Pulp Fiction 1994

Men det som gör att "Pulp Fiction" fortfarande håller som en egen film och inte bara ett innovativt historiedokument är den force och den kärlek till film som Tarantino ingjuter sitt gangsterdrama. Här finns ingen början eller slut, men 50-talsdans, samurajsvärd och oväntade biltvättar. Fantastiskt!

Kommer ni ihåg när det fortfarande var spännande med filmer där man hoppade fram och tillbaka i handlingen? Eller hur coolt det var när karaktärerna hela tiden gjorde filmreferenser både med snack och kroppsspråk? För att inte tala om hur urbota häftigt det var när John Travolta och Uma Thurman dansade som två galna katter till klassisk 1950-talsrock på en restaurang där man åt i en bil och beställde blodig mat med extra grädde på toppen?

I dag låter ovanstående påståenden som rena klichéerna och som uttjatade inslag som vi gärna ser mindre av. Men för 16 år sedan var detta en verklighet för biobesökare och filmkritiker världen över.

När "Pulp Fiction" gjorde entré på filmkartan 1994 var den faktiskt en revolution på samma sätt som när man första gången visade en film med ljud. Visst hade vi sett filmer som lekte med sin narrativ tidigare, men sällan en film som på ett sådant respektlöst sätt hackade upp början, mitt och slut med en väska med hemligt innehåll som röd tråd. Att Tarantino kunde göra brutal gangsterfilm med coola effekter och skådisar hade vi redan sett i "De hänsynslösa" där den numer klassiska scenen med polisens avhuggna öra är en modern snackis.

Men i "Pulp Fiction" gick den gamle videonörden på en väg som enbart den franska nya vågen tidigare berett. En lek med filmkonventionerna som på sätt och vis är mer intressanta än handlingen, men ändå kan hålla den större delen av biopubliken i ett järngrepp. Och hängde man inte med var det lätt att åtminstone njuta av detaljerna. De sylvassa replikerna, det brutala, men väldigt roliga, våldet och den kanske bästa dansscenen under 1990-talet.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Efter världspremiären i Cannes kunde Tarantino något oväntat åka hem från den franska Rivieran med festivalens finaste pris i bagaget. Juryordförande Clint Eastwood lät både stolt och lite överraskad när han läst upp resultatet för en publik som mest svarade med stående ovationer förutom ett par ilskna fransoser som väldigt tydligt skrek "Vilken jävla skit!". Tarantino svarade dessa belackare på scenen med att peka finger. Och det är själva kärnan i "Pulp Fiction". Ett självsäkert långfinger åt etablissemanget. Åt det konventionella sättet att göra film på. Åt folk som påstår att filmer inte längre kan överraska och vara coola.

I filmens början möter vi Pumpkin (Tim Roth) och Honey Bunny (Amanda Plummer) som äter frukost på ett diner. Medan de äter bestämmer de sig plötsligt för att råna restaurangen och förtexterna börjar precis när de uttalar sina hot mot alla i lokalen. Vi kastas sedan in i en bil där Jules Winnfield (Samuel L. Jackson) och Vincent Vega (John Travolta) snackar om sina upplevelser. Senare rullar ett händelseförlopp upp där de stöter på Marsellus Wallace (Ving Rhames) som vill att Vega ska ta ut hans fru Mia (Uma Thurman) på middag. Marsellus har också diverse affärer med Butch Coolidge (Bruce Willis). För att inte avslöja något för den som fortfarande inte haft nöjet att se denna fantastiska klassiker kan man avslöja att de flesta karaktärerna mer eller mindre kommer i kontakt med varandra under filmens gång som varken börjar eller slutar enligt tidsaxeln.

Det är egentligen ganska svårt att försöka förklara vad det är som gör "Pulp Fiction" så otroligt bra. Det kan vara på det sätt som handlingen utvecklar sig vilket skapar genuina överraskningsmoment, det kan vara Tarantinos känsla för språk och galna situationer, men att detta inte bara stannar vid en imponerande stilövning bottnar i att skådespelarna alla levererar på toppen av sin förmåga. Som vi numer vet är det en regel att Tarantino med sina filmer återupplivar gamla skådisars karriär med deras livs roll. Minns Robert Forster i "Jackie Brown", David Carradine i "Kill Bill" eller Christoph Waltz i "Inglourious Bastards". Men att som ung regissör våga satsa på en då väldigt D-listad skådis som John Travolta var ett genialiskt beslut som antagligen aldrig kommer att kunna överträffas. Och visst är detta Travoltas bästa roll. Så cool, så tuff och samtidigt så älskvärd att det är svårt att tänka sig att någon annan någonsin kommer att kunna vara.

Jackson är coolheten själv och står för en av de bästa minerna i filmhistorien när ett väggupp och en osäkrad pistol ser till att han snabbt får uppsöka en biltvätt. Willis är stabil som Butch och stora poäng till Rhames som vågade leka med sin machosida på detta orädda vis. När han, mot sin vilja, blir inblandad i diverse sexuella aktiviteter är det nästan chockerande roligt, men fasansfullt på samma gång. Och så har vi Tarantinos musa. Trots att hon faktiskt inte får speciellt mycket speltid så är Uma Thurman helt suverän som Mia Wallace. Att man ändå känner att man sett henne i drygt två timmar trots att hon kanske är med i effektiv tid runt 30 minuter säger mycket om hennes karisma här. Hon är filmens adrenalinspruta i dess hjärta, vilket är lite ironiskt med tanke på det hon själv råkar ut för.

"Pulp Fiction" har i år 16 år på nacken. Det känns faktiskt när man ser den. Men inte för att den är mossig eller stöpt i en tidsanda som är allt annat än unik. I stället är det för att man känner igen så mycket av det vi sett på bio under filmens livstid. Dessutom kan en viss familjär känsla infinna sig eftersom man, åtminstone jag, sett den så många gånger och älskat den lika mycket varje gång. För man behöver varken vara filmnörd, kritiker eller forskare för att avguda "Pulp Fiction". Det räcker med att se den för att bli förälskad av dess energi, stil, humor och mänsklighet (jo då, visst hoppas vi att det ska gå bra för Vega). Och det är därför som detta är ett av vår tids absoluta mästerverk.