Vi diskuterar ju mest ny film på forumet, så jag vill skapa en tråd där vi kan diskutera lite äldre favoriter. Personligen så har jag märkt att jag med åren oftast väljer gamla klassiker om jag är sugen på att hitta guldkorn, det finns ju en oändlig källa att ta av. Givetvis försöker jag se så mycket ny film som möjligt för att hålla mig uppdaterad, men klassikerna har en särskild plats i hjärtat! Tror Lemmontree håller med mig ;)
Här tänkte jag iaf att man ska kunna tipsa om och få hjälp att hitta gamla guldkorn, vi ska prata gamla skådisar, regissörer och numer utdöda filmgenrer som westerns och film noir.
Jag såg The Asphalt Jungle (1950) av John Huston härom dagen och den tipsar jag mer än gärna om. Den handlar om ett gäng brottslingar som planerar en stor kupp mot en bank. Vi får följa deras väg genom planering till utförande och vad som händer efteråt. Vi får även lära känna karaktärerna ingående under resans gång vilket ger filmen ett större djup än det normala för genren. Fantastiskt manus, grym regi från Huston som hela tiden håller intresset på topp och lysande insatser från skådisarna med Sterling Hayden, James Whitmore, Jean Hagen, Lewis Calhern och inte minst från Sam Jaffe som är helt fenomenal! Marilyn Monroe dyker också upp i en tidig roll.
Skulle ranka detta som en av de bättre film noir's som gjorts och John Hustons näst bästa film. Endast slagen av The Treasure of the Sierra Madre.
Jaha...då ska vi se...har avverkat ett gäng klassiker under veckan som gått. Det har varit både högt och lågt.
Lolita (1962): En alldeles för lång och sövande tantfilm. 1/5
Paths of Glory (1957): Betydligt bättre tag från Kubrick. En riktigt bra och tankeväckande film om vad krig kan göra med människor. Kirk som vanligt på topp. 4/5
A Streetcar Named Desire (1951): Denna såg jag inte alls storheten med. Jag tyckte den var smått bedrövlig. En pina och ta sig igenom. Det var för mycket teater för min smak. Vivien Leigh körde med stora och yviga gester. Överspel jag inte pallade med. Urbota tråkig. 1/5
On the Waterfront (1954): Mycket vass. Brando är magisk i huvudrollen och han har fint sällskap av Malden, Cobb och Steiger. Riktigt hårda tag. 4/5
Red River (1948): Underbar western av Hawks. The Duke, Walter Brennan och Monty Clift är en trio som inte går av för hackor. 4/5
This Sporting Life (1963): En ojämn film. Dels är den något för lång för sitt eget bästa. Sen tycker jag vissa scener är riktigt gripande medans det i nästa stund blir utdraget och tempot sackar på tok för mycket. Men filmens största plus är utan tvekan Richard Harris som är enormt jävla bra i huvudrollen. Han var nominerad till en Oscar för sin insats här. 3/5
The Night of the Hunter (1955): Mitchum briljerar i den här godingen där spänningen är intakt från början till slut. Det fanns en obehaglig stämning som genomsyrade filmen. Kungrulle! 5/5
Lolita (1962): En alldeles för lång och sövande tantfilm. 1/5
Paths of Glory (1957): Betydligt bättre tag från Kubrick. En riktigt bra och tankeväckande film om vad krig kan göra med människor. Kirk som vanligt på topp. 4/5
A Streetcar Named Desire (1951): Denna såg jag inte alls storheten med. Jag tyckte den var smått bedrövlig. En pina och ta sig igenom. Det var för mycket teater för min smak. Vivien Leigh körde med stora och yviga gester. Överspel jag inte pallade med. Urbota tråkig. 1/5
On the Waterfront (1954): Mycket vass. Brando är magisk i huvudrollen och han har fint sällskap av Malden, Cobb och Steiger. Riktigt hårda tag. 4/5
Red River (1948): Underbar western av Hawks. The Duke, Walter Brennan och Monty Clift är en trio som inte går av för hackor. 4/5
This Sporting Life (1963): En ojämn film. Dels är den något för lång för sitt eget bästa. Sen tycker jag vissa scener är riktigt gripande medans det i nästa stund blir utdraget och tempot sackar på tok för mycket. Men filmens största plus är utan tvekan Richard Harris som är enormt jävla bra i huvudrollen. Han var nominerad till en Oscar för sin insats här. 3/5
The Night of the Hunter (1955): Mitchum briljerar i den här godingen där spänningen är intakt från början till slut. Det fanns en obehaglig stämning som genomsyrade filmen. Kungrulle! 5/5
Night of the hunter är grym, fotot/regin är helt otroligt. Innehåller några av dem snyggaste scenerna jag skådat.
Jag är helt med dig på fotot i den filmen. Bland det bästa och snyggaste foto jag sett. Jag tyckte det mesta var perfekt i den rullen.
Ja det finns verkligen helt sinnessjukt snygga scener. När barnen sitter i ladan och Mitchum rider långt borta, eller när Mitchum står utanför huset och tanten sitter med hagelgevär och vaktar. Filmmagi på hög nivå!
Det finns de på detta forum som med största allvar påstår att Brad Pitt är en av de största genom tiderna. Före namn som De Niro, Pacino, Duvall, Nicholson och Hoffman. Jag skakar på huvudet och frunderar på hur man ens kan komma på tanken....
Finns inte på värlsdkartan, för att uttrycka det milt. Nu ska jag se en av de största mästarna, Spencer Tracy, i en oscarsvinnande roll sopa banan med Pitten i Captain Courageous.Folk bör ha perspektiv,,,
Finns inte på värlsdkartan, för att uttrycka det milt. Nu ska jag se en av de största mästarna, Spencer Tracy, i en oscarsvinnande roll sopa banan med Pitten i Captain Courageous.Folk bör ha perspektiv,,,
Haha! Vadå då? Duvall hör ju heller inte hemma bland toppen, men det är ju jag det. (Jag menar det och säger det inte för att provocera dig. Om det nu skulle tas så.)
Med Melvyn Douglas också! Såg honom i Rapture tidigare idag. Mycket bra.
Med Melvyn Douglas också! Såg honom i Rapture tidigare idag. Mycket bra.
Jag skulle inte heller nämna Duvall bland de största och inte riktigt i samma klass som de andra. DeNiro och Nicholson är självklara mästare och där efter kommer väl Pacino och Pitt. Hoffman har jag lite svårt för även om han är med i bra filmer så når han inte ofta upp till dessa andra nämnda skådisar. Förutom i Midnight Cowboy, där är han verkligen grym!
Har nyligen kollat på Casablanca och Vertigo och nu letar jag efter lite mer gamla bra klassiker.
Så jag undrar om någon har t.ex. en lista med gamla klassiker från ca 40-talet till 60-talet?
Så jag undrar om någon har t.ex. en lista med gamla klassiker från ca 40-talet till 60-talet?
Fattar inte ens hur man på fullaste allvar kan påstå att en 45-årig Pitt skulle vara bättre än en 80-årig Duvall. Man kan ju verkligen inte ha sett allt som mästare Duvall gjort om ens försöker påstå något sådant, det är helt abnormt i min värld. Har ni som påstår att Pitt skulle vara större sett filmer som The Apostle, Get Low, The Great Santini, Rambling Rose, Tender Mercies, Lonesome Dove, The Conversation, Network, True Confessions, A Civil Action, The Godfather, The Godfather part II, m.fl. Är svaret ja på dessa frågor och ni fortfarande påstår att Pitten är större än Mästaren. så får jag väl extremt motvilligt köpa det men jag kommer ju inte ta er på allvar. Vet att det låter otrevligt och oseriöst, men jag kan verkligen inte förstå någon som på allvar menar att fotomodellen Pitt skulle vara bättre än den klassiskt skolade Duvall.... Det roliga är ju att Pitt själv har Duvall som en idol, och enligt egen utsago skulle vara överlycklig om han ens kom i närhten av mästaren. Pitt har ju iaf självinsikt, vilket ska respekteras..
http://www.youtube.com/watch?v=BTVo9ymHBSc
Har Pitten ens varit i näheten av denna nivå.. Nej, skulle inte tro det. Klasskillnaden är ju enorm.
http://www.youtube.com/watch?v=weDm19eMl8Y
Mästaren... http://www.youtube.com/watch?v=weDm19eMl8Y
http://www.youtube.com/watch?v=Jfddc8LwQL8
Har Pitten ens varit i näheten av denna nivå.. Nej, skulle inte tro det. Klasskillnaden är ju enorm.
http://www.youtube.com/watch?v=weDm19eMl8Y
Mästaren... http://www.youtube.com/watch?v=weDm19eMl8Y
http://www.youtube.com/watch?v=Jfddc8LwQL8
1597 inlägg
Jag gillar både Brad Pitt och Robert Duvall starkt! De är för mig väldigt olika som skådespelare och även om de båda är aktiva samtidigt så tycker jag de representerar olika perioder i Hollywoods snabba förändringstempo! 70-tals eran i Hollywood är klassisk men jag vill tro att 90-tals eran kommer att bli minst lika klassisk om än annorlunda än 70-talet förstås! :)
För mig är Duvall en av flera fanbärare av denna rika 70-tals era och Pitt en av flera fanbärare för 90-tals eran. Därmed inte sagt att Duvall skulle vara dålig efter 70-talet och Pitt efter 90-talet. Men de är som sagt väldigt bra bägge två i mina ögon! ;)
För mig är Duvall en av flera fanbärare av denna rika 70-tals era och Pitt en av flera fanbärare för 90-tals eran. Därmed inte sagt att Duvall skulle vara dålig efter 70-talet och Pitt efter 90-talet. Men de är som sagt väldigt bra bägge två i mina ögon! ;)
Jag vet inte ens var du läst påståendet att Pitt är bland de största. Det kanske vore bättre att fråga personen som skrev det, i stället för att skriva ett okynnesinlägg här rätt upp och ner? Eller vad hade du räknat med för respons med att antyda att man saknar perspektiv för att man anser en i dina ögon felaktig sak? :)
Har egentligen ingen åsikt i huruvida Pitt är större än Duvall eller inte. Duvall är ganska tam i jämförelse med De Niro/Pacino och resten av skådisar som kom ur "New Hollywood".
Men av de filmer du nämner har jag sett alla utom A Civil Action, Rambling Rose och The Great Santini. Och några av alla de du nämner som jag har sett tycker jag är rent skräp (på allvar) och Duvall imponerar inte något vidare på mig förutom i Gudfadern-filmerna. Han funkar mycket bra i mindre roller, men när han har en huvudroll saknar han den pondus och allt det som t.ex. De Niro har i sina bästa roller. Duvall är inte i närheten någonstans.
Det bästa är nog att inte reta upp sig på vad någon annan tycker, vilket jag misstänker att du gör helt i onödan.
Edit. Tog bort lite i inlägget för det var bara onödigt trams från mig.
Har egentligen ingen åsikt i huruvida Pitt är större än Duvall eller inte. Duvall är ganska tam i jämförelse med De Niro/Pacino och resten av skådisar som kom ur "New Hollywood".
Men av de filmer du nämner har jag sett alla utom A Civil Action, Rambling Rose och The Great Santini. Och några av alla de du nämner som jag har sett tycker jag är rent skräp (på allvar) och Duvall imponerar inte något vidare på mig förutom i Gudfadern-filmerna. Han funkar mycket bra i mindre roller, men när han har en huvudroll saknar han den pondus och allt det som t.ex. De Niro har i sina bästa roller. Duvall är inte i närheten någonstans.
Det bästa är nog att inte reta upp sig på vad någon annan tycker, vilket jag misstänker att du gör helt i onödan.
Edit. Tog bort lite i inlägget för det var bara onödigt trams från mig.
@Brent: Men nu får du ju ta och lugna ner dig lite, menar du att du ej kan ta någon på allvar om dem tycker anorlunda än du? Det låter ju isåfall som att problemet ligger hos dig snarare än själva skådespelardilemmat. Jag råkar tycka att Pitt är bättre än Duvall för att han har imponerad mer i de rollerna jag sett han i, tycker du ej att jag är värdig att ta på allvar för det, att min åsikt helt enkelt inte har nåt värde? Låter ju lite löjligt om jag ska vara ärlig. Det handlar om att kunan respektera och ta del av andras åsikter och perspektiv för att ens kunna dissuktera film överhuvudtaget, Psychopatrik har en etta på The Master, en film som jag rankar enormt högt, är hans åsikt av noll trovärdighet för det? Nej, hans sätt attt resonera är precis lika logisk och "rätt" som mitt, han gillar ej filmen och sätter därför lågt betyg. Det finns helt enkelt ingen objektiv verklighet när det gäller filmbedömande, och det är väl tur det? :)
Ja, jag kan verkligen inte förstå hur någon på fullaste allvar kan påså att Pitt skulle vara bättre än Duvall rent objektivt. Man kan helt enkelt inte ha sett allt Duvall gjort isf. Hans roll i The Apostle är så löjligt välformad och bra att det mosar det mesta som kommit efter -97. Sedan är ju så klart smaken som baken, men man ska väl iaf ha sett merparten av mästarens större roller för att ens kunna jämföra annars blir det ju bara löjligt. Ska nämna att jag tycker Pitt är riktigt bra och ett av de bästa framtidsnamn vi har, men att ens jämföra han med mästare som Duvall som hållit på sedan -62 och som hela tiden flyttat fram kartan för vad riktigt stort spel är... Ja, jag kan inte ens jämföra de två. Skulle man fråga Pitten själv så skulle han säkert vara glad om han ens fick bära Duvalls manus till inspelningen...
Ja vi kunde ju inte som vanligt tycka mer olika Robert. Tam... Kolla in The Apostle och Lonesome Dove och du kommer ändra åsikt direkt.. Kul att du svarar förresten, när jag diskuterade med Wugllabang.
Ja vi kunde ju inte som vanligt tycka mer olika Robert. Tam... Kolla in The Apostle och Lonesome Dove och du kommer ändra åsikt direkt.. Kul att du svarar förresten, när jag diskuterade med Wugllabang.
Jag har sett både The Apostle och Lonesome Dove, och jag tycker inte om någon av dem. Skrev vilka jag inte sett för enkelhetens skull.
Är du ironisk? Hur ska jag veta att det var riktat till honom när du skriver det i en tråd som handlar om klassiska filmer? Skriver du ett inlägg får du nästan vara beredd på att någon annan än den tilltänkta hugger på det.
Det är mycket känslor som styr från Brent-skutan, som vanligt. :) Men ska lämna diskussionen åt er två. wugllabang verkar vara en resonabel ung man som kan bemöta dig.
Är du ironisk? Hur ska jag veta att det var riktat till honom när du skriver det i en tråd som handlar om klassiska filmer? Skriver du ett inlägg får du nästan vara beredd på att någon annan än den tilltänkta hugger på det.
Det är mycket känslor som styr från Brent-skutan, som vanligt. :) Men ska lämna diskussionen åt er två. wugllabang verkar vara en resonabel ung man som kan bemöta dig.
Tack, stort av dig Robert :)
Klart det är känslor som styr, vad skulle annars styra ens filmtittande? Bra film väcker ju känslor, så även dålig. Fattar inte ens hur du kan tycka att Lonesome Dove eller The Apostle inte skulle innehålla någon sorts kvalitet, spelet i båda borde väl tilltala alla på något sätt kan jag tycka. Men, då ser jag hur olika vi ser på sakernas tillstånd. Själv var jag inte överförtjust i Lincoln, men jag såg ju iaf att spelet höll toppklass.
Klart det är känslor som styr, vad skulle annars styra ens filmtittande? Bra film väcker ju känslor, så även dålig. Fattar inte ens hur du kan tycka att Lonesome Dove eller The Apostle inte skulle innehålla någon sorts kvalitet, spelet i båda borde väl tilltala alla på något sätt kan jag tycka. Men, då ser jag hur olika vi ser på sakernas tillstånd. Själv var jag inte överförtjust i Lincoln, men jag såg ju iaf att spelet höll toppklass.
Absolut är det känslor som styr. Vi ser nog bara på film på lite olika sätt. Inget fel i det såklart. :)
Jag är lika oförstående till Lonesome Dove och The Apostle som du är till vad jag tycker om dem. Men jag ska nog inte gå in på vad jag tycker om dem heller. Det vore lite som att spotta svärmor i ansiktet första gången jag ska träffa henne. Det känns bara onödigt.
Lincoln har jag inte sett. Verkar vara en sannerligen usel film.
Jag är lika oförstående till Lonesome Dove och The Apostle som du är till vad jag tycker om dem. Men jag ska nog inte gå in på vad jag tycker om dem heller. Det vore lite som att spotta svärmor i ansiktet första gången jag ska träffa henne. Det känns bara onödigt.
Lincoln har jag inte sett. Verkar vara en sannerligen usel film.
Ja, vi får väl agree to disagree angående dessa klassiker.
Såg om Citizen Kane (1941) på morgonen och den är verkligen en filmisk milstolpe både i berättarteknik och i foto. Welles var suverän och en riktig föregångare. Enligt Scorsese så är Welles den som inspirerat flest filmskapare genom alla tider. Betyget blir en femma.
jag har sett många klasiker som folk anser är självklara 5:or, vissa är bra men vissa har inte åldrats väl. har dock inte sett citizen kane ännu :O så där får man skämmas lite :p