Då är vi inne på dagens filmklimat igen med reboots, remakes, prequels, sequels, superhjältar, sagofilmer och fan och hans moster. Ett ämne som retar mig till kräknivåer.
Jag har ältat i detta hundra gånger för men likt en sunkig remake tänker jag fortsätta. Det är bra med lite ventilation :)
Jag är nämligen, som jag tidigare nämnt, innerligt trött på att idag mötas av snarlika biorepertoarer som de jag möttes av på 80 och 90-talet då jag växte upp. Samma filmer i nya stöpningar om och om igen. Har idéerna tagit slut? Ja jag tror fan det, allt har redan gjorts och berättats, detta dessutom mycket bättre i cirka 90% av fallen. Detta vill så klart inte filmpamparna erkänna, men så är det uppenbarligen.
Den här gamla slitna frasen "Det har alltid funnits remakes" kräks jag över. Det må ligga en liten gnutta sanning i detta, men man måste se i det stora perspektivet och fatta poängen...annars är man ju tappad :) Låt oss säga att det gjordes typ EN remake på tex 30-talet, ska det då vara logiskt och rättvist att hänvisa till den med frasen "Det har alltid funnits remakes" då man pekar på dagens pissutbud? Please....get killed!
Utvecklingen är skrämmande, återvinningscirkusen växer för var år som går och innehållet i filmerna blir oftast sämre och sämre och opersonligare och opersonligare sett till "skaparna" bakom dem. Cash må vara king men någon jävla vilja att göra bra film måste ändå finnas...nä, glöm det. Recycla på för fan.
På 70-talet gjordes blott 31 remakes. 3,1 remake per år.
På 80-talet dubblade man detta till 67 remakes. 6,7 remake per år.
På 90-talet, främst den senare halvan, lade man till ytterligare och vi landade på 92 remakes.
På 00-talet tappade de tydligen fantasin totalt och DUBBLADE 90-talets antal och landade på hela 183 jävla remakes (!!!). Sanslöst. 18,3 remakes per år, mer än en i månaden och många av dessa är stora titlar vill jag tillägga.
Just nu harvar vi på i det fantasilösa 2010-talet och hittills, sissådär halvvägs, är vi uppe i 59st remakes och har över 90st kommande de närmsta åren. Vi kommer alltså lätt att slå det skräckinjagande antalet från 00 med råge. Inget snack om saken. Jag tror vi landar en bit över 200 stycken innan 2019 är till ända. Sanna mina ord.
Som om detta nu inte vore nog så är just 2010-talet lite svårt att bedöma och räkna ut rimäjksen på iom att filmbolagen har fattat att ordet remake inte klingar så gott. De har ju nu därför uppfunnit ordet REBOOT, kräks lite upp i munnen varje gång jag säger det jävla ordet. Vad innebär detta då? Jo då man söker och räknar på antalet remakes under 2010-talet upptäcker man ganska snart att många titlar saknas, egentligen är alltså dagens siffra (59st) avsevärt högre då vi ska in med en bunt reboots som liksom kommit lite åt sidan. Här är den uttjatade Spiderman ett mycket bra exempel. Ingen remake alltså, en jävla reboot. A Nightmare on Elmstreet? Reboot. Predator? Reboot. Ja så här kan jag dessvärre hålla på länge. Fruktansvärt skrämmande. För mig är det dock same fucking shit different fucking name för jag är helt enkelt inte dum i hela huvudet! En remake är en remake och thats it.
Sedan vill jag även tillägga att många, väldigt mycket många, av rimäjksen från 70, 80 och 90-talet är omstöpningar på TV-filmer, utländska (icke engelskspråkiga) filmer och på riktigt lastgamla filmer från 10,20,30 och 40-talet.
Ser vi till 00 och 10-talet så hittar vi massor av filmer som var femton år gamla då de gjordes om. Nu på 10-talet är det ändå värst, där finns filmer med knappt 5 eller 10 år på nacken. Amerikanska remakes på amerikanska original. Hej Spiderman! Värsta exemplet, snart sitter vi alltså med en hel filmserie som har "rebootats" TVÅ gånger under loppet av 13-14 år. TRE versioner av samma filmserie...a fucking joke.
"Det har alltid funnits remakes". Ta och sätt den frasen i arslet på en gris så ska ni se att den springer ihjäl sig. Trams.
I dessa tider med streaming/nedladdning har det naturligtvis blivit svårare att locka biopublik. Att visuella actionspektakel och filmer med mycket effekter går bra på bio är väl inte särskilt konstigt då det är något som gör sig väldigt mycket bättre på the big screen.
Tycker inte detta påverkar mitt vardagliga filmtittande från hemmet. Har inget problem med att hitta filmer jag vill se. Ständigt växande watchlist där. Jag förstår mig inte på det här med att ge upp filmtittande för tv-serier. Finns massa bra/dåligt både vad gäller film och tv. Det blir löjligt att komma med exempel, men ok. Är alla filmer som tävlar på filmfestivaler runt om i världen skit alltså? Är alla dokumentärer som producerats de senaste åren skit? Nej och nej.
Tycker inte detta påverkar mitt vardagliga filmtittande från hemmet. Har inget problem med att hitta filmer jag vill se. Ständigt växande watchlist där. Jag förstår mig inte på det här med att ge upp filmtittande för tv-serier. Finns massa bra/dåligt både vad gäller film och tv. Det blir löjligt att komma med exempel, men ok. Är alla filmer som tävlar på filmfestivaler runt om i världen skit alltså? Är alla dokumentärer som producerats de senaste åren skit? Nej och nej.
reboots är väl inte så mkt att snacka om, gäller ju så få filmer.
listan över remakes kanske är stor men hälften är väl skräckfilmer som man knappt vet om dom släpps i slutändan.
listan över remakes kanske är stor men hälften är väl skräckfilmer som man knappt vet om dom släpps i slutändan.
Har jag sagt att alla filmer är dåliga? Har jag ens sagt ett ont ord om dokumentärer? Nej och nej.
Jag upplever dock att film var bättre förr, kanske låter som en klyscha, men så känner jag det. Kanske beror på åldern, kanske beror på att man tycker sig ha sett allt, vad vet jag? Ifall man tycker att filmklimatet är riktigt bra nu idag så är det säkert svårt att förstå att jag övergivit filmtittandet för TV-serier. Nu har jag dock inte gjort det hundraprocentigt och kommer nog aldrig att göra det heller. Men jag får ut så mycket mer av TV-serier och det är TV-serier jag har koll på nu också så jag vet ungefär vart jag hittar det som är bra. Filmnyheter orkar jag inte följa på samma sätt längre, som sagt, jag orkar inte scrolla bland allt superhjälteskvaller.
Ni behöver inte förstå mig heller, men ni kan respektera vad jag tycker.
Jag upplever dock att film var bättre förr, kanske låter som en klyscha, men så känner jag det. Kanske beror på åldern, kanske beror på att man tycker sig ha sett allt, vad vet jag? Ifall man tycker att filmklimatet är riktigt bra nu idag så är det säkert svårt att förstå att jag övergivit filmtittandet för TV-serier. Nu har jag dock inte gjort det hundraprocentigt och kommer nog aldrig att göra det heller. Men jag får ut så mycket mer av TV-serier och det är TV-serier jag har koll på nu också så jag vet ungefär vart jag hittar det som är bra. Filmnyheter orkar jag inte följa på samma sätt längre, som sagt, jag orkar inte scrolla bland allt superhjälteskvaller.
Ni behöver inte förstå mig heller, men ni kan respektera vad jag tycker.
det ena behöver väl inte utesluta det andra.
tvserieformatet har väl fått ett lyft jämfört med tidigare och då blir skillnaden mer tydligt. för mig dyker dock samma problem upp med tvserier som tvspel - dom har ju inget slut.
tvserieformatet har väl fått ett lyft jämfört med tidigare och då blir skillnaden mer tydligt. för mig dyker dock samma problem upp med tvserier som tvspel - dom har ju inget slut.
Kan absolut hålla med om att den ena inte behöver utesluta det andra, men då jag är på vrångsidan kan jag ibland uttrycka mig rätt barskt ;) Det blir mer TV-serier än filmer, men nog ser jag en och annan film fortfarande ändå, självklart. Jag tycker dock att färre och färre filmer lockar mig, tilltalar mig. Jag längtar tex inte till några premiärer längre som jag en gång i tiden gjorde. Detta kan bero på många saker, remakes, superhjältar och trams gör dock inte saken bättre och det är sådant som hörs och syns överallt, vart än jag väljer att surfa in och läsa. Man blir proppmätt och till slut blir man irriterad.
Ja, i mina ögon skulle man kunna säga att TV-serierna och filmen har bytt roller. På 90-talet såg jag knappt någon serie alls, de hade inte samma pondus som nu, då var det film som gällde. Nu är det helt tvärtom, filmen som lider och TV-serierna (främst kabel) som imponerar på mig.
Att TV-spelen inte har några slut beror nog på att du är alldeles för dålig och därmed aldrig varvar dem ;)De finns där, jag lovar, men du måste öva mer och bli bättre, alternativt sänka svårighetsgraden till easy! ;)
Ja, i mina ögon skulle man kunna säga att TV-serierna och filmen har bytt roller. På 90-talet såg jag knappt någon serie alls, de hade inte samma pondus som nu, då var det film som gällde. Nu är det helt tvärtom, filmen som lider och TV-serierna (främst kabel) som imponerar på mig.
Att TV-spelen inte har några slut beror nog på att du är alldeles för dålig och därmed aldrig varvar dem ;)De finns där, jag lovar, men du måste öva mer och bli bättre, alternativt sänka svårighetsgraden till easy! ;)
jag gillar frihet i spel men jag gillar inte stora spel. jag blir tvungen att hoppa över spel som kräver 400 timmars speltid, eller att gta har sjutton stadsdelar till som mest funkar som en jävla transportsträcka om man måste åka från ena sidan till den andra gör inte spelet bättre bara jobbigare... rollspel är bara att glömma och alla spel där man ska levla upp osv i all oändlighet...
när nån skriver "spelet är något kort" DÅ blir jag intresserad!
samma gäller väl tv-serier i synnerhet om man ska se nåt som redan är färdingspelad och vet att man har 28 säsonger framför sig känns mest jobbigt. länge leve miniserien! ett underskattat format.
när nån skriver "spelet är något kort" DÅ blir jag intresserad!
samma gäller väl tv-serier i synnerhet om man ska se nåt som redan är färdingspelad och vet att man har 28 säsonger framför sig känns mest jobbigt. länge leve miniserien! ett underskattat format.
Jag tycker fortfarande inte att 20 remakes + ett gäng reboots (9 kanske? Jag vet inte.) om året är något att klaga på. Ärligt talat trodde jag att det skulle vara fler, men det där är ju inget att fundera på ens. Om allt detta fruktansvärda filmklimat boils down to 30 icke-originella projekt om året så ligger vi bättre till än vad vissa försöker få det att verka.
SÅLLA BORT bara om man nu har den preferensen. Och då missar man ju ändå filmer som The Departed, The Ring, Ocean's Eleven, 3:10 to Yuma och True Grit ;)
SÅLLA BORT bara om man nu har den preferensen. Och då missar man ju ändå filmer som The Departed, The Ring, Ocean's Eleven, 3:10 to Yuma och True Grit ;)
Sen, allt detta klagandet på Superhjältefilmer. Lått oss studera Puttes egna åsikter om superhjältefilmer:
Defendor 4/5, Watchmen 4/5, The Dark Knight 4/5, The Mask 4/5, Iron Man 4/5, V for Vendetta 4/5, Hellboy 4/5, The Crow 4/5, Batman 4/5, Spider-Man 4/5, X-Men 4/5, X-Men 2 4/5, Unbreakable 4/5 och the Famous Batman Begins 5/5.
Så du anser ju inte att det bara är skräp heller. Finns ett gäng 3:or också men de orkar jag inte dra fram.
Defendor 4/5, Watchmen 4/5, The Dark Knight 4/5, The Mask 4/5, Iron Man 4/5, V for Vendetta 4/5, Hellboy 4/5, The Crow 4/5, Batman 4/5, Spider-Man 4/5, X-Men 4/5, X-Men 2 4/5, Unbreakable 4/5 och the Famous Batman Begins 5/5.
Så du anser ju inte att det bara är skräp heller. Finns ett gäng 3:or också men de orkar jag inte dra fram.
antalet remakes har jag inga problem med, däremot att vissa filmer remakas.
att ens komma på tanken att göra en remake av taxi driver, det är ju närmast helgerån.
det är lite som att ha en favoritsång som du och din fru dansade till på bröllopet och sen kommer sean banan utan med sin version av låten.
att ens komma på tanken att göra en remake av taxi driver, det är ju närmast helgerån.
det är lite som att ha en favoritsång som du och din fru dansade till på bröllopet och sen kommer sean banan utan med sin version av låten.
Ja nu beror det ju lite på vad man anser vara superhjältefilm också. Defendor, V For Vendetta, The Crow, Unbreakable och även mer eller mindre Watchmen anser jag inte direkt vara superhjältefilmer. Anti-hjältar har dock alltid ett plus i kanten hos mig för de liksom går mot strömmen och människorna bakom sådana satsningar har vågat tagit risker, risker som åtminstone i mina ögon har betalat sig, även gamla The Mask är ju en slags antihjältefilm, Hellboy också. Förbaskat roliga också. Vad det gäller Hellboy hade det dock räckt med EN film.
Tar vi oss även en närmare titt på de filmer du gav som exempel så är många av dem av den vuxnare och avsevärt mörkare sorten. Många av dem tillhör inte heller den nya vågen av superhjältefilmer (och serier med för den delen). Vad det gäller Batman och X-Men (där min favorit sedan barnsben; Wolverine) finns med så är det kanske inte så konstigt att jag varit gladare i betygen. Anser nämligen att vare sig Batman eller X-Men gänget är kalsonghjältar, ah superhjältar. De har väl mig veterligen inga superkrafter, Batman är ju mer som en Bond med massa manicker och prylar, dvs en människa bakom masken. Batman har ofta också, precis som tex The Crow och Watchmen, en mycket mörkare, seriösare och vuxnare ton. Mer down to earth så att säga, ja om man nu kan säga detta om sådana här fantasier.
Vad det gäller X-Men så är ju de en bunt mutanter, specialförmågor javisst, precis som gänget i serien Heroes (som jag också gillar i stora drag), men ser dem absolut inte som några superhjältar. De är mer offer, ofrivilliga "hjältar" (vissa av dem missförstådda antihjältar även här), detta bäddar för en mycket intressantare historia. X-Men har dessutom viktiga budskap, tex utanförskap och ren rasism behandlas på ett mycket bra sätt i dessa. De visar den hårda sidan om att vara annorlunda, inte passa in, att vara freaks rent ut sagt. Bryan Singer har gjort det där jävligt bra helt enkelt och därför förtjäntar de ett högt betyg. Nu tyckte jag dessvärre, då Singer försvann, att trean genast blev sämre och de två senaste plus Wolverinefilmerna har jag inte sett. X-Men är dock helt klart en av de bästa och mest intelligenta "superhjältefilmerna", det erkänner jag och har väl aldrig hymlat med det heller, att jag älskar Batman Begins har jag heller aldrig hymlat om.
Jag anser absolut inte att ALLT är skräp, poängen är dock att man tröttnar, det ältas för mycket i samma samma samma, till slut blir filmerna helt enkelt inte bra. Less is more, vart än man vänder sig skrivs de om dessa. Blir för mycket kort och gott.
Summasummarum; tar du dig en närmare titt på de exempel du gav så ser du att dessa filmer viker av en del från den numer ack så plastiga genren som de tillhör.
Tar vi oss även en närmare titt på de filmer du gav som exempel så är många av dem av den vuxnare och avsevärt mörkare sorten. Många av dem tillhör inte heller den nya vågen av superhjältefilmer (och serier med för den delen). Vad det gäller Batman och X-Men (där min favorit sedan barnsben; Wolverine) finns med så är det kanske inte så konstigt att jag varit gladare i betygen. Anser nämligen att vare sig Batman eller X-Men gänget är kalsonghjältar, ah superhjältar. De har väl mig veterligen inga superkrafter, Batman är ju mer som en Bond med massa manicker och prylar, dvs en människa bakom masken. Batman har ofta också, precis som tex The Crow och Watchmen, en mycket mörkare, seriösare och vuxnare ton. Mer down to earth så att säga, ja om man nu kan säga detta om sådana här fantasier.
Vad det gäller X-Men så är ju de en bunt mutanter, specialförmågor javisst, precis som gänget i serien Heroes (som jag också gillar i stora drag), men ser dem absolut inte som några superhjältar. De är mer offer, ofrivilliga "hjältar" (vissa av dem missförstådda antihjältar även här), detta bäddar för en mycket intressantare historia. X-Men har dessutom viktiga budskap, tex utanförskap och ren rasism behandlas på ett mycket bra sätt i dessa. De visar den hårda sidan om att vara annorlunda, inte passa in, att vara freaks rent ut sagt. Bryan Singer har gjort det där jävligt bra helt enkelt och därför förtjäntar de ett högt betyg. Nu tyckte jag dessvärre, då Singer försvann, att trean genast blev sämre och de två senaste plus Wolverinefilmerna har jag inte sett. X-Men är dock helt klart en av de bästa och mest intelligenta "superhjältefilmerna", det erkänner jag och har väl aldrig hymlat med det heller, att jag älskar Batman Begins har jag heller aldrig hymlat om.
Jag anser absolut inte att ALLT är skräp, poängen är dock att man tröttnar, det ältas för mycket i samma samma samma, till slut blir filmerna helt enkelt inte bra. Less is more, vart än man vänder sig skrivs de om dessa. Blir för mycket kort och gott.
Summasummarum; tar du dig en närmare titt på de exempel du gav så ser du att dessa filmer viker av en del från den numer ack så plastiga genren som de tillhör.
Kan väl tillägga, då jag tänker efter lite, att det förmodligen är Disney som är den stora skurken i dramat. Har alltid haft svårt för deras produktioner, det finns få undantag där de dock chockat lite med att släppa något som man inte direkt förknippar med dem, men i det stora hela avskyr jag Disneyfabriken sedan säkert 10-15 år tillbaka. Bland annat därför jag är extremt oroad över nya Star Wars, känner ingen pepp alls där och tankarna på en REBOOT av Indy från denna cirkus får mig verkligen illamående.
Min poäng var bara att du gillar filmer ur genren "Superhjältefilmer". Du kan ju inte avfärda att de handlar om superhjältar bara för att de är bra? ;)
Om vi kan landa denna diskussionen i att du inte gillar Disney så kommer då inte jag säga emot i alla fall ;)
Om vi kan landa denna diskussionen i att du inte gillar Disney så kommer då inte jag säga emot i alla fall ;)
men ligger felet hos disney eller är putte inte disneys målgrupp?
Nja, men nu är ju många av de där filmerna inte superhjältefilmer, det är ju ett faktum. De är serietidningsfilmer, baserade på serietidningar. Unbreakable är väl ingen superhjältefilm, inte heller vare sig The Crow eller V for Vendetta? (De är antihjältar och inte superhjältar, Mask och Hellboy likaså, mer eller mindre.) Jag upplever då inte de som sådana. Defendor? hehe ja...den orkar jag knappt ens kommentera. Den handlar möjligtvis om en "wanna-be superhjälte", but thats about it. En superhjälteexpert är jag inte, men någon som är det får gärna hoppa in och rätta mig ifall jag har fel här. För att få kallas superhjälte måste väl man väl ändå ha superkrafter?
Dessa filmer ligger dock mycket riktigt i samma genre, även ifall jag tycker det finns en viss skillnad. Återigen, du ser alltså inte den röda tråden i de filmer du gav som exempel som jag gillat? Eller blundar du för det?
Jag är tillhör säkert inte (oftast) Disneys främsta målgrupp, men det är inte riktigt det som det handlar om. Jag känner mig åsidosatt i filmens värld, det är ett evigt tjat om dessa hjältar dag efter dag, vartän jag vänder mig. Spaltmeter efter spaltmeter, går inte att undvika. Vad det gäller kabelserier dock, där känner jag mig hemma och prioriterad, där trivs jag.
Jag har säkert blivit to old for this shit, det är nog bara att acceptera. Men då jag ändå är to old for this shit så kan jag väl få utnyttja det och vara gnällgubbe då?
Dessa filmer ligger dock mycket riktigt i samma genre, även ifall jag tycker det finns en viss skillnad. Återigen, du ser alltså inte den röda tråden i de filmer du gav som exempel som jag gillat? Eller blundar du för det?
Jag är tillhör säkert inte (oftast) Disneys främsta målgrupp, men det är inte riktigt det som det handlar om. Jag känner mig åsidosatt i filmens värld, det är ett evigt tjat om dessa hjältar dag efter dag, vartän jag vänder mig. Spaltmeter efter spaltmeter, går inte att undvika. Vad det gäller kabelserier dock, där känner jag mig hemma och prioriterad, där trivs jag.
Jag har säkert blivit to old for this shit, det är nog bara att acceptera. Men då jag ändå är to old for this shit så kan jag väl få utnyttja det och vara gnällgubbe då?
Unbreakable är definitivt en superhjältefilm eftersom *spoilers* Bruce Willis har superkrafter. M. Night snackade om den som att: "Tänk om Superman fanns... men han visste inte att han var superman." En superhjältefilm med en spinn. Temat är ju även starkt i själva filmen med Sam Jacksons karaktär.
The Crow kan jag hålla med om att den ligger i en gråzon, dock har jag ofta sett den medräknad på listor över superhjältefilmer. Även Mask befinner sig i någon slags gråzon. V for Vendetta... ja, V spelar väl i samma liga som Batman och gänget i Watchmen egentligen. Den mer realistiska versionen av superhjältar. Men icke desto mindre klär de sig i mask och kämpar mot orättvisor osv. Defendor är naturligtvis mest grounded här, men det är en superhjältefilm med en spinn återigen skulle jag säga. Även han klär sig i mask och bekämpar brott. Eftersom den dessutom är en mörk komedi känner man kanske att den glider mer och mer iväg från genren. Själv anser jag den absolut som en superhjältefilm då den handlar om en superhjälte - Defendor! :)
Hellboy är även han en superhjälte. Han spelar i samma liga som självaste Thor ;) Mycket bättre dock, naturligtvis, men det hör inte hit. Båda är superhjälte + fantasy typ. En spinn helt enkelt.
En anti-hjälte kan vara en superhjälte, det är på inget sätt en motsägelse.
The Crow kan jag hålla med om att den ligger i en gråzon, dock har jag ofta sett den medräknad på listor över superhjältefilmer. Även Mask befinner sig i någon slags gråzon. V for Vendetta... ja, V spelar väl i samma liga som Batman och gänget i Watchmen egentligen. Den mer realistiska versionen av superhjältar. Men icke desto mindre klär de sig i mask och kämpar mot orättvisor osv. Defendor är naturligtvis mest grounded här, men det är en superhjältefilm med en spinn återigen skulle jag säga. Även han klär sig i mask och bekämpar brott. Eftersom den dessutom är en mörk komedi känner man kanske att den glider mer och mer iväg från genren. Själv anser jag den absolut som en superhjältefilm då den handlar om en superhjälte - Defendor! :)
Hellboy är även han en superhjälte. Han spelar i samma liga som självaste Thor ;) Mycket bättre dock, naturligtvis, men det hör inte hit. Båda är superhjälte + fantasy typ. En spinn helt enkelt.
En anti-hjälte kan vara en superhjälte, det är på inget sätt en motsägelse.
Okej, ja det var ett tag sedan jag såg Unbreakable så det får jag ge dig då, men jag har aldrig förknippat den med superhjältefilmer och hur än det är så är den ju rätt annorlunda om man ser till de filmer jag hackar på, eller hur? :) Det finns "superhjältefilmer" och så finns det "superhjältefilmer" och jag tror nog att du vet vad jag menar här.
Ja Hellboy är väl den som är mest over-the-top här egentligen, en komedi också i grunden. Men jag ser dock honom som en antihjälte och inte som en superhjälte, ett freak. Därför tilltalar den mig.
Hellboy har dock glimten i ögat, det har inte Thor, den är ju gjord på fullaste hemska allvar. Hatet jag har mot den går inte att beskriva :)
Ja Hellboy är väl den som är mest over-the-top här egentligen, en komedi också i grunden. Men jag ser dock honom som en antihjälte och inte som en superhjälte, ett freak. Därför tilltalar den mig.
Hellboy har dock glimten i ögat, det har inte Thor, den är ju gjord på fullaste hemska allvar. Hatet jag har mot den går inte att beskriva :)
Det finns absolut "superhjältefilmer" och "superhjältefilmer". Både tillhör dock genren "superhjältefilmer" ;P Och det är därför jag menar att du inte ska klaga på hela genren. Vissa filmer i en genre är dåliga och icke-originella, precis som i alla genrer - och vissa har intressanta spinns som gör filmerna bättre. Ofta är det dem man gillar, och det är inget konstigt med det. De filmerna du gillar är till stor del mina favoriter i genren också. Kick-Ass och Guardians of the Galaxy hör till mina favoriter med. Även "Super" med Rainn Wilson gillar jag på samma sätt som jag gillar Defendor. Min all-time favorit är Watchmen.
Plus, anti-hjältar kan vara superhjältar, det finns som sagt ingen motsättning där. Wolverine är till exempel både en superhjälte och en antihjälte.
Plus, anti-hjältar kan vara superhjältar, det finns som sagt ingen motsättning där. Wolverine är till exempel både en superhjälte och en antihjälte.
vilka superkrafter har bruce willis i unbreakable?
När han rör vid folk får han visioner av det onda saker de har gjort :P Han är superstark (som visas i scenen då han och ungen bara hänger på mer och mer vikter på bänkpressen) och han är - you guessed it - unbreakable. Han överlevde tågkraschen, han har aldrig varit sjuk, han klarade sig helskinnad i bilolyckan osv.
Ja det stämmer ju att han är grymt jävla stark, glömde helt av det och titeln syfter ju förstås på honom, ja iom överlevande av tågkraschen och allt. En bra film, hoppas Shyamalan hittar tillbaka dit igen. Vi får väl helt enkelt kalla det för en superhjältefilm då, dock en väldigt annorlunda sådan och det är väl just det som tilltalar mig :) Det originella och det man inte sett tusen gånger förut.
Hursomhelst så ska jag försöka ta tag i att se de resterande superhjältefilmerna jag har kvar att se i tråden där. Några lär väl bli en pina men det finns ju chans för överraskningar iom X-Men och Batman i alla fall :)
Hursomhelst så ska jag försöka ta tag i att se de resterande superhjältefilmerna jag har kvar att se i tråden där. Några lär väl bli en pina men det finns ju chans för överraskningar iom X-Men och Batman i alla fall :)