Vargasommar 2024-

Norrland är en drömmig inspelningsplats för svenska film-och teveseriemakare. Dels för att miljön med dess vackra vidsträckta vyer över öde skogsmarker, gärna höljda i en mystisk dimma, är vad som internationellt sett associeras med det svenska landskapet och för att det bor få människor där. Det betyder att det är enklare att skapa en tät, intrikat berättelse med en handfull huvudkaraktärer, vilket tillsammans med de avskilda miljöerna bidrar till lägre inspelningskostnader.

 

Jag förstår att den norrländska naturen lockar. Där finns per automatik en essens av spänning i ensligheten. Men liksom i årets julkalender ”Snödrömmar” lyser det förtrollande fotot med sin frånvaro. ”Vargasommar” sätter i stället omgående en slentrianmässig standard med ett visuellt intryck som saknar finess eller omtanke. En känsla som genomsyrar hela första säsongen.

 

Hans Rosenfeldt må ha haft en stor påverkan på begreppet Scandinavian Crime, som också TV4 stolt nämner i nyhetssläppet om serien, men det betyder inte att dem lyckats översätta denna romansuccé till teverutan. ”Vargasommar” är bara sex avsnitt, men upplevs som det dubbla.

 

Jag utgår ifrån att karaktärsporträtten är genomgående mer djupgående i förlagan än vad som syns i bild, annars förstår jag inte hur någon orkat läsa boken. I serien får vi följa polisen Hannah Wester (Eva Melander). En tystlåten kvinna som mist sin dotter många år tidigare under oklara omständigheter. Händelsen lämnar ett sår som möjligen utgör drivkraften till yrkesvalet. Ett arbete som troligen varit relativt lugnt i Sveriges östligaste tätort Haparanda. Detta tills den dag då en kriminalvårdare och hennes pojkvän/före detta intagna hittar ett par väskor med värdefullt innehåll som de bestämmer sig för att behålla. Dålig idé.

 

Därpå följer en rad tråkigt koreograferade dödsskjutningar, en gnutta svensk socialrealism och outhärdliga försök till tortyrscener. För parallellt med knarkuppgörelsen rör sig en kvinnlig lönnmördare (Eliot Sumner) i området. Hennes brist på karaktärsbyggnad genomsyrar serien som helhet där också allt sker i sista avsnittet. Eftersom hennes berättelse inte understödjs blir hennes öde också totalt ointressant. Det gäller även berättelsen i stort.

 

Och förlåt mig, men vad gör Olle Sarri i rollen som knarklangare? Det måste väl ändå finnas fler skådespelare att välja på i Sverige? Han fungerar som den förvirrade mannen Sören i ”Snödrömmar”, men den här typen av försök till seriöst kriminaldrama bör han hålla sig undan.

 

Djupt problematiskt är också på vilket sätt serien driver med det ”fattiga” paret som konsekvent gestaltas som betydligt mycket mer naiva och sinnesslöa än resterande karaktärer. Dialogen dem sinsemellan, som uteslutande rör kvinnans tro på astrologi eller deras önskan om en grogg eller skråvmål, ska troligen bidra till en känsla av realism, men blir enkom farsartat och förtar den annars dämpade stämningen.

 

Nej, musiken är troligen det mest spännande med ”Vargasommar”, som också den blir repetitiv efter några avsnitt. Och det norrländska sävliga tempot hade fungerat utmärkt om manuset var i närheten av lika intressant som i första säsongen av ”True Detective” eller åtminstone Hans Rosenfeldts egna ”Bron”. Men här förblir karaktärerna blott plattityder och den övergripande berättelsen lika ointressant som det intetsägande fotot.