Westworld 2016-2022
Synopsis
Jonathan Nolans tolkning i miniserieform av "Jurassic Park"-skaparen Michael Crichtons film från 1973. Om en västern-temapark befolkad av människoliknande androider, som börjar ifrågasätta sin existens.
Info
Originaltitel
Westworld
Seriepremiär
2 oktober 2016
Digitalpremiär
3 oktober 2016
Antal säsonger
4
Antal avsnitt
36
Avsnittslängd
Språk
Engelska
Land
USA
SÄSONG
1
2
3
4
SÄSONG
1
SÄSONG
2
SÄSONG
3
SÄSONG
4
01
The Original
2016-10-03
02
Chestnut
2016-10-10
03
The Stray
2016-10-17
04
Dissonance Theory
2016-10-24
05
Contrapasso
2016-10-31
06
The Adversary
2016-11-07
07
Trompe L'Oeil
2016-11-14
08
Trace Decay
2016-11-21
09
The Well-Tempered Clavier
2016-11-28
10
The Bicameral Mind
2016-12-05
Som ett perfekt tusenbitarspussel
”Westworld” är HBO:s nya storsatsning. Och det har lönat sig. Serien har rönt stora framgångar. Välförtjänta sådana, ska tilläggas. Den bjuder oss på fantastiska miljöer, mångfacetterade karaktärer och en berättelse av episka mått.
Serien handlar alltså om en gigantisk nöjespark i framtiden. Parken själv är dock designad att se ut och, framför allt, kännas som vilda västern under 1800-talet i USA. Parken befolkas av robotar, som kallas värdar, som ser ut och känns precis som vanliga människor. Gästerna som besöker parken kan interagera med värdarna precis hur de vill. De kan följa med värdarna på äventyr, men de kan även välja att ligga med, våldta, tortera och mörda värdarna, allt utan någon som helst risk för följder. Under serien gång får vi följa ett antal av gästerna, värdarna och programmerarna när de upptäcker vilka de verkligen är.
De senaste åren har bjudit oss på några av tv-historiens bästa serier. Jag pratar om serier som kan jämföras med klassiska epos. Serier som ”The Walking Dead” och ”Game of Thrones” har gett oss djuplodade berättelser om kärlek, ambition, girighet och den eviga kampen mellan gott och ont. Serierna befolkas av mångfacetterade karaktärer, som ständigt utvecklas och kämpar mot varandra och med sin egen existens. ”The Walking Dead” känns som att den kan hålla på ett bra tag till; serien är inne på sin sjunde säsong och fortsätter att vara en av de bästa serierna på TV. ”Game of Thrones”, HBO:s och kanske även tv:s största serie, kommer avslutas om ett par säsonger. ”Westworld” kan mycket väl bli dess arvtagare.
Vi bjuds på vackra miljöer och kostymer och ett fulländat foto. För att inte tala om ljudarbetet och musiken. Man skulle lätt kunna skriva en uppsats om ljud- och bild-arbetet i ”Westworld”. Men jag ska inte gräva ner mig i detaljerna. Istället vill jag belysa bandit-räden i första avsnittet som ett ypperligt exempel på detta. Hector (Rodrigo Santoro) och hans banditer rider in i den lilla staden Sweetwater. Hector håller en filosofisk monolog medan han och hans banditer ställer till med kaos. Armistice (Ingrid Bolsø Berdal) skjuter otaliga sheriffbiträden medan kameran panorerar runt henne och det lilla torget. Allt är ackompanjerat av en underbart vacker instrumental version av ”Paint it Black.”
Inom filmvetenskapen brukar man säga att karaktärsdrivna berättelser är att föredra framför handlingsdrivna. Vad man menar med detta är att utgångspunkten för berättelsen ska vara en karaktär, inte en händelse. Vi får exempelvis en djupare förståelse för de krig som utkämpas i ”Game of Thrones” för att vi förstår karaktärernas motiveringar, eftersom vi känner dem så väl. ”Westworld” har en stark utgångspunkt, då rollistan är imponerande, både på papper och i praktiken.
Anthony Hopkins är i toppform som Robert Ford, mannen som leder arbetet med värdarna i parken. Han är trevlig och mild till sättet, men under ytan är han en kall och tyrannisk man, som alltid verkar vara ett par steg framför alla andra. Ed Harris står för seriens bästa insats som Mannen i svart. Hans jakt på labyrinten påminner starkt om ”Den gode, den onde, den fule”, Sergio Leones klassiska westernepos, som handlar om tre karaktärers jakt på guld mitt under en av USA:s mest turbulenta perioder. Fast Mannen i svart är alla tre karaktärerna i en. Han är ond, hans själ är ful, men en gång i tiden var han god. Och det är det som gör honom så intressant.
Thandie Newton spelar Maeve, en värd som är bordellmamma i Sweetwater, den första staden gästerna kommer till. Hon är vacker, smart och charmig, men varför drömmer hon mardrömmar om en dotter som dog? Hon har ingen dotter. Snart kan hon inte sluta tänka på de där drömmarna. Trots att hon ska styras av sin programmering, börjar hon snart söka svar på sin egen existens. Och när hon förstår vad hon är, finns det bara en sak hon vill ha; frihet. Newton bjuder oss på hela spektrat av känslor i denna roll. Maeve är omväxlande sexig, arg, reflekterande och sårbar.
Efter Mannen i svart är Dolores seriens mest intressanta karaktär. Hon spelas av Evan Rachel Wood, som slog igenom med ungdomsfilmen ”Tretton” och som nu alltså tagit det där svåra steget från barnskådespelare till vuxenskådespelare. Det är en svår roll att göra detta med, men hon lyckas sannerligen. Trots att Dolores är en värd, är hon den karaktär vi lättast kan relatera till. För vi förstår redan från första avsnittet att hon är den viktigaste kuggen i maskineriet som är Westworld. Vi vet, precis som hon själv, inte hur. Hon blir som en guide genom parken, en person som visar oss vägen genom många av Westworlds största gåtor.
Precis som tidigare nämnda storserier, är rollistan lång. Och vi kan inte gå igenom allas insatser. Jag skulle dock vilja ge en eloge till några av dem. Jeffrey Wright spelar Bernhard, en programmerare som, med sin milda natur, liknar Ford till sättet. I motsats till Ford är detta dock en reflektion av hans inre. Jimmi Simpson spelar William, som besöker parken för första gången. Han är en tillbakadragen man, som besväras av sin följeslagares brutala natur. Snart avslöjas dock Williams djupare jag. Hector och Armistice är mindre komplicerade karaktärer. De är banditer. Men de är också jävligt bra på det de gör.
Min absoluta favorit-serie genom tiderna är ”Lost”. När den gick kritiserades den ofta för sina komplicerade berättelser och att vi aldrig verkade få svar. Själv håller jag inte med; jag fick alla de svar jag behövde och efter lagom lång tid. De som inte tyckte om att behöva vänta flera år på att få veta vad ”monstret” var, kanske kommer tycka bättre om ”Westworld”, som ger oss frågor och svar under en och samma säsong.
”Westworld” bankar oss inte i huvudet med enkla frågor. Detta är inte ”24”; det finns ingen bomb eller mackapär som behöver hittas var femte minut. Frågorna är kanske lite vagare ibland, men de är också bra mycket intressantare än sagda mackapär. Den mest konkreta frågan är, så klart: Vad är egentligen ”labyrinten”, som Mannen i svart letar efter? En annan fråga är vem Arnold är och vad som hände med honom. De mest intressanta frågorna är dock lite mer filosofiska, som frågan värdarna ställer sig själva: ”Vem och vad är jag?” Denna fråga behöver även människorna ställa sig själva. Parken visar dem deras djupare jag. Svaren på dessa frågor är inte alltid angenäma. Snarare tvärtom.
Även om ”Westworld” bjuder oss på mysterier, och ledtrådar, är det inte en serie som handlar om de stora överraskningarna. I slutändan handlar det om hur dessa överraskningar förändrar allt man trodde visste. Samtidigt som överraskningarna förändrar allt, förklarar de även en hel del. Saker som inte gick ihop innan. Detta gör berättelserna i ”Westworld” till ett perfekt tusenbitarspussel.
Men nu är alltså pusslet lagt. Första säsongen gav oss, för en gångs skull, en fristående berättelse, som alltså kan stå på egna ben. Och det är just därför man har svårt att se var en andra säsong kommer ta vid. En scen inklippt i eftertexterna tyder på att berättelsen kommer ta vid där den slutade, i alla fall för vissa av karaktärerna. Samtidigt visade ”Westworld” oss fördelarna med att leka med tidslinjer, ett beprövat koncept som fortfarande fungerar. Man kan ju fråga sig om programmeringen av värdarna kommer stramas åt under andra säsongen. Inte för att det kommer hjälpa. I alla fall inte under någon längre period.
Om det är något vi lärt oss från ”Jurassic Park”-filmerna är det att om dinosaurierna äter upp parkens besökare, är det bara att försöka igen och begå precis samma misstag igen. Och vem vet, kanske kommer nästa säsong utspela sig i andra parken, som liknar Westworld. Det antyddes i alla fall i sista avsnittet.
| 8 december 2016 10:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (2)
Säsong 1 var bra och nydanande och hade det varit en serie med endast 1 säsong, så hade den fått ⭐⭐⭐⭐ av mig.
Säsong 2 var en upprepning på säsong 1 (så den säsongen var värd ⭐⭐).
Säsong 3 var rörig, så den säsongen var värd ⭐⭐.
Säsong 4 var lättare att hänga med i, men serien hade tappat momentum och jag tittade för att jag tänkte att serieskaparna skulle knyta ihop säcken och därmed skulle jag få se ett bra slut för hela serien. Säcken knöts inte ihop i säsong 4, då tanken var att serien skulle ha en avslutande säsong 5. Men eftersom serien tappade rejält många tittare under säsong 3 och dragits med låga tittarsiffror under säsong 4, så har HBO beslutat att lägga ner serien och därmed inte ge ok för en säsong 5. Säsong 4 är värd ⭐⭐.
Totalt får serien ⭐⭐ av fem möjliga i betyg av mig.
Den här serien skrämmer och fascinerar. !Spoilers för den som inte sett tvserien!
Många kritiker kallar den ett pussel. Majoriteten av serien handlar om sökandet av 'the maze'. Vad den berättar bakom sina episoder är dock mer intressant.
WestWorld - Filmen från 1970 beskriver en artificell park innehållande tre tidepoker (Romartiden, Medeltiden, Vilda Västern) där gästerna kan uppleva ett så kallat "levande rollspel (lajv)". Skillnaden är att alla sidokaraktärer är ersatta av robotar, Vilket tillåter gästerna att tillfredställa sina *barbariska tankar* på en högre nivå. TIll och med i skådespel och levande rollspel försigår dödande och samlag, men aldrig på riktigt. I "Westworld" släpps denna barriären. Robotarna kan bli dödade och uppleva trauman som under kvällen blir återställda "mentalt och fysiskt" för att återgå till sitt "rollspel" nästkommande morgon.
Jurassic Park likt Westworld handlade om en Park där "djuren istället för robotar" är återskapade genom blodet från berstensbevarade flugor. DNA strängar från Dinasaurenas tid.
Michael Crichtons två filmer beskriver fatala misstag som förstör parken. Nolans serie å andra sidan beskriver en rimlig evolutionskiftning. Det lustiga är att många "skådespel" idag handlar om detta ämne. Hur långt är mänskligheten villiga att gå för att nå "evigt liv"?
Deus Ex (spelet) beskriver cyborgen - "robotdelar i en människa". - Detta är verklighet.
Virtual Reality - beskriver mänskliga sinnen (hörsel, syn, tankar) sammanlänkande i en artificell värld. - Detta är också verklighet.
Sword Art Online (anime) - är som virtual reality men dör du i den artificella världen, dör du också i verkligheten. - Inte verklighet.
The Lawnmower Man, Tron och Transcendence beskriver den mänsklig hjärnan överförd till internet - "pure energy" in the VSI computer mainframe.
Chappie (underskattat film) beskriver en människa som skapar Medvetande i en robot och i slutet överför sitt eget liv (sitt eget medvetande) till en av sina skapelser och blir en så kallad 'mekanisk människa'.
Sen kommer "Westworld - tv serien" där Jonathan Nolan "tolkning" av Alla Ideér får leka fritt. En Artificell park där misstag görs. En plats där robotar får medvetande. En plats där gränsen mellan människa och maskin suddas ut till den minimala strecket.
Mänsklighetens avund över robotarnas eviga liv? Robotarnas hat emot sina skapare? Skaparnas beblandade erfarenheter och agerande genom robotarnas existens. Evolutionens... nästa steg?
En artificell värld. En mänsklig värld. En evolutionär teori. En kombination av allt.
plats där (som chappie) en människa ger robotarna egen fri vilja. Det unika med Westworld är