Efter att ha jobbat med regissörer som Steven Spielberg och Christopher Nolan sätter han sig nu själv i registolen med debutfilmen Don Jon som han både skrivit själv och spelar huvudrollen i. MovieZine träffade JGL under ett besök i Köpenhamn och passade på att prata om hans regidebut, det nystartade produktionsbolaget, kändishysterin och givetvis - dansk 70-tals porr!
Det här var din första film som manusförfattare och regissör, varför blev det just "Don Jon"?
- Bakgrunden till historien är att jag ville prata om hur vi har en tendens att ibland behandla varandra som saker än som unika individer, och hur media kan bidra till det. Som en skådespelare som vuxit upp i film- och tevebranschen har jag alltid varit intresserad av det sättet som det vi ser på skärmar påverkar oss på. Så det var där allt började och jag fantiserade fram två karaktärer som hade gjort det temat kul - en Don Juan-figur som tittar mycket på porr och en prinsess-karaktär som se massor av romantiska Hollywood-filmer.
Känner du som skådespelare att folk även behandlar dig som ett objekt?
- Ja, och visst är det sant att skådespelare sätt på en piedestal på ett märkligt vis i vår kultur. Men jag tror inte att det är unikt för skådespelare, vi har alla en tendens att vilja placera varandra i fack och sätta stämplar på varandra snarare än att förstå varandra som unika individer.
Du har en kille som vuxit upp med porr och en tjej som vuxit upp med romantiska komedier, givetvis är det satir men är det så du ser på relationer idag eller människor idag?
- Inte alla, dessa personer bryr sig väldigt mycket om att passa in i de rådande normerna kring maskulinitet och femininitet. Vi är inte alla så men till viss del känner vi alla en press från vår kultur att vara på ett visst sätt, att vara stor och stark eller vacker beroende på om du föds till pojke eller flicka. Jon och Barbara känner trycket från samhället de lever i att vara på ett visst sätt, medan Julianne Moores karaktär inte bryr sig. Min intention är inte att säga hur varje man eller kvinna är, utan snarare peka ut hur vår kultur pressar människor av olika kön.
Är det också en generationsfråga, med denna påverkan från porr och media?
- Jag tror mycket i filmen säger en del om våran tid medan ganska mycket är tidlöst. Jag pratade faktiskt med min mamma om det här och många av filmens ideal kommer från henne då hon uppfostrade oss att alltid se på män och kvinnor som jämställda och hon brukade alltid peka ut skeva mediabilder när de visades på tv, som när en reklam använder en vacker kvinna för att sälja en produkt eller när cheerleaders kom in under basketmatcherna brukade hon påpeka det skeva förhållandet mellan kvinnorna som bara för vara vackra och männen som får vara hyllade idrottshjältar.
Vad tycker din mamma om filmen?
- Hon gillar den verkligen och hon var en av de första personerna som läste manuset. Jag tror hon är glad att se alla de sakerna hon lärt mig komma till uttryck i filmen, och hon var den jag kanske mest hoppades skulle gilla den, och det gjorde hon verkligen. Men jag satt inte bredvid henne när hon såg den under Sundance-festivalen.
Detta är din första film som regissör efter att ha jobbat med så många stora regissörer såsom Spielberg, Rian Johnson, Chris Nolan - bara för att nämna några av dem. Vilka metoder från deras arbetssätt kunde du ta med dig till denna filmen?
- Jag känner mig lyckligt lottad att ha fått arbeta med så många duktiga regissörer och det var min grundträning för det här jobbet. 2011 jobbade jag för alla de regissörerna och en sak jag la märke till att alla de tre hade gemensamt var en förmåga att balansera en grundlig plan med förmågan att vara spontan. För frågan du får hela dagarna som filmregissör är "Okej, här är vår plan, men nu finns det en ny idé här, så vad gör vi?", och sättet du besvarar den sortens frågor är hjärtat av ditt filmiska slutresultat. Inget svar är rätt varje gång, för om du alltid är för fäst vid din plan kan slutresultatet komma att sakna livsgnista medan om du för lätt blir förförd av nya idéer och aldrig håller dig till planen, kan din film bli väldigt spretig. Och att se Steven och Chris hantera den sortens beslut varje dag var väldigt lärorikt.
- Steven kom in med en väldigt precis tanke om hur han ville ha en scen, medan Daniel Day-Lewis som spelade Lincoln är en väldigt spontan och organisk skådespelare och Steven var väldigt flexibel med honom, så om Daniel plötsligt gjorde något oväntat kunde han på nolltid flytta kameran och komponera en vacker bild som inte alls såg improviserad ut, utan som en Steven Spielberg-bild och han gjorde det på nolltid. Det var imponerande att se, samtidigt som han ibland sa "visst det såg bra ut, men det är inte var jag behöver". Och att veta skillnaden mellan att anpassa kameran till skådespeleriet eller att låta skådespeleriet anpassa sig till kameran är en förmåga som ligger i hjärtat av filmskapandet, så att se Steven fatta de beslutet hela dagarna lärde jag mig massor av.
Hur balanserar du din karriär, nu när du både regisserar, skriver manus och driver ditt HitRecord-projekt?
- En sak i taget antar jag, och jag ser verkligen fram emot att ha en stor variation mellan mina projekt. Det här året har jag regisserat en tv-show med HitRecord som heter HitRecord on TV! Vilket har varit jättekul men efter att ha gjort det samt Don Jon så längtar jag verkligen efter ett skådespelar-jobb där någon annan styr och ställer medan jag hjälper till att förverkliga dennes vision. Det ser jag fram emot!
Din morfar gjorde Oscarbelönade filmer, både komedier och dramer. Har hans arbete influerat dig på något vis?
- Min morfar, Michael Gordon dog när jag var liten så jag lärde aldrig känna honom och kan därför inte säga att han influerade mig så mycket. Jag har alltid önskat att jag fått chansen att lära känna honom bättre och jag har nu börjat se hans gamla filmer. Jag har sett Pillow Talk som är rätt kul att se på i relation till Don Jon eftersom den är en så typisk romantisk komedi 50-talet, en sån film som visade vägen för genren samtidigt som Don Jon driver med den genren. Så jag önskar jag visst vad han hade tyckt om det. Men han är ju min morfar och mamma gillar Don Jon, så..
Vad tyckte du var svårast, att skriva manus eller regissera?
- Det svåraste var att börja skriva, ensam. För när man skriver själv tvingas man hantera en massa röster i huvudet som säger saker som "du behöver inte göra det här", "det är kanske lika bra att ge upp redan nu", "andra människor hade gjort det här bättre än du". Och de är riktigt jobbiga röster att ta sig igenom, även det är svårast i början. När jag väl hade ett utkast som jag började visa för människor blev det enklare eftersom jag fick mycket positiv feedback. Men att börja skriva var det svåraste och mest skrämmande steget.
Vissa scener i "Don Jon" visar prov på en ganska god insikt i internetporr, kan du berätta om din egen erfarenhet av internetporr.
- Jo, det tog rätt lång tid att hitta helt rätt klipp, att klippa och beskära allt, och vi såg igenom mycket av det. Och det var rätt tråkigt, om jag ska vara ärligt. Har jag sett porr? Ja visst har jag det. Har det påverkat mig? Ja, det har det säkert. Men jag tror samtidigt att det inte påverkat mig mer än någon annan form av media. Det är mycket diskussioner idag om porr och jag skulle vilja uppmuntra oss att vidga dessa samtal till att involvera andra medier såsom tv och film med, och kanske framförallt reklam. Jag tror all media erbjuder massor av overkliga fantasier och jag tror inte nödvändigtvis att det är ett problem om vi som tittare förstår dem för vad de är. Jon och Barbara, stöter i den här filmen på problem eftersom de inte förstår att vad de ser på sina skärmar bara är fantasier. De vill att deras liv ska matcha fantasin men sanningen är enkel film är inte verklighet. Samtidigt så älskar jag film. Film betyder allt för mig men de är en 90minutershistoria begränsad till en rektangel, verkliga livet är något helt annat. Så om du försöker använda samma checklista som du har för en bra film på verkliga livet så kommer du att bli besviken, vilket är precis vad som händer för karaktärerna i den här historien. De missar vad som är fantastiskt med det verkliga livet, alla unika nyanser och detaljer, eftersom de är för upptagna med att kryssa av checklistor.
Du har precis sagt att film inte är verklighet. Men låt säga att de vore det - vilken av dina karaktärer hade du helst av allt tagit en öl med?
- Hesher, antagligen.
Varför?
- För att hade satt eld på stället, och det hade varit kul att se.
Kan vi prata lite om ditt projekt HitRecord och dina tankar och visioner bakom projektet?
- Vi kallar det ett öppet, gemensamt produktionsbolag. Med öppet menar jag att vem som helst kan gå med. Gemensamt betyder att vi använder internet och kreativa människor från hela världen bidrar till projekten på vår sida som jag regisserar, som kortfilmer, böcker, musik och en tv-serie. Jag älskar att samarbeta med alla sorters konstnärer och jag känner mig väldigt lyckligt lottad att få arbeta inom den etablerade underhållningsbranschen, men det finns så många andra duktiga konstnärer över hela världen som inte är en del av samma bransch som jag och HitRecord är ett sätt att arbeta med dem. HitRecord skapar grejer som jag älskar och som ofta är väldigt oväntade så det har varit väldigt kreativt berikande för mig!
På temat objektifiering som "Don Jon" centrerar kring, det känns som att både du och Scarlett har ganska unika utgångspunkter för historien, vilken typ av erfarenheter tog ni med er till historien?
- Ja, det är en väldigt bra poäng. Och jag tror det gäller henne mycket mer än mig. Skådespelare sätts på piedistaler på ett märkligt vis i vår kultur, och det är inte direkt min favoritdel av arbetet då kändiskulturen inte är någonting jag skulle vilja vara en del av. Vissa säger att det hänger ihop med skådespeleriet men jag håller inte med, jag tror att skådespeleriet är närmare besläktat med historieberättande vilket kan spåras tillbaks till början av vår mänskliga civilisation. Medan kändiskapet snarare är besläktat med kungligheter och hierarkier, att stå över andra människor i status och jag vill inte gärna vara en del av det. Jag försöker att inte låta det störa mig, men det är något jag lägger märke till och det är tveklöst något jag kritiserar med den här filmen. Med allt det sagt så tror jag inte att det är något unikt för skådespelare, jag tror att vi alla blivit kategoriserade av andra av olika anledningar. Ta barn som exempel, jag minns hur det var att vara 12 och känna att vuxna människor såg mig som korkad bara för att jag var ung, de sorterade in mig i ett fack utan att jag förtjänade det. Om jag upplever det som skådespelare? Definitivt. Scarlett är ett ännu tydligare exempel, att vara en vacker kvinna i den här världen är ingenting jag avundas henne för. Du tvingas verkligen gå igenom mycket, vilket egentligen gäller alla kvinnor. Scarlett är väldigt smart och begåvad, ändå vill folk mest prata om hennes utseende. Jag tror inte hon blir förnärmad, hon tar det väldigt värdigt men jag tror att hon tyckte det var kul att driva med den delen av vår kultur. Jag menar, visst hon ser väldigt bra ut men det finns det många kvinnor som gör. Det är inte det som gör henne så attraktiv. Och allt det här jag pratar om är definitivt hjärtat av filmen Don Jon.
Du refererar till dansk porr i filmen. Hur bra koll har du på den danska porren?
- Jag borde ha sett den här frågan komma! Jag hade ingen koll allt på den, om jag ska vara ärlig. I manuset stod det att Julianne Moores karaktär ger Jon en vintage-porrfilm på DVD och när du gör en film så behöver en mening från manuset översättas till någonting reellt. Så det var min österrikiske kameramans idé, han berättade för mig om att det fanns en progressiv rörelse inom den danska porrfilmen under 70-talet så vi lät det bli en dansk film och mina vänner i Danmark hjälpte mig komma på en titel.
Vad gör du när du inte jobbar?
- Jag gör inte mycket annat än jobbar, om jag ska vara ärlig. Jag träffar min familj när jag är ledig. Jag är väldigt tacksam att jag får göra det jag gör och jag gör det därför hela tiden. Det var år sen jag tog en paus sist.
En sak jag verkligen gillade med filmen var hur du använde filmens eget språk för att understryka poängerna från manuset. Som filmen de ser i biografen, eller hur du, i en film som problematiserar objektifiering i media, själv objektifierade dina egna karaktärer på ett medvetet och kul vis. Kan du berätta lite om dina tankar kring det?
- Ja visst, tack! Jag gillar verkligen filmer som är självreflexiva och gör sig själv skyldiga till det de pratar om. Godard är mitt stora exempel på det, jag minns att jag i en av de första konversationerna jag hade med Scarlett tog upp filmen "Föraktet" av Godard, en film som gör ungefär det du pratar om - den snärjer sin publik med vackra bilder av Brigitte Bardot för att sen hålla upp en spegel mot publiken och smäller dig i ansiktet med din egen "gaze" eller blick och säger "se på dig själv och hur du stirrar på den här kvinnan!" Och det var något sånt jag ville göra med Don Jon, genom att visa vackra bilder på Scarlett från en svepande kamera till tonerna av en stråkorkester. Sånt är attraktivt och även jag själv förförs av det då det finns en anledning till att vi tittar på dem. Men sen ville jag hålla upp en spegel och säga "titta på hur du känner!". Det var målet och jag tror att vissa biobesökare har känt sig vilseledda eftersom det leder dig längs en väg som filmen sen avviker ifrån. Men det var medvetet och jag ville vilseleda publiken på det sättet!
Du gjorde ett bra jobb!
- Tack så mycket!
Se mer av intervjun med Joseph Gordon-Levitt här:
"Don Jon" har biopremiär 25 oktober.
