Om nedladdningsfrågan - "Biblioteket kontra bokbålen" | sida 1

Då ämnet angående nedladdning aktualiserade här på Moviezine igen via två bedrövliga artiklar (Du som fildelar kan få böta 2000 kronor och Nya tag mot piratnedladdningen i Sverige) tog jag och dammade av denna essä (eller vad man ska kalla det). Som jag skickade in till Moviezine i fjol när ämnet även då var på tapeten. Dessvärre ville dom inte publicera den så tänkte att jag kunde publicera den som en forum-tråd istället:

Biblioteket kontra bokbålen

En röd tråd genom industrialiseringens och digitaliseringens historia är att man per automatik tolkar förändring som apokalyps. Exempelvis fanns det teorier om att bokbranschen skulle falla när bibliotek blev allt vanligare och i närmare tid gällde apokalypspaniken kopiatorn. Apokalyptiska dystopier bildades även gällande musikbranschen när det blev allt vanligare att spela över musik till kassettband. Det aktuella under mer eller mindre hela 2000-talet har varit spridningen av konst och information via internet. Frågan som varit på modet i debatten, likt när andra tekniska förändringar har inträffat, är om branschen det rör sig om ekonomiskt kommer klara förändringen, eller förlora ekonomiskt i och med den digitala revolutionen. Vilket givetvis är en fråga värd att diskutera. Även fast det inte finns något som pekar på en konstnärlig apokalyps, finns det ju alltid förlorare när förändringar sker. Att bolag och konstnärer som förlorar på det digitala systemet är missnöjda är naturligt, men det är för den sakens skull inte legitimt att forma internet samt juridik utefter detta missnöje. Men i och med debatten om branschfolks ekonomiska vinning kontra förlust bagatelliseras och osynliggörs en mängd andra frågor, som egentligen bör vara dom väsentliga frågeställningarna. Frågan angående om all nedladdning och streaming är rimlig rör sig om principiella synsätt som kretsar kring hur den immateriella äganderätten ska praktiseras och vilka konsekvenser den ger.

Anledning till att debatten om den illegala nedladdningen ofta slutar i frågan om i fall producenterna till varan i fråga förlora på denna förändring är troligen för att det ofta är etablerade filmskapare, musiker och författare som får ordet i debatten. För dessa personer prioriteras denna fråga främst för att deras äganderätt ifrågasätts. Då är det praktiskt att måla upp apokalyptiska scenarier, där det ofta dyker upp känsloargument och skuldbeläggande av människor som tar del av illegala filer, så som att dom ”stjäl av konstnären”. Detta skapar en allmän rädsla hos gemene man för att konstnärliga branscher ska gå i graven och att det i så fall ”inte finns något kvar att ladda ner”. Detta leder till en moral om att det uteslutet är fel att använda tjänster som olagligt delar andras konstverk. Detta får sidor så som Swefilmer och The pirate bay att framstå som destruktiva, då dom påstås långsamt utrota den konstnärliga verksamheten. Denna retorik leder i sin tur till en moral som grundar sig i att det är rätt att starta långa juridiska härvor mot människor som gör kommers på nedladdning och streaming-tjänster, till och med tycks det finnas en föreställning att det är rätt att bötfälla människor som använder sig av nedladdningssidor. Anledningen till att denna moral är så utbredd beror alltså på abstraktionen att konstnärerna och bolagen/förlagen är dom som är värda pengarna, medan människor som driver och tar del av sidor där konstverken delas enbart är konstens parasiter och måste därför stoppas. Retoriskt rör det sig alltså om en reaktionär politisk utopi vilket den nuvarande upphovslagen grundar sig på och en mer realistisk och revolutionär sida bland ”pirater ”.

Lås oss titta på hypotesen att dom som delar och förespråkar illegal nedladdning är destruktiva för den konstnärliga verksamheten. - Till att börja med måste vi klargöra vad nedladdningssidor är, själva nedladdningssidorna kan definieras som digitala bibliotek som fungerar via ett nätverk av konsumenter, dom immateriella produkterna sprids via personerna som laddar ner det. Via detta nätverk sprids alltså miljontals konstverk världen över, i en vilja från var och en att ta del av verket ifråga. En bild som målas upp är att hela verksamheten är en kommers, visst stämmer det att både Swefiilmer och The pirate bay är fulla av reklam, som dom arbetande och ägande tjänar pengar på. Detta tycks i bland verka som ett av dom största moraliska problemen, som om det vore en invändning mot illegal fildelning, att människor tjänar pengar på det. Vilket är underligt då det på det viss i princip alla företagsverksamheter är beskaffade. Att Swefilmer och The pirate bay drar in stora summor pengar är givet på grund av deras popularitet och är knappast en invändning emot deras existensberättigande. Viktigt att poängtera är att själva sidornas nedladdning faktiskt inte enbart är en del av en kommersiell kedja, filerna som är upplagda på The pirate bay är vanligen upplagda av privatpersoner (volontärer), som väljer att dela (exempelvis) en DVD som denna har köpt. Själva navet i verksamheten är således inte kommersiell, utan drivs av en vilja att dela med sig av konst och annan information, utan denna vilja hade så gott som inga illegala nedladdningssidor existerat. Vad driver då dom som är emot all nedladdning av upphovsskyddat material, är det vilja till konst och information? Knappast, enda målet där ifrån är att lägga ner sidor som sprider dessa filer, samt att straffa skaparna och kanske till och med användarna till dom. I praktiken innebär detta en förstörelse av nätverk med tusentals, sammanlagt miljontals spridningar av konst och information. Vilka är i så fall konstens destruktiva kraft, dom som tillsammans skapar nätverk som sprider miljontals av konstverk, eller dom som river ner nätverket som sprider miljontals konstverk?

Kanske säger någon här med att det är en vilja till äganderätt som driver motståndarna för dom nuvarande lagarna mot fildelning. Så låt oss klargör den politiskt principiella aspekten. Förespråkarna av att den illegala nedladdningen ska vara just illegal har en syn om en absolut immateriell äganderätt, till och med är dom immateriella rättigheterna fler än dom materiella, vilket omedvetet ofta försvaras i äganderättsdebatten. Exempel på detta är att om man lånar ut en DVD i fysisk form ses det inte som ett brott mot upphovsrätten, men lånar man ut DVD:n i immateriell form är det plötsligt illegal fildelning. Principiellt är detta som att påstå att låna ut en DVD är kopiering, då upplevelsen kopieras. Alltså ett empiriskt felaktigt påstående, det är en och samma produkt som konsumeras när det fildelas. Detta leder oss in på att fildelning inte är något annat än en utdelning av en enstaka vara, ett storskaligt utlånande av exempelvis en film, det vill säga man nyttja en produkt man äger. Ett påstående som motargument emot detta är att köper man en CD, DVD, bok (etc.) går man också med på motkraven säljaren har, det vill säga att man inte får dela med sig av varan. Som redan förklarat är ju att dela med sig av varan på internet det samma som att låna ut den, detta gör att vi måste fråga oss, ska ett företag med hjälp av staten få ställa vilka verklighetsfrånvända krav som helst på konsumenten? För principiellt borde även bolaget kräva att man inte får låna ut DVD:n, utan enbart bruka den individuellt (det vill säga helt själv). För i digital form är givetvis en DVD immateriell och i reell form materiell. Och på grund av att det immateriella via internet i vissa aspekter har blivit mer komplext än den materiella världen är det logiskt att filmer kan spridas i oändligt många fler upplevelser än i den materiella världen. Det finns en till felaktig hypotes i argumentation om att företag får ställa vilka krav dom vill på konsumenten (vilket är det som principiellt hävdas). Problemet är inte att ett företag säger att man inte får dela med sig av vad man köpt av dom, problemet är att detta påstående är en juridisk praktik. Det man politiskt begär är att staten ska verka som företagens fackförening, det vill säga ge rättigheter till producenten, men inga rättigheter till konsumenten. Om konsumenten inte har några rättigheter bör den heller inte ha några skyldigheter. Vad som rimligen borde följas av detta är att när ett företag publicerar eller säljer en produkt till någon har dom givit bort produkten. Dom kan inte ha rätt till en produkt dom säljer bort, då försvinner deras förfogande rimligtvis helt (i synnerhet i en marknadsekonomi). Detta är en logisk slutsats, vilket blir till ett politiskt bevis för att upphovsrättslagen inte håller principiellt, utan blott som pragmatism för att lugna ner dom hysteriska företagen.

Detta konstaterande innebär konsekvensen att det är förkastligt att lägga ner nedladdningssidor eller streamingtjänster som exempelvis Swefilmer. Vad som går att konstatera är att upphovslagen, samt lagen mot nedladdning inte håller i något intellektuellt avseende. Det är blott en produkt av en rädsla mot förändring, som får stora konsekvenser då det är förmögna och framgångsrika människor som ängslas. Denna ängslan är naturligtvis psykologisk rimlig att människor kan ha, vad som dock inte är rimligt är att människors och framförallt företags rädsla för nya möjligheter via staten dömer människor till fängelse och böter, samt lägger ner fantastiska nätverk som existerar på grund av en stor och utbredd vilja till konst och information.

Skriv gärna vad ni själva tycker i frågan.

Allt som rör nedladdningsfrågan - upphovsrättens historia, vilka som får odet i debatten, förlusterna kontra vinsterna med nedladdningssystemet, hur immateriella rättigheter bör vara för att vara likställda med dom materiella (etc).

Principen är samma menar jag - någon har en DVD, som den väljer att låna ut. Anledningen att utlånandet blir likt en gåva är för att det digitala sättet att konsumera skiljer sig ifrån det reella. Men i grunden är det samma sak. Ytterst hypotetiskt nu - skulle du vara nöjd om nedladdningen skedde på ett sådant viss att filmen ifråga automatiskt raderades ifrån datorn efter (säg) tre dagar och det sedan inte gick att ladda ner filmen igen? Då hade ju nedladdningen mer varit som ett reellt utlånande.

Hur återlämningen sker är ganska irrelevant. En sådan lösning som du beskriver skulle fungera utmärkt för bibliotek och det kommer säkert tids nog om de tycker att det skulle underlätta hanteringen. Principen är dock inte alls densamma som utlåning för en privatperson. För en privatperson har inte betalat någon bibliotekslicens för filmen. Precis som hyrbutiker får biblioteken betala en licens för varje film de lånar ut som är betydligt högre prissatt än vad privatpersoner köper film för. Ersättningen går till filmbolaget, som också kan vägra att sälja licens till biblioteket.

Kalla mig dum men jag fattar fan inte om du vill förmedla fakta eller din egna åsikt. 

Blev ombedd att skriva om den mer lättillgängligt. Men var inte nöjd med den versionen, då det inte kändes som mitt språk, samt att ämnet banaliserades. Om det är underhållande eller inte är väl väldigt subjektivt, jag tycker det är mycket mer givande att läsa en text av det här slaget, än en förenklad artikel. Det är ett komplicerat ämne som kräver en avancerad text. Men visst finns det en poäng i att nå ut till fler genom att skriva enklare, mindre "akademiskt", men det uppdraget ger jag till den som har fallenheten för klassiska artiklar.

Fast du får väl inte låna ut filmer ens till vänner och bekanta? Det betvivlar jag skarpt. De flesta filmer tror jag säljs på licens för Privat visning. Det vill säga, endast i ditt eget hem och för folk du känner. Jag tror inte alls du får låna ut en film. Det är ganska tydligt om man läser licenstexten som står på alla filmer.

Rättigheter för enskilt bruk 
Med enskilt bruk/privat visning avses visning i hemmet för familj och nära vänner. Det betyder att de filmer man hyr i en videobutik, lånar på ett bibliotek som privatperson eller köper som köpfilm på t ex ett varuhus eller via en nätbutik, endast är avsedda för visning inom hemmets väggar. Den som visar en hyr- eller köpfilm i en institutionell miljö eller för grupper av betraktare som ingår i föregående uppräkning, gör sig skyldig till ett allvarligt brott mot upphovsrättslagen.

Notera orden "i hemmet". Dvs, inte visning för familj och nära vänner, utan visning i hemmet för familj och nära vänner. Med andra ord, du får INTE låna ut filmer till vänner. Dock kommer inget filmbolag jaga dig om du gör det, för det är troligtvis ett fåtal människor det rör sig om. I alla fall om man jämför med att göra en film tillgänglig för hela världen. 

Jag kan minnas fel, men finns det inte restriktioner för hur många personer du får visa din ägda DVD för i hemmet. Har för mig att det är 15 personer åt gången, men kan självklart komma ihåg fel. Hittar tyvärr ingen information som styrker mitt påstående. 

Hur som helst, så går det ju att tolka rättigheterna lite olika. Om jag lånar en film av en kompis och ser filmen inom mitt hems väggar, så borde det ju vara ok. Filmen kommer ju inte att visas upp i en institutionell miljö, och därför bryter vi inte mot upphovslagen.

Tvärtom, jag tycker de är väldigt klara. I hemmet får filmen visas för familj och vänner. Vad är det som är vagt? Var får du det ifrån att köparen själv måste vara med?

Fast du tolkar inte texten annorlunda, du uppfattar den fel (lätt hänt dock). Din beskrivningen baseras inte på en korrekt svensk ordtolkning. "Hemmet" är här ett substantiv i bestämd form. Det står inte i obestämd form som i ”ett hem” som det måste göra för att din beskrivning ska vara okej, utan det är bestämd form och måste därför referera till köparens hem.

Ser vi på den amerikanska texten så står det till och med ordagrant att utlåning ej är tillåtet. Se omslaget till Djungelboken, rad två i copyright-texten, ordet "lending".

Blir lite jobbigt om småsyskonen vill se den när man inte är hemma då, eller om farsan köpt en film men morsan vill se den. Man formulerar lagen med parametrarna "hemmet" och "familj och vänner" just för att begränsningen ska bli någorlunda rimlig och behändig. Sen tycker inte alla den är det, men så kommer det ju alltid vara.