ZeroZeroZero 2020

Nu streamas ännu ett gangsterdrama av Robert Saviano (kanske mest uppmärksammad för ”Gomorrah”, boken som gjorde att han sedan dess tvingas leva gömd för att undgå hämnd från den italienska maffian). Hans bok ”ZeroZeroZero” (vars titel hänvisar till den finaste graden av kokain) har adapterats till en miniserie av manusförfattarna Stefano Sollima, Leonardo Fasoli och Mauricio Katz.

Serien följer tre grupper i olika världsdelar som är involverade i en stor narkotikatransport. Adriano Chiaramida spelar Don Minu, en åldrande maffiaboss som för att behålla makten och balansen mellan de olika maffiafamiljerna har beställt en enorm kokainsändning som ska komma alla tillgodo. Till sin hjälp har han sonsonen Stefano (Giuseppe De Domenico) som när stor bitterhet sedan farfadern offrat pappan för att få fred mellan familjerna, samt övriga medhjälpare i den lilla italienska byn i Calabrias bergstrakter där han håller sig gömd.

Transporten kommer från Mexiko där den kallhamrade, ambitiösa militären Manuel (Harold Torres) stödjer den korrupta lokala infrastrukturen för egen vinning. De två grupperna kommunicerar via mäklarna, som driver ett New Orleans-baserat familjerederi. Edward Lynwood (Gabriel Byrne) är familjens patriark, och till sin hjälp har han dottern Emma (Andrea Riseborough). De håller den sjuke sonen Chris (Dane DeHaan) utanför, men omständigheterna gör snart att denne slussas rätt in i händelsernas centrum.

Spänningsnivån är alltigenom hög i den välkomponerade ”ZeroZeroZero” och redan efter andra avsnittet var jag fast! Serien tillför ingenting direkt nytt eller annorlunda till genren men den är extremt välgjord. Handlingen rör sig skickligt mellan de tre grupperna, och ofta kastas tiden om så att introt visar ett (ofta skrämmande) scenario, som sedan får sin förklaring genom händelseförloppet som leder dit. Det underexpenerade filmfotot som visar även dagsljusscener i dovt och färgfattigt ljus är många gånger spektakulärt, och den kusligt tvåtoniga bakgrundsmusiken understryker spänningshalten i precis lagom dos. Den ursnygga vinjetten (vars slowmotion-estetik för tankarna till "Westworld") håller vad den lovar!

Här ska kanske förvarnas att samtliga av de åtta avsnitten är väldigt våldsamma, men till skillnad från exempelvis ”Hunters” som tycks frossa i serietidningsvåld, känns ”ZeroZeroZero”-våldet autentiskt, eller åtminstone som om det är där av en anledning som för berättelsen framåt. Det är en alltigenom handlingsdriven serie vars karaktärer vi aldrig kommer in på livet, utan att de för den delen kännas klicheartade eller platta. Vi får reda på precis så mycket vi behöver för att förstå vilka vi har att göra med, och för att föra handlingen framåt.

Det är en mörk, noirliknande och kuslig värld som visas upp, utan mycket hopp för goda krafter att någonsin få bukt med korruptionen. Serien fömedlar känslan väl av att inte kunna lita på någon, att aldrig veta helt säkert vem som är vän och vem som är fiende, inte ens inom den egna familjen. Stefano Sollima, Janus Metz och Pablo Trapero har gjort ett ypperligt jobb med att regissera serien, som är kompakt och snyggt paketerad samt bjuder på en riktigt fin skådespelarensemble.

Kanske släpper DeHaans karaktär oss lite mer inpå livet än de övriga, medan andra, som den skruvat religiösa Manuel exempelvis, kan komma att växa till ”Scarface”-liknande proportioner framöver – om det blir en till säsong? Emmas småleende i sista avsnittet tycks nästan lova oss det.