Det är svårt att inte le lite grann när Mel Brooks kommer på tal. Hans namn kopplas oftast till otaliga "Det våras för..."-filmer, men denne mångsysslande underhållare har mer på meritlistan, som skivor, gästroller i tv, röstpålägg för animerade filmer och numera kan han också lägga till titeln Broadway-producent. Mel Brooks hör till den ytterst lilla skaran underhållare som belönats med alla de fyra stora priserna inom showbiz: Oscar, Tony, Emmy och Grammy. Ett komiskt geni är på Sverigebesök, och vi har träffat honom.
När Mel slår sig ner i soffan mittemot mig och ombeds blicka bakåt på en 55-årig karriär, är det inte helt överraskande regidebuten från 1968 som han är stoltast över, den vrickade musikalen "Det våras för Hitler". "Det är som ens förstfödda barn, ett mirakel. Jag kunde knappt tro det när jag höll på med den. Och den överträffade mina vildaste drömmar. Filmen fick rötter och blev ett sådant stort träd. Jag är mycket stolt över den".
När ett filmbolag kom med förslaget att spela in succén på nytt, tvekade Mel till en början, men bestämde sig slutligen för att acceptera. "Det var mestadels för att jag ville att prestationerna i originalfilmen skulle bli ihågkomna på nytt. Och att folk skulle minnas Mel Brooks vackra sånger för alltid, att de aldrig skulle dö ut".
Mel Brooks har mycket att tacka Sverige för, vad gäller originalfilmens framgångar. När den under titeln "Producenterna" först nådde våra biografer blev den ingen större hit, och även i resten av världen passerade den obemärkt förbi. Det var först när någon fick den geniala idén att döpa om filmen till "Det våras för Hitler", efter ett av musikalnumren, som allmänhetens intresse väcktes. En komedi om Hitler...? Chocken förvandlades snabbt till gapskratt och biljetterna gick åt fortare än kvickt. Fler länder följde Sveriges exempel och döpte om filmen till "Springtime for Hitler", och dess kultstatus var ett faktum. När filmen åter gick upp på amerikanska biografer blev den nu en succé utan dess like.
Men det är inte därför svenska Ulla har fått en mer framträdande roll i nyfilmatiseringen, erkänner Brooks. "Nej, nej. Det var bara för att jag ville få Uma Thurman i säng! Men hon ville inte. Hon är dum och löjlig den flickan, tycker jag. Jag kunde gjort så mycket för henne". Brooks erkänner slutligen den verkliga anledningen - han ville utveckla kärlekstemat i filmen, något som han tycker är en viktig ingrediens i varje musikal. Men lovorden för Uma Thurman slutar inte där. "Hon är så talangfull. Hon lärde sig varje danssteg, och har en fantastisk sångröst. Ett riktigt fynd".
Mel, som ofta regisserar sina egna filmer medger att han hellre står för manus och sångskrivande än regi, och överlämnade denna gång taktpinnen till koreografen och teaterregissören Susan Stroman, som han lärde känna under arbetet med scenversionen av "The Producers" år 2001. "Det var ingen lätt uppgift för henne, eftersom jag är så känd", medger Brooks. "Men hon är rätt berömd på Broadway så jag litade fullt ut på henne. Skådespelarna gör sitt bästa när Susan håller i trådarna. Och jag höll mig borta för det mesta och lät henne bestämma själv".
Fastän Mel som liten pojke aldrig drömde om att bli känd, var humor viktigt för honom. Som ett stort fan av bröderna Marx och Three Stooges, skrev han på sommarkolonier sånger som skämtade om föreståndarna, och i armén gjorde han om det gamla Cole Porter-numret "Begin the Beguine" till "Clean the Latrine". Han insåg snabbt att han var som skapad för parodigenren.
"Jag har räddat många liv med komedi", konstaterar Mel Brooks. "När folk skrattar så börjar hjärtat pumpa snabbare, blodcirkulationen sätter igång, folk lever längre. Tipsa dina läsare om att se "The Producers", så lever de två-tre år längre". Nåja, ni hörde mannen...
Men hur långt kan man gå med satir, kan man verkligen skämta om allt? "Det sunda förnuftet sätter gränserna", menar Brooks. "Jag skulle till exempel aldrig skämta om Förintelsen, det finns de som gjort det, och det har bara blivit så väldigt fel. Men jag skulle lätt kunna göra något om Irak-kriget. Utan att visa en enda soldat eller mord, bara fokusera på Vita Huset. Stämma möte med Condoleezza Rice, Cheney kommer vara där, Condoleezza säger "Nej, Dick, du får inte ta med ditt vapen in hit"... Mel drömmer sig bort. "Ah, jag kunde ha riktigt mycket kul i Vita huset".
Musikaluppsättningen "Producenterna" går redan för fulla hus i Danmark, och nästa år kommer den även till Sverige. Vad som händer med Ulla, när även resten av karaktärerna talar svenska, återstår att se. Nästa projekt för den prisade producenten är en Broadway-version av "Det våras för Frankenstein". "Några låtar är skrivna, och jag har ungefär hälften kvar. Vi utvecklar karaktärerna precis som vi gjorde med "The Producers", och har hysteriskt kul", säger Mel. Titelrollen som Frankenstein kommer att spelas av Brad Garrett, mer känd som brodern i "Alla älskar Raymond", och kanske är en film-remake inte långt borta.
Trots många, många år på nacken är Mel B friskare än en nötkärna, och visar inga tecken på att vilja dra sig tillbaka. Han skämtar och skojar, delar med sig av gamla minnen, frågar ut mig om det här med Internet - en nymodighet han inte förstår sig på särskilt mycket, och emellanåt och helt utan förvarning brister han ut i sång. En mer levande 80-åring får man leta efter.
"Varför skulle jag gå i pension? Jag kör inte lastbil, jag packar inte varor. Så mycket som jag fått skratta inom jobbet har jag minst hundra år kvar att leva!"
Vi får hoppas på hundra minst lika kreativa år i humorns tecken.
