Den brittiske skådespelaren Christopher Eccleston känner vi igen från filmer som "Elizabeth", "The Others" och senast "En sång för Marion". I "Thor: The Dark World" är han sig däremot inte lik som den onde Malekith, svartalvernas ledare ute efter att hämnas på Thor och hans familj.
För MovieZine berättar Eccleston om den segdragna sminkningen, sina favoritskurkar på film och varför han var tvungen att studera finska...
Läste du mycket serier när du växte upp?
- Nej, det var aldrig min grej som barn. Jag var mer fysisk och lekte mycket ute. Jag kände till serierna, och jag kände till Thor. Att en amerikansk serie använder sig av en europeisk gud intresserade mig, jag var nyfiken på hur det funkade, när man annars var van vid Spider-Man och Batman. Jag förstod att det skulle öppna upp för mer humor.
Den här filmen har ju också en del humor. Men inte i några av dina scener.
- Jag vet, och det är frustrerande! Det vore trevligt att få göra något lättsamt. Men mitt jobb var att ta in det mörka. Det intressanta med filmen är de olika tonerna. Komedidelen överraskade mig, för att vara ärlig. Jag hade ju bara spelat in mina scener som hämndlysten galning. Jag hade älskat om Malekith fick ha lite humor. Några av de bästa skurkarna tillåts skämta. Humor visar på intelligens. Men jag var nöjd med att ha den rollen och det ansvaret jag fick.
Hur valde du att spela din karaktär?
- Chris (Hemsworth) berättade om vad Anthony Hopkins hade sagt, att med sådana filmmiljöer behöver man knappt agera. Det gäller att hålla sig tillbaka och inte försöka matcha det storslagna. Vi hade en bra regissör som var intresserad av vad som sker i stunden, och av det psykologiska. Han är inte det självklara valet för en sån här film. Visst, han har gjort "Game of Thrones" men innan dess var det "Mad Men" till exempel. Han intresserar sig för prestationer och mänskliga beteenden.
Minns du hur Alan Taylor presenterade karaktären för dig?
- Första gången vi pratade ville han att svartalverna skulle vara överlägsna varelser. Han ville ha dem aristokratiska, eleganta och kultiverade. De skulle uppföra sig på ett visst sätt. När en regissör pratar så om en skurk, så förstår man att man inte behöver spendera tre månader i gymmet... Han sa: "Jodå, han ska vara fysiskt skrämmande, men vi tar hand om det. Kan du göra honom psykologiskt skrämmande?" Det var planen.
Hur gick du tillväga med det? Vad särskiljer Malekith?
- Han är en fundamentalist. Han är manisk. Han har två mål i filmen: att få tag i Etern, och att omvandla ljus till mörker. Det är så grundläggande. Han är en klassisk hämndfigur, han är den man drömmer mardrömmar om. Folk som jagar dig i mardrömmarna är obarmhärtiga. Det var det jag ville ta med. Obarmhärtig och orädd. Vi ville undvika den galna, sadistiska skurken. Han var helt enkelt målmedveten.
Hur lång tid tog din makeup?
- Sex timmar i sminkstolen varje dag. Så ja, man känner sig rätt hämndlysten till slut. Det var en väldigt vacker skapelse, men när jag var klar och kom ut på inspelningen var jag redan en sur och bitter alv, haha! Masken var aldrig otrevlig att bära. Den var väldigt väl anpassad efter min benstruktur och påminde om en reptil, eller en klassisk vampyr som Nosferatu. En del känner inte igen mig men jag tycker att den påminde om mig. Man vill ju bli igenkänd när man är med i en film, och inte känna sig som en CGI-skapelse.
Är det svårt att agera när replikerna är på ett helt okänt språk?
- Ja. Språket skapades av en expert på lingvistik, och har sin egna uppsättning av riktiga regler och dialekter. Jag lärde mig den fonetiska översättningen, och fick ge den en viss melodi. Språket baserades något på finskan, det ligger till grund iallafall. Det är för att finska språket är svårt, urgammalt och okänt för de flesta. Vi kunde inte låta som italienare, till exempel. När vi har en ordagrann engelsk översättning så vet man vad karaktären känner och tänker. Man får använda sig av det, även när ens karaktär gör läten som inte betyder något för dig. Jag gick ut på Youtube och lyssnade på finska språklektioner, det är verkligen ett otroligt språk. Men jag minns inget av det, jag minns inte ens något av det alviska språket.
Det känns som att Marvel försöker göra sina filmer till något mer än underhållning, håller du med?
- När man tar in en regissör som Alan Taylor så vill man inte fördumma publiken eller den här kulturen. Ju mer sci-fi och genrefilmer får plats i vår kultur så måste man hålla det på en viss nivå. Barn ska ju se dem, så de måste vara sofistikerade, intelligenta och visa respekt. Det får inte bara bli cyniska filmer som är ute efter att tjäna pengar.
Varje skurk måste ha sin henchman. Kom du bra överens med Adewale Akinnuoye-Agbaje?
- Ja, vi fördes samman av våra erfarenheter i sminkstolen till att börja med. Och vi båda var tvungna att lära oss språket. Han har en stor och kraftfull närvaro, man missar inte Adewale när han kommer in på inspelningen. Det finns ett broderskap och en lojalitet mellan oss.
Vilka är dina favoritskurkar på film?
- Jag älskade Jimmy Cagney. Han skrämde mig i "Glödhett", och "Panik i gangstervärlden". Cagney var skrämmande, och sedan kunde han dyka upp och sjunga och dansa i nästa film. Jag såg upp till honom. Jag älskade också Donald Pleasance i Bond-filmerna som Stavro Blofeld, men också Auric Goldfinger och Christopher Lees Scaramanga. De var skurkar som jag gillade. Christopher Lee i "Dödlig skörd", den komplexiteten... Edward G. Robinson... Lee J. Cobb i "Storstadshamn"... Jodå, jag är en gammaldags kille.
Se Christopher Eccleston som Malekith i "Thor: The Dark World", på bio från 30 oktober.
