LÅNG NATTS FÄRD | sida 6

Dunder!

Kommer göra en skräcklista precis som eran med samma kategorier, vill dock lägga in mycket tid i att göra just den listan och det är fan tentavecka nu för mig, så måste koncentrera hundra procent av min vakna tid på att plugga in etiska och marxistiska agendor som har vävts in i våran estetiska utbildning likt anala trampminor. Du tror du ska snacka om scenografin i "Metropolis" men istället får du ett stycke genusteori uppkört i röven. Känns alltid lika mindblowing för mig när min vita medelålders professor förklarar för mig när jag går på universitet och är tjugo år gammal att "negro" var ett rasistiskt slang som användes i usa mot mörkhyade på 20-talet och det därför är rasistiskt när karaktärer i stumfilmerna från denna period brukar ordet. Jag hade liksom aldrig hört det där om slaveriet eller rassegregeringen i USA innan. Och det är ju verkligen det mest intressanta med filmskapande: rasism och sexism.

Nej men skämt o sido, ni har ju missat den absolut bästa skräckfilmsskaparen genom alla tider, nämligen Lucio Fulci. Det här är grejjen;det finns många filmer därute med bra skådespeleri, genomtänkt story, tydliga teman, smarta dialoger, intressanta budskap, snygga kameravinklar osv, Fulci filmer tillhör absolut inte dessa. MEN när det kommer till genuin terror och misantropi, så finns det ingen, INGEN, som kan rubba Fulci. Hans filmer är avlopps-sunkiga och  barnvåldtäkts-sliskiga symfonier av ond bråd perversion och existerar i en förmultnande och fetischerande värld betraktat genom en vaselin-insmord lins. Denna världen bebos av kvinnor som spyr upp alla sina egna inälvor helt obefogat medans psykedelisk syntmusik visslar i bakgrunden, en man i ett bibliotek vars ansikte blir långsamt, ögonbryn för ögonbryn, ögonglob för ögonglob, uppätet av riktiga spindlar samtidigt som disco spelas i bakgrunden, Vi har också en man i New York som springer omkring på nätterna och imiterar kalle ankas röst väldigt trovärdigt, samtidigt som han bokstavligt talat våldtar kvinnor till döds med knivar och krossade flaskor. Eller varför inte en sedan hundra år förmultnad spansk inkvisitor som i ett vodoo swamp reser sig från de döda och sedan låååångsamt för in en vass träbit i en oskyldig kvinnas öga(man ser verkligen ögonvitan rinna ur den spräckta ögongloben i symbios med hennes plågade skrik). Mycket kåta kvinnor, extreemt surrealistisk atmosfär, mycket disco, en gnutta psykedelia, lovecraft-känsla, BISARRT och fullständigt omotiverat övervåld som får allt annat att blekna i jämförelse, underbar scenografi och rökeffekter, de bästa gore-effekterna någonsin, och så lite misogyni på allt detta som körsbäret  på toppen. Där har du Fulci starter pack. 

SE LUCIO FULCIS FILMER FÖR HELVETE!!! :) 

Angående kristendom skulle jag verkligen vilja höra vad eran gäst har att säga om Sam Harris bok "The Moral Landscape" samt Christopher Hitchens "god is not great: how religion poisons everything" Samt givetvis Jordan B.Petersons "Maps of Meaning: The Architecture of Belief" och hur han anser de relaterar till en judeo-kristen världsåskådning,om han har läst någon av dessa. Annars frågor från mig personligen: Varför kan det bara etableras en objektiv grund för moral med hjälp religion? Skulle religiösa upplevelser som folk har haft genom historien och sedan startat kulter över som sedan resulterat i t.ex kristendomen kunna ha orsakats av psilocybin eller DMT? Upplevelsen med en redig dos magiska svampar eller DMT kan helt enkelt inte beskrivas som något annat än religiöst av någon självmedveten organism(har jag hört...) så att uppleva något sådant i en samtid utan kunskap om molekyler eller neurologi kanske får en som subjekt att tro att man upplevt gud, hur tolkar en religiös människa detta fenomen?

Haha ja man vill ju helst inte vara den snubben som klagar på att allt är PK på universitetet, det känns ändå rätt givet att akademiska kretsar försöker hålla sig rumsrena och inte kränka någon, men när mycket av dom budskap och fakta som förs fram är så överflödiga och uppenbara(tror verkligen inte det finns någon som pluggar film som inte vet vad blackface är) så känns det som att man mer vill föra in krystade moraliska pekpinnar snarare än att faktiskt undersöka konstformen i sig. Får en känsla över att detta är för att folk som pluggar film annars känner sig överflödiga i sitt studieområde och därför måste injicera etiska budskap för att förhöja det från någon så abstrakt som konstanalys till något mer samhällsanalytiskt och därmed credigt, hela linjen osar av dåligt självförtroende när det kommer till estetiken i sig. Hoppas det bättrar sig. 

Angående Fulci så tror jag helt ärligt inte han är din kopp te, mycket på grund av att t.ex karaktärer och skådespelare ofta håller ganska låg kvalite. Det är personligen stämningen som uppstår i kombination med att just karaktärer och story är lite off och dom sanslöst surrealistiska och groteska skräckinslagen är så specifika och originella som gör att jag diggar hans verk på en väldigt primitiv nivå, Men han är helt klart en intressant filmskapare, rekommenderar detta podcastavsnitt om du vill veta mer om just Fulci: https://www.youtube.com/watch?v=RHnO2GLdfpQ

Galet!

Oväntat men kul, har ingen relation alls till Pixar så ska bli intressant att höra vad ni har att säga. 

Samma här, stor relation till Disney men väldigt liten till Pixar. 

Det är spoilers på alla, men gissar att det inte spelar jättestor roll iom att du inte bryr dig så mycket om Pixar. 

Sen respons men vill bara säga att Pixar-avsnittet var riktigt bra i vanlig ordning, under ert snack så kom jag själv fram till att "Monsters Inc" är den absolut bästa pixar-filmen och att jag verkligen inte fattar grejjen med Toy Story. Ser fram emot ert teologiska avsnitt!

Jo det är väl det som är problemet, som barn tycker jag att man absolut inte vill se pedagogiska eller tematiskt relaterbara filmer då det blir så tydligt att det är gjort av vuxna då, när jag var liten ville jag bara se så fantasifulla och kreativa saker som möjligt, och hela iden med talande leksaker kändes skittråkig för mig som barn då iden är så grundad i ens egen vardag. Det är en så uppenbart "programmerad" ide som helt baseras på hur vuxna föreställer sig ett barns sinne och det blir nån kognitiv dissonans där de vuxna tror att barn vill lära sig om sig själva och uppleva fina budskap via underhållning, när jag som barn i själva verket oftast ville transporteras så långt bort från mig själv som möjligt. Det är därför jag alltid gillat Monsters inc mer, den känns som en helt ny värld liksom. Förövrigt borde ni ha ett Forrest Gump avsnitt :)

Det vore underbart att lyssna på, precis som du så har jag otroligt svårt för Hanks så tror jag skulle relatera starkt till din infallsvinkel.

För övrigt vill jag ta tillfället i akt att gratulera Amnehagen till att ÄNTLIGEN ha insett briljansen i "A Clockwork Orange", världens bästa film. Det gjorde mig smått varm på insidan :)