Veronica Mars 2004-2019

Jag bar ganska stora förhoppningar när "Veronica Mars" började, älskade första säsongen trots dess brister, och trodde att detta var någonting andra säsongen skulle ordna upp. Jag hade fel.

När "Veronica Mars" inleds är det ett år sedan Lily Kane, den bästa vännen och dessutom syster till titelkaraktärens dåvarande pojkvän, mördades. Sedan dess har Veronica blivit såväl dumpad som våldtagen, och när hennes pappa, sheriffen i den lilla amerikanska (påhittade) kuststaden där de bor, misstänker en av stadens mest inflytelserika personer, dröjer det inte länge innan han blir avsatt. Veronica, som står på sin faders sida, förlorar därför sina vänner och sin sociala status på skolan. Men hon är nu inte den som för evigt låter sig slås ner av allt det här. Istället jobbar hon extra på pappa Keith Mars nystartade detektivbyrå, använder dess resurser och sitt skarpa sinne till att börja klura på sanningen. Samtidigt som hon hjälper kamrater och bekanta på skolan med att lösa små och stora brott. Förstås.

Det är ett oerhört tilltalande upplägg. Klassisk noir, en hyfsat mörk bakgrund, och i fokus en kvinnlig karaktär i en typ av roll som vanligtvis är vikt åt män. En smart, stark, driven kvinna, som absolut inte saknar fel och brister. Kristen Bell (som senare gick vidare till "Heroes" och numera syns i "House of Lies" mot bland annat Don Cheadle) är lätt det bästa med "Veronica Mars", hon ger sin karaktär trovärdighet och känsla, hon har en charm som är svårslagbar men som heller aldrig kommer ivägen för svärtan, för Veronicas smärta och sorg. En balansgång som Bell hanterar perfekt.

Det är en fin ensemble, överlag, även om fan-favoriten Jason Dohring (som den dåliga pojken och emellanåt misstänkte mördaren Logan Echolls) inte stod högt i min kurs. Jag föredrar flera av de andra, som Enrico Colantonis gestalting av Keith Mars (nästa lika fin som Enricos gestaltning av den återkommande skurkbossen Carl Elias i "Person of Interest") eller Tina Majorinos datasnille Cindy "Mac" Mackenzie (hon som är Q till Veronicas James Bond). Det är roller som dessa som är kärnan i "Veronica Mars". Hjärtat. Kärnan, hjärtat och det bästa med serien. Resten av produktionens beståndsdelar? Bakom kameran? Jag har vissa problem.

Det är inte helt hopplöst, jag älskade som sagt var första säsongen, som inte är helgjuten. Det behöver den inte vara. Dels för att noir-genren passar med skavanker, men mest eftersom det oftast tar lite tid för en serie att hitta formen. Speciellt den här typen av upplägg, kombinationen ett fall i veckan med en längre säsongsomfattande historia, verkar inte vara helt enkel att bemästra, så en något splittrad, osäker, känsla kan ursäktas.

Mina problem med "Veronica Mars" börjar med andra säsongen. Främst gäller det karaktärer och deras relationer. Rob Thomas verkar ha lyssnat lite för mycket på fansen, det händer saker som känns mindre drivna av den nödvändiga interna logiken och mer av vad folk är förtjusta i. Vilket inte är hur man bygger bra historier. Dessutom tycker jag inte historieberättande i övrigt har utvecklats tillräckligt mycket, även om det fortfarande fungerar blir det lite väl mycket samma fotspår.

Tredje säsongen är värst, aldrig riktigt usel, men ointressant. Det är förstås tillräckligt illa. Med tredje säsongen blir det tydligt att Rob Thomas inte är en serieskapare av den höga rang som "Veronica Mars" verkade vittna om under första säsongen.

Med det sagt, tycker jag ändå situationen är högst acceptabel. Vi har ju trots allt "Veronica Mars" första säsong. Den kommer alltid finnas kvar.