Twin Peaks: The Return 2017

Ungefär halvvägs in i den efterlängtade tredje säsongen av ”Twin Peaks” ägnar regissören David Lynch sju minuter åt att, i rollen som sin karaktär Gordon Cole, eskortera sin gäst till dörren.

Men det finns en twist, och det är att hon klär på sig ytterkläderna extremt långsamt.

FBI-kollegan Albert (Miguel Ferrer) har just kommit in i rummet för att ge en uppdatering om fallet de jobbar med, men Cole låter det ta den tid det tar. Alberts frustration växer och vår frustration växer. Just som vi tror at hon ska lämna rummet stannar hon upp för att bättra på sminket en tredje gång. Albert är otålig och vi är otåliga – men Lynch njuter av varje sekund.

Scenen är inte bara väldigt talande för hur ”Twin Peaks: The Return” leker med oss tittare – det är också en av de mest kritiserade. Frågan som återkommer är: Varför lägga tid på allt detta nonsens när det finns så många gamla karaktärer att återse?

Frågan må vara relevant, men om du inte kan släppa den kommer du inte att tycka om ”Twin Peaks: The Return”. Och om det är något som hamras in under seriens inledande timmar så är det att vi ska lägga alla förutfattade meningar åt sidan. Det här är någonting nytt, på samma sätt som långfilmen ”Fire Walk With Me” var någonting nytt och Mark Frosts bok ”The Secret History of Twin Peaks” var någonting nytt.

För att vara personer som alltid har pratat om hur gärna de skulle vilja återvända till ”Twin Peaks” verkar Mark Frost och David Lynch nämligen vara ganska ointresserade av just Twin Peaks. Och det handlar inte bara om att större delen av serien utspelar sig på andra platser, utan också om hur man behandlar de återvändande karaktärerna och hur serien ser ut och känns.

Distansen och bristen på värme får återvändande karaktärer som Ed, Norma, Audrey, Nadine, Dr. Jacoby, Ben och Jerry att framstå som uttryckslösa sidofigurer när de väl dyker upp i sina vinjettlika scener, men det gäller också staden som sådan: 2017 är Twin Peaks en ganska obehaglig plats, där droger, död och sjukdomar är vardag. För att inte tala om mäns våld mot kvinnor, som är ett återkommande tema.

Känslan av att vara vilse på en plats som man inte riktigt känner igen förstärks naturligtvis av att man valt bort de älskade jazztakterna och de blödiga stråkarna till förmån för tryckande tystnad och dovt industrimuller. För musik får man tydligen bege sig till den gamla vägkrogen som gått och blivit ett mecka för stadens växande hipsterpopulation.

Nej, istället är det de nya platserna och de nya karaktärerna som lyser starkast. Resan börjar i New York för att sedan ta vägarna om Las Vegas (den minst Twin Peaks-kompatibla staden i världen?) och Buckhorn, South Dakota. Nykomlingarna som Naomi Watts, Laura Dern och Matthew Lillard är briljanta i sina roller, men bäst är ändå Kyle MacLachlan, som hinner ta flera olika skepnader under seriens gång.

 


För att vara en serie som kritiserats för sitt långsamma tempo händer det desto mer när det väl smäller till, och för min egen del har den största behållningen varit att sitta gapandes framför framför tv:n, häpen över all jävla dårskap som kastas över mig när jag som minst anar det. Om originalserien var ett drama med övernaturlig krydda är ”Twin Peaks: The Return” det motsatta, fylld till bristningsgränsen av demoner, dubbelgångare och röda draperier.

Vad det beträffar ”Twin Peaks”-universumets löst sammanhållna mytologi får vi en förbluffande mängd svar och förklaringar – men också mycket nytt att tänka på. Om du inte har sett både originalserien och långfilmen ”Fire Walk With Me” ska du inte ens tänka tanken på att försöka dig på ”The Return”.

Som Lynch-fan är det också kul att se hur han återbesöker i princip hela sin filmkatalog: från den svartvita surrealismen i ”Eraserhead” till den farliga ungdomsförälskelsen i ”Wild at Heart” och personlighetsdubierna i filmer som ”Mulholland Drive” och ”Lost Highway”. Med lite god vilja kan man till och med hitta spår av ”Dune” i en del scenografier.

Att jag har haft kul tillsammans med ”Twin Peaks: The Return” är en underdrift, och sett som ett sprudlande, kaotiskt kollage av galenskap är det inget annat än en makalös bedrift. Samtidigt har jag full förståelse för alla som har vidhållit att kejsaren inte har några kläder på sig och att argumentet: ”det är en 18 timmar lång långfilm – vänta bara!” kanske inte riktigt höll.

I slutändan visade det sig nämligen att det kanske inte fanns någon förklaring till alla kontinuitetsfel, de taffliga specialeffekterna, det ojämna tempot, alla manusluckor och alla de där slumpmässiga ögonblicken som vi hoppades skulle få mening när säcken knöts ihop. Den säck som faktiskt knöts ihop var bara fylld till hälften, och i samma ögonblick som knuten slöts gick säcken sönder i botten. Så stod vi där igen. Förstummade.

Å andra sidan har David Lynch alltid velat att ”Twin Peaks” ska vara ett pågående mysterium utan vare sig början, slut eller svar – och där är vi onekligen nu.