Vi diskuterar ju mest ny film på forumet, så jag vill skapa en tråd där vi kan diskutera lite äldre favoriter. Personligen så har jag märkt att jag med åren oftast väljer gamla klassiker om jag är sugen på att hitta guldkorn, det finns ju en oändlig källa att ta av. Givetvis försöker jag se så mycket ny film som möjligt för att hålla mig uppdaterad, men klassikerna har en särskild plats i hjärtat! Tror Lemmontree håller med mig ;)
Här tänkte jag iaf att man ska kunna tipsa om och få hjälp att hitta gamla guldkorn, vi ska prata gamla skådisar, regissörer och numer utdöda filmgenrer som westerns och film noir.
Jag såg The Asphalt Jungle (1950) av John Huston härom dagen och den tipsar jag mer än gärna om. Den handlar om ett gäng brottslingar som planerar en stor kupp mot en bank. Vi får följa deras väg genom planering till utförande och vad som händer efteråt. Vi får även lära känna karaktärerna ingående under resans gång vilket ger filmen ett större djup än det normala för genren. Fantastiskt manus, grym regi från Huston som hela tiden håller intresset på topp och lysande insatser från skådisarna med Sterling Hayden, James Whitmore, Jean Hagen, Lewis Calhern och inte minst från Sam Jaffe som är helt fenomenal! Marilyn Monroe dyker också upp i en tidig roll.
Skulle ranka detta som en av de bättre film noir's som gjorts och John Hustons näst bästa film. Endast slagen av The Treasure of the Sierra Madre.
Igår såg jag Kiss of Death (1947) med Victor Mature, Karl Malden och Richard Widmark.
Det var en riktigt bra noir-thriller om en småbrottsling som pga vissa omständigheter tvingas tjalla på sina kumpaner, vilket givetvis inte uppskattas av dem. Detta leder till en spännande och nervig thriller som var välspelad och bra regisserad. Blev en stabil fyra i betyg.
Det var en riktigt bra noir-thriller om en småbrottsling som pga vissa omständigheter tvingas tjalla på sina kumpaner, vilket givetvis inte uppskattas av dem. Detta leder till en spännande och nervig thriller som var välspelad och bra regisserad. Blev en stabil fyra i betyg.
good guys wear black
octagon
slaughter in san fran
a force of one
octagon
slaughter in san fran
a force of one
Såg The Hustler och The Great Escape igår, ingen av dem imponerade tyvärr.
The Hustler innehöll en imponerande insats av Paul Newman. Den tog sig på slutet vilket gör att trean blir stark.
The Great Escape får nöja sig med en stark tvåa. Onödigt lång, även denna tog sig på slutet.
De flesta verkar tycka att dessa är två riktiga pärlor, tyvärr kan jag inte hålla med.
The Hustler innehöll en imponerande insats av Paul Newman. Den tog sig på slutet vilket gör att trean blir stark.
The Great Escape får nöja sig med en stark tvåa. Onödigt lång, även denna tog sig på slutet.
De flesta verkar tycka att dessa är två riktiga pärlor, tyvärr kan jag inte hålla med.
Jag är en av dem som tycker det! :)
The Hustler gillar jag otroligt mycket, har en femma på den. Paul Newman gör sitt livs roll och briljerar från första till sista scen, magiskt! The Great Escape är inte lika bra men fortfarande en fantastisk och underhållande pärla med McQueen i spetsen. Tråkigt att du inte fick samma upplevelse som mig Rasmus.
The Hustler gillar jag otroligt mycket, har en femma på den. Paul Newman gör sitt livs roll och briljerar från första till sista scen, magiskt! The Great Escape är inte lika bra men fortfarande en fantastisk och underhållande pärla med McQueen i spetsen. Tråkigt att du inte fick samma upplevelse som mig Rasmus.
Håller med dig angående The Hustler Rasmus. Paul Newman gör en finfin insats, men tyckte filmen kändes långsam och tråkig ibland, förutom biljardscenerna som var riktigt bra. Har inte sett The Great Escape, men den ska snart ses, i dagarna tänkte jag.
The Hustler gillar jag skarpt! En stark fyra tycker jag den är värd, helt klart. Newman är ju briljant som flera sagt, men jag tycker att den evigt underskattade George C. Scott är lika bra. Framför allt så har han ett underbart temperament i många av sina roller. En inbyggd ilska som bara ligger och bubblar under ytan. Fascinerande att se tycker jag. Pacino och Sean Penn är likadana tycker jag.
Jag gillar både The Hustler och The Great Escape väldigt mycket, tycker båda förtjänar i alla fall en trea eller fyra. Det är dock, som ni påpekat, Paul Newman som gör mycket i den förstnämnda. Han briljerar och filmen skulle förmodligen inte vara lika bra utan honom. Sen det finns det helt klart bättre krigsfilmer än den sistnämnda. Det känns till exempel som om The Bridge on the River Kwai håller en högre klass.
The Four Feathers (1939) i regi av Zoltan Korda.
Visste inte vad som väntade när jag började se den här gamla klassikern! Men vilken underbar överraskning den visade sig vara, för här snackar vi om en oerhört ambitiös film som bara doftar filmskaparglädje! Den måste tillsammans med Gone with the Wind som kom samma år, klassas som den första mastodontfilmen. Den känns även som en given föregångare och inspirationskälla till David Leans mästerverk Lawrence of Arabia (1962).
För här fanns en massa härliga storslagna scener filmade i vidvinkel med tusentals statister, ingen dataeffekter här inte av förklarliga skäl. Vilket projekt att få alla tusentals statister och de bärande skådisarna att synka perfekt i långa stora tagningar. Det här är filmskapande. Korda imponerar även genom sitt raka sätt att berätta filmen. Han fokuserar på helt rätt saker och filmen har ett underbart flyt i berättandet, vilket gör att man direkt sugs in i storyn och man känner engagemang för de välspelade karaktärerna.
Det är svårt att skriva vad filmen handlar om utan att spoila, så ni får/bör helt enkelt se den själva. En riktig kanonfilm som verkligen levererade på alla plan, blir en stark fyra i betyg!
Visste inte vad som väntade när jag började se den här gamla klassikern! Men vilken underbar överraskning den visade sig vara, för här snackar vi om en oerhört ambitiös film som bara doftar filmskaparglädje! Den måste tillsammans med Gone with the Wind som kom samma år, klassas som den första mastodontfilmen. Den känns även som en given föregångare och inspirationskälla till David Leans mästerverk Lawrence of Arabia (1962).
För här fanns en massa härliga storslagna scener filmade i vidvinkel med tusentals statister, ingen dataeffekter här inte av förklarliga skäl. Vilket projekt att få alla tusentals statister och de bärande skådisarna att synka perfekt i långa stora tagningar. Det här är filmskapande. Korda imponerar även genom sitt raka sätt att berätta filmen. Han fokuserar på helt rätt saker och filmen har ett underbart flyt i berättandet, vilket gör att man direkt sugs in i storyn och man känner engagemang för de välspelade karaktärerna.
Det är svårt att skriva vad filmen handlar om utan att spoila, så ni får/bör helt enkelt se den själva. En riktig kanonfilm som verkligen levererade på alla plan, blir en stark fyra i betyg!
Heaven Can Wait (1943) av Ernst Lubitsch.
Jag skrev om den på filmens sida för de som är intresserade. Men den var så förbaskat underbar att jag känner mig manad att även skriva några rader här i hopp om att någon ska se den. För hur ofta känner man sig smått förälskad efter att man har sett en romantisk komedi? Ja det är väl Love Actually och nu denna. En film som träffade iaf mig mitt i hjärtat, för den är oerhört underhållande och varm, på ett sätt som är så typiskt för de gamla klassikerna. Antagligen därför som jag återvänder gång på gång...
Don Ameche och Gene Tierney hade huvudrollerna. Ameche hade jag full koll på, men Tierney var lite av en ny bekantskap för min del. Vilken kvinna! Blev ju smått förälskad själv, så man kan verkligen sympatisera med Ameche's karaktär. Deras kärlekshistoria tyckte jag var alldeles underbar och deras samspel är fläckfritt. De fick mig att tänka på min mormor och morfar. De hade en sådan relation som är så få förunnat...
Ja, se den här pärlan om ni får tillfälle!
Jag skrev om den på filmens sida för de som är intresserade. Men den var så förbaskat underbar att jag känner mig manad att även skriva några rader här i hopp om att någon ska se den. För hur ofta känner man sig smått förälskad efter att man har sett en romantisk komedi? Ja det är väl Love Actually och nu denna. En film som träffade iaf mig mitt i hjärtat, för den är oerhört underhållande och varm, på ett sätt som är så typiskt för de gamla klassikerna. Antagligen därför som jag återvänder gång på gång...
Don Ameche och Gene Tierney hade huvudrollerna. Ameche hade jag full koll på, men Tierney var lite av en ny bekantskap för min del. Vilken kvinna! Blev ju smått förälskad själv, så man kan verkligen sympatisera med Ameche's karaktär. Deras kärlekshistoria tyckte jag var alldeles underbar och deras samspel är fläckfritt. De fick mig att tänka på min mormor och morfar. De hade en sådan relation som är så få förunnat...
Ja, se den här pärlan om ni får tillfälle!
Återupplivar min gamla favorittråd!
Såg nyss Raw Deal (1948) av Anthony Mann.
Filmen handlar om en man som rymmer från ett fängelse (Dennis O' Keefe). Sedan får vi följa hans kamp för att överleva på utsidan. Filmen hade lite noirkänsla över sig, men den hade även en hel del svagheter. Vissa karaktärer agerade på sätt som jag absolut inte fann trovärdigt. Iaf inte inom ramen som Mann berättar filmen på. Blev en svag trea i betyg. Den var bara 78 minuter så den som ogillar långa filmer kanske kan finna den intressant.
Såg nyss Raw Deal (1948) av Anthony Mann.
Filmen handlar om en man som rymmer från ett fängelse (Dennis O' Keefe). Sedan får vi följa hans kamp för att överleva på utsidan. Filmen hade lite noirkänsla över sig, men den hade även en hel del svagheter. Vissa karaktärer agerade på sätt som jag absolut inte fann trovärdigt. Iaf inte inom ramen som Mann berättar filmen på. Blev en svag trea i betyg. Den var bara 78 minuter så den som ogillar långa filmer kanske kan finna den intressant.
Brute Force (1947) av Jules Dassin. I rollerna Burt Lancaster, Hume Conyn, Ann Blyth m.fl.
En riktigt bra film om några fångar, ledda av Burt Lancaster, som försöker fly från ett fängelse lett av en tyrannisk fängelsevakt. Hume Cronyn spelar vakten med stort patos och utan överspel. Han är så syniskt elak att han får Bob Guntons fängelsechef i The Shawshank Redemption att framstå som en småtrevlig herre.
Vi får även i tillbakablickar se fångarna på utsidan, innan de åkte in, vilket ger karaktärerna mer djup. En riktigt vass film som har en hel del intressant att säga om livet både innanför och utanför murarna. Blir en stabil fyra i betyg!
En riktigt bra film om några fångar, ledda av Burt Lancaster, som försöker fly från ett fängelse lett av en tyrannisk fängelsevakt. Hume Cronyn spelar vakten med stort patos och utan överspel. Han är så syniskt elak att han får Bob Guntons fängelsechef i The Shawshank Redemption att framstå som en småtrevlig herre.
Vi får även i tillbakablickar se fångarna på utsidan, innan de åkte in, vilket ger karaktärerna mer djup. En riktigt vass film som har en hel del intressant att säga om livet både innanför och utanför murarna. Blir en stabil fyra i betyg!
Smart Money (1931).
Den här filmen visade sig vara en riktig pärla! Den hade vissa likheter med "Blåsningen" som kom 42 år efter denna, kändes som George Roy Hill hade sneglat lite på den här filmen faktiskt. Den handlar om en spelare vid namn Nick "The Barber" som blir blåst under ett kortspel och bestämmer sig för att hämnas och ta revansch. Till sin hjälp har han bland annat James Cagney.
Nick spelas av Edward G. Robinson som återigen gör en helt underbart lysande insats. Denna man har aldrig gjort mig besviken och han briljerade i varenda film som han medverkade i. Hoppas fler får upp ögonen för denna guldklimp!
Filmen var sjukt underhållande och den hade ett stort hjärta och ett skönt driv i berättandet. Blir en stabil fyra till en riktig pärla!
Den här filmen visade sig vara en riktig pärla! Den hade vissa likheter med "Blåsningen" som kom 42 år efter denna, kändes som George Roy Hill hade sneglat lite på den här filmen faktiskt. Den handlar om en spelare vid namn Nick "The Barber" som blir blåst under ett kortspel och bestämmer sig för att hämnas och ta revansch. Till sin hjälp har han bland annat James Cagney.
Nick spelas av Edward G. Robinson som återigen gör en helt underbart lysande insats. Denna man har aldrig gjort mig besviken och han briljerade i varenda film som han medverkade i. Hoppas fler får upp ögonen för denna guldklimp!
Filmen var sjukt underhållande och den hade ett stort hjärta och ett skönt driv i berättandet. Blir en stabil fyra till en riktig pärla!
Såg om Kanonerna på Navarone här för nån dag sen. Hade nog inte sett den på en 10 år så mindes inte mycket av den. Det visade sig vara ett bra drag att se den igen. Är ju en av de stora krigsfilmerna, inte många som rår på den i genren. Dessutom en fröjd att se Peck, Niven och Quinn i samma film, alla tre är ju enastående här! Betyget landar på en fyra. Nu ska jag friska upp minnet med The great escape och Hjältarna från telemarken vilka också var längesen jag såg.
@Gomer
Ja den är riktigt bra tycker jag. Anthony Quinn är riktigt härlig i den också, en skådis det inte snackas om så ofta annars :)
Ja den är riktigt bra tycker jag. Anthony Quinn är riktigt härlig i den också, en skådis det inte snackas om så ofta annars :)
Härligt, kul att få lite sällskap i den här tråden! :)
Håller med dig om Navarone, en underbar klassiker som står starkt än idag i krigsfilmsgenren. Blev också lite sugen på en omtitt på Hjältarna från Telemarken nu när du nämnde den, var säkert 20 år sedan jag såg den sist. Kirk Douglas är ju alltid Kirk Douglas...
Blir nog King and Country för min del. En film som jag inte sett och som lovar gott!
Håller med dig om Navarone, en underbar klassiker som står starkt än idag i krigsfilmsgenren. Blev också lite sugen på en omtitt på Hjältarna från Telemarken nu när du nämnde den, var säkert 20 år sedan jag såg den sist. Kirk Douglas är ju alltid Kirk Douglas...
Blir nog King and Country för min del. En film som jag inte sett och som lovar gott!
En annan favorit från 60-talet när jag ändå var inne på krigsfilm är ju självklart Where eagles dare. Clintan teamar ju upp kanonbra med Burton i den här pärlan. Burton som tyvärr lämnade oss alldeles för tidigt, klar favoritskådis! Håller med dig om Kirk Douglas, liksom hans son måste jag säga, har han ett enormt imponerande CV....
Ja, båda Douglas är fantastiska, sådan far, sådan son ;)
The Innocents /De Oskyldiga (1961) i regi av Jack Clayton.
Den här skräck/rysaren blev min kvällsfilm igår. Har haft den på att se-listan länge, men eftersom genren inte är någon favorit för mig så har jag väntat länge med att se den. Allt för länge skulle det visa sig, för denna film var helt fenomenal! Placerar den i det absoluta toppskiktet i genren tillsammans med filmer som Psycho, The Exorcist, Jaws, The Silence of the Lambs och Halloween.
Deborah Kerr spelar en barnflicka som kommer till ett slottsliknande palats för att ta hand om två barn. Två på ytan perfekta barn, men under den perfekta fasaden så döljer sig något... Vad ska jag inte avslöja här, mer än att filmens tvetydighet var helt i min smak. Älskar att man får tolka själv vad man precis sett.
Filmen var helt bländande rent visuellt, det svartvita fotot är perfekt och skänker hela tiden en nerv. Vad är det som döljer sig i periferin? Manuset var riktigt bra för en skräckis, men vad annat var att vänta när det var Truman Capote som hade varit med och skrivit. Regin är perfekt. Nerven och intresset byggs gradvis upp hela tiden och man vill verkligen veta vart det här ska ta vägen. Skådisarna är fenomenala. Deborah Kerr är ju nästan alltid bra, men mest imponerade de båda barnskådisarna. Martin Stephens och Pamela Franklin är helt rätt i rollerna och gör allt man kan kräva av dem och mer. Har sällan sett så bra barnskådespeleri. Hade två mindre talangfulla skådisar gjort deras roller så hade hela filmen rasat. För de är kärnan i filmen och de gör som sagt ett fantastiskt jobb!
Blev mycket glatt överraskad över den här filmen! En kuslig känsla från första till sista ruta som stegvis ökar under filmens gång. Har nästan lust att dela ut en femma, pga att den är ledande inom genren, men jag nöjer mig med en jättestark fyra i nuläget. Kan nog mycket väl bli en femma när den sjunkit in lite mera. Se denna kanonfilm, särskilt om ni gillar genren.
The Innocents /De Oskyldiga (1961) i regi av Jack Clayton.
Den här skräck/rysaren blev min kvällsfilm igår. Har haft den på att se-listan länge, men eftersom genren inte är någon favorit för mig så har jag väntat länge med att se den. Allt för länge skulle det visa sig, för denna film var helt fenomenal! Placerar den i det absoluta toppskiktet i genren tillsammans med filmer som Psycho, The Exorcist, Jaws, The Silence of the Lambs och Halloween.
Deborah Kerr spelar en barnflicka som kommer till ett slottsliknande palats för att ta hand om två barn. Två på ytan perfekta barn, men under den perfekta fasaden så döljer sig något... Vad ska jag inte avslöja här, mer än att filmens tvetydighet var helt i min smak. Älskar att man får tolka själv vad man precis sett.
Filmen var helt bländande rent visuellt, det svartvita fotot är perfekt och skänker hela tiden en nerv. Vad är det som döljer sig i periferin? Manuset var riktigt bra för en skräckis, men vad annat var att vänta när det var Truman Capote som hade varit med och skrivit. Regin är perfekt. Nerven och intresset byggs gradvis upp hela tiden och man vill verkligen veta vart det här ska ta vägen. Skådisarna är fenomenala. Deborah Kerr är ju nästan alltid bra, men mest imponerade de båda barnskådisarna. Martin Stephens och Pamela Franklin är helt rätt i rollerna och gör allt man kan kräva av dem och mer. Har sällan sett så bra barnskådespeleri. Hade två mindre talangfulla skådisar gjort deras roller så hade hela filmen rasat. För de är kärnan i filmen och de gör som sagt ett fantastiskt jobb!
Blev mycket glatt överraskad över den här filmen! En kuslig känsla från första till sista ruta som stegvis ökar under filmens gång. Har nästan lust att dela ut en femma, pga att den är ledande inom genren, men jag nöjer mig med en jättestark fyra i nuläget. Kan nog mycket väl bli en femma när den sjunkit in lite mera. Se denna kanonfilm, särskilt om ni gillar genren.
The Innocents som du skriver om här har jag helt missat. Verkar riktigt lovande, och till skillnad från dig som du nämner inte är någon jättefan av skräckgenren så är jag väldigt svag för rysare/skräck. Måste säga att 70-talet är helt överlägset i denna genre. Ta bara de som du nämnde ovan från detta årtionde och krydda med filmer som The Omen med en av mina favoriter Gregory Peck. Mästaren De Palmas Carrie gillar jag också starkt och så självklart mästerverket Alien om man räknar in den i rysargenren. Skräckfilmerna som kommer nuförtiden är ju övervägande dynga utan nån känsla. Så nu ska jag inhandla The Innocents till samlingen!
Härligt, tror du kommer gilla den skarpt! Särskilt eftersom du är ett fan av genren! :)
Skriver även under på de filmer du nämner, de är helt klart i toppskiktet bland skräck/rysare!
Skriver även under på de filmer du nämner, de är helt klart i toppskiktet bland skräck/rysare!
Undercurrent (1946) i regi av Vincente Minnelli. I rollerna Katherine Hepburn, Robert Taylor och Robert Mitchum.
En noir/thriller som börjar ganska segt och som har en hel del melodramatiska scener, något som var ganska vanligt för den här tidseran. Men efter en trevande start så tog sig filmen och spänningen och intresset stegrades gradvis. Kändes som en lite sämre Hitchcockfilm. Skådisarna var bra och betyget blir en svag trea. Sevärd men inget som man inte kan leva utan.
En noir/thriller som börjar ganska segt och som har en hel del melodramatiska scener, något som var ganska vanligt för den här tidseran. Men efter en trevande start så tog sig filmen och spänningen och intresset stegrades gradvis. Kändes som en lite sämre Hitchcockfilm. Skådisarna var bra och betyget blir en svag trea. Sevärd men inget som man inte kan leva utan.