Zero Day 2025-

Robert De Niro verkar ha bestämt sig för vilket intryck som han vill göra på publiken såhär på sin karriärs höst. Han vill uppenbart övertyga även de unga om det som de som var med när han var med i filmer som idag är klassiker redan vet; att han är en tungviktare bland filmhistoriens skådespelare. Hans spel i "Killers of the Flower Moon" var majestätiskt starkt och Oscarnomineringen var välförtjänt. Det skulle inte förvåna mig det minsta om han blev aktuell för en Emmy för sin kraftfulla insats i den här serien. 

 

Det är heller inga lättviktare som här gör honom sällskap i rutan, men så blir det när man har ett starkt manus att locka stora namn med. De Niro spelar en f.d. president som återträder i tjänst när han leder en kommission som utreder en cyberattack som orsakat tusentals människors död. Mer bör man inte veta om handlingen. Jesse Plemmons gör en emotionellt storartad insats i rollen som hans närmste man. En Emmy till honom också skulle jag inte protestera mot. Det är dessa två aktörer som har de bärande rollerna och de bär verkligen.

 

Alla i övriga roller imponerar. Alltid lika stabila Joan Allen gör ingen besviken när hon porträtterar den viljestarka hustrun, vilket är en anmärkningsvärd prestation då denna typ av roll oftast blir ensidig. Angela Bassett spelar nuvarande president med rejäl pondus. Matthew Modine har kul med sin roll som hal politiker. Den kriminellt underskattade kameleonten Dan Stevens står för ännu en oförglömlig insats när han ger allt som tv-personlighet vars program med sitt regeringshat och sina konspirationsteorier har gjort honom rik.

 

Den politiska intrigen är extremt snårig och det är ofta svårt att avgöra om karaktärerna styrs av sitt eget eller av nationens intresse. Det ger extra slagkraft och dynamik till dramat. Moralen är närapå obefintlig och ingen av de få som har ett rent samvete när serien börjar har det kvar när det sista avsnittets eftertexter rullar. Tittaren konfronteras med svåra dilemman där gränsen mellan rätt och fel är suddig. Det är med andra ord en lysande skildring av maktens korridorer och de människor som verkar där.

 

Det serien gör ännu mer rätt när det kommer till politiken är att den gör den begriplig för publik som inte är specialintresserade av ämnet, men ändå inte förenklar så mycket att tyngden i de stora beslut som fattas inte känns. Dialogen har naturligt flyt även när det svåra fackspråket används. Man lyckas skapa tät spänning kring cyberterrorism, vilket även det är en bedrift eftersom dataprat på film lätt blir torrt. Det görs genom fokus på människorna och den rädsla som attentatet intensifierar hos dem. Äktheten i den känns total. Budskapet om hur sårbart vårt tekniksamhälle är träffar där det ska.

 

Det personliga dramat karaktärerna emellan hålls tight och svävar inte ut för mycket för att passa i den thriller som det här faktiskt är, men det berör ändå. Det behandlar inte tittaren som om han eller hon är dum och exempelvis inte förstår två personers förflutna med varandra utan en massa information om det. Den psykologiska dimensionen av intrigen tar sig mystisk form och hanteras enormt suggestivt i ljud, bild och klippning.

 

Känslan kring produktionen som helhet är att den är väldigt tydligt gjord för tv, men det är ingen skam i det när alla möjligheter som det formatet ger utnyttjas såhär fint och atmosfär och visuella intryck är så härligt 90-talsdoftande. Varenda cliffhanger i slutet av avsnitt träffar klockrent och det är omöjligt att inte se nästa del omedelbart. Det för tv typiskt polerade fotot som här har fått läckert mörka nyanser är en njutning . Regissören Lesli Linka Glatter är en tv-veteran med mängder av avsnitt spridda i många av tidernas mest populära serier på sin meritlista och det märks.

 

"Zero Day" levererar på hög kvalitetsnivå med allt den vill förmedla och få publiken att känna. Det är spänning som kopplar strupgrepp på tittaren och inte släpper det samtidigt som vi på ett skrämmande sätt påminns om hur plötsligt vår trygghet kan rasa ihop. Såhär ska en dramatisk thrillerserie göras.