Welcome to Chippendales 2022-2023

Sex, skandaler, och mord! Allt i glittrande 80-talsförpackning! Här har vi en klart underhållande miniserie baserad på boken “Deadly Dance: The Chippendales Murders” om Somen Banerjees uppgång och fall. 

 

Vi introduceras för den indiske Los Angeles-immigranten Somen Banerjee (Kumail Nanjiani) när han jobbar i en bensinmack. Somen, som kallar sig Steve, är en nitisk arbetare som sparar vartenda öre för att uppfylla sin amerikanska dröm - att öppna en backgammonklubb. Eller ett disco. Eller en arena för gyttjebrottarning. Eller vad som helst egentligen för Steve har ingen artistisk vision av hur klubben ska se ut eller någon aning om hur man gör för att få dit folk. Han vill driva en framgångsrik business och tjäna pengar, men vet inte hur. Det ser dystert ut i början.

 

In kliver då klubbpromotorn Paul Snider (Dan Stevens) med sin vackra Playboyflickvän. Steve som är mäkta imponerad av Hugh Heffner anställer Paul på studs för att få fart på affärerna och hitta ett koncept. Men inte förrän de tre besöker en gayklubb får Steve idén att låta manliga exotiska dansare uppträda för kvinnor. Steve döper klubben till Chippendales efter det eleganta engelska möbelmärket och framgångsagan är född!

I början har Steve våra sympatier. Han är en underdog som kämpar mot fördomar och rasism, och han kan inte se igenom amerikanarnas självsäkra skitsnack. Han förstår inte heller språket bra nog för att skydda sig mot ofördelaktiga kontrakt. Han är en person vi hejar på och vill se lyckas. Men Steve är besatt av framgång, makt och status. Enda anledningen till att han inte kliver på alla i sin väg är att han inte kan. Som mörkhyad, outbildad immigrant utan raffinering kommer han aldrig släppas in i finrummen, hur rik han än blir. Bristen på respekt gör honom rasande och får honom att ta okloka beslut…

 

Nanjiani har skapat en stel och obekväm rollfigur som känns lite begränsad. Vi förstår vilken typ av person han porträtterar, men om det nu är manuset eller regin så blir resultatet lite som Natalie Portmans Jackie Kennedy - ramen är perfekt kopierad men det känns inte riktigt som vi kan förnimma en verklig person därunder. Däremot omges han av en helt underbar ensemble som lyfter helhetsupplevelsen. Främst vill jag ge en eloge till Murray Bartlett, den underbart skruvade hotellmanagern från första säsongens “The White Lotus" som här gör en lika underhållande prestation som Steves partner Nick De Noia.

 

Steve inser nämligen att bara ha de manliga objekten planlöst dansa runt och jucka här och där gör det hela till en ganska medioker upplevelse som man kan hitta i vilket sjabbigt stripphak som helst. Dansnummer skapade av en prisbelönt koreograf däremot lyfter underhållningsvärdet, och mycket riktigt, under Nicks artistiska ledning blir snart klubben till en elegant (nåja!) oas för medlemmar. 

 

Vid sin sida har han även sin fru, den rara revisorn Irene (fint porträtterad av Annaleigh Ashford). Hon har en lugnande och nykter effekt på honom, och känslorna är äkta. En härligt sprudlande Juliette Lewis spelar Denise, kostymdesignern som uppfinner dansarnas velcrokläder vilket gör det lätt för dem att riva av sig plaggen istället för att hålla på och fumla med boots och byxben. Denise, Nick och dennes pojkvän Bradford (Andrew Rannells) är alla väl utmejslade karaktärer med fin kemi sinsemellan. Med i teamet finns även assistenten Ray (Robin de Jesus), Steves medlöpare (varifrån hans extrema lojalitet kommer är dock något oklart), samt Otis (Quentin Plair) stjärnan på scenen och Chippendales enda afro-amerikanske dansare.

 

Plair förmedlar väl obehaget över att behöva uppträda som stereotyp pimp, eller att tvingas kyssa kvinnorna i publiken på mun, eller att tolerera att de tafsar innanför kalsongerna. Otis får en speciell relation med Steve då han vill lära sig av dennes framgångar (för ibland får Steve genialiska idéer, som när han tipsar moralisterna om strippklubben så att de strejkar utanför, och sedan ringer pressen om detta för att få gratis publicitet) och väntar sig måhända stöd tillbaka då de båda vet hur det är att vara i underläge mot det vita etablissemanget. Men Steve är pragmatisk. Otis får inte vara med i kalendern eftersom det känns för riskabelt; det är en sak för kvinnorna att tjoa åt en svart man på scenen i slutet sällskap, och en helt annan att ha honom på en bild hemma i sovrummet.

 

För Steve strävar själv uppåt. Han utestänger andra icke-vita från klubben genom att inte ge dem medlemskort - en taktik han lärt sig då han själv blivit nekad tillträde till en exklusiv restaurang. Serien försöker poängtera hur mycket av hans beteende som bottnar ur den rasism han själv mött, men det ursäktar inte hans brist på moral och respekt för vad som är rätt eller fel. Steve tycks helt sakna gränser, vilket förstärks allteftersom.

 

“Welcome to Chippendales” är som en version av ”Scarface” eller vilket annat brottsdrama som helst om en underdogs uppgång och fall, fastän i muntrare förpackning. Robert Siegel med “Pam&Tommy” i resumén har skapat ännu en underhållande tittarupplevelse. Dekoren är underbart snygg, dansnumren roliga, och karaktärerna fascinerande. Kanske finns här inte något alldeles unikt berättarmässigt, som faktiskt skulle kunna flöda på något smidigare, men som alltid är det häpnadsväckande hur verkligheten kan överträffa dikten.

 

Denna otippade framgångssaga har mustiga ingredienser från sex till mord inlindat i höftjuck, hockyfrillor och underhållande dans. Serien har en såpass fin skådespelarensemble och bjuder på så många små härliga moment att den definitivt är ett måste på bingelistan!