Välkommen till MovieZine!
Som medlem kan du betygsätta filmer och serier, kommentera artiklar och skapa listor. Gå med i Sveriges största filmcommunity med över 100 000 medlemmar! Det går snabbt och enkelt att skapa ett konto.
Själv såg jag Gudfadern part I igår. Den lever verkligen upp till sitt rykte som en av världens bästa filmer Superbra skådespel, spännande handling och jättefina miljöer.
Vilken film såg du senast? skriv gärna också vad du tyckte om den.
[quote="Regler":sa0t1k58]När ni skriver här skriv INTE bara filmens namn och betyg eller kommentar finns i tråden om filmen utan skriv ALLTID varför ni gav den det betyget. Att först skriva i filmens tråd och sen här räknas som spam, att upprepa samma sak 2 gånger är bara onödigt.
Det kan aldrig sägas tillräckligt många gånger, motivera alltid varför ni tycker som ni gör.[/quote:sa0t1k58]
[b:3ac38nfs]Enter the Dragon[/b:3ac38nfs] Tre veckor innan premiären av [i:3ac38nfs]Enter the Dragon[/i:3ac38nfs] avled Bruce Lee, endast 32 år gammal. Filmen kom att bli hans första och enda amerikanskproducerade. Numera är Lee en legend och det finns massor med teorier om vad som orsakade hans död.
Bruce Lee spelar kamsportsmästaren Lee som rekryteras av amerikaner för att infiltrera en kamsportstävling. Den mystiske Han (Kien Shih) arrangerar denna tävling vart tredje år. Personer som tidigare skickats dit för att snoka har försvunnit. Affärsmannen Roper (John Saxon) och den afroamerikanske coolingen Williams (Jim Kelly) anländer också till tävlingen. Roper har stora skulder och Williams är på flykt från korrumperade poliser. Snart befinner de sig alla i farliga knipor om liv och död.
Handlingen är ytterst simpel men väl berättad. Att se [i:3ac38nfs]Enter the Dragon [/i:3ac38nfs] är som att se på en ovanligt bra b-film. Man har gjort vad man kunnat med det svaga manuset och fått fram en underhållande och högst sevärd rulle. Kamsportscenerna är väldigt snygga och skickligt genomförda. Regissören kunde egentligen ingenting om martial arts eller kinesisk kultur innan han gav sig i kast med projektet så han överlät regisserandet av alla slagsmål till Bruce, och det var uppenbarligen ett klokt beslut.
[i:3ac38nfs]Enter the Dragon[/i:3ac38nfs] är ett bra val av film att se ifall man är trött i huvudet och inte vill anstränga hjärnan för mycket. Den är lättsmält och bjuder samtidigt på ett förträffligt stycke underhållning.
[img:147sopy3]http://www.discshop.se/shop/img/filmer_bild/53809.jpg[/img:147sopy3] [b:147sopy3]Public Enemies[/b:147sopy3] Kombinationen [i:147sopy3]Mann[/i:147sopy3], [i:147sopy3]Depp[/i:147sopy3], [i:147sopy3]Bale[/i:147sopy3] och gangsterdrama, lät som en blivande succé. Trots blandade reaktioner så förväntade jag en film som skulle passa mig perfekt. Det blev någonting mitt emellan.
Det första som slår en är hur välgjord [b:147sopy3]Public Enemies[/b:147sopy3] faktiskt är. Kläderna, miljöerna och resten överlag känns väldigt tidsenligt. Många filmer lyckas med att berätta hur det var då, men här känns det snarare som om man befinner i 30-talet.
[i:147sopy3]Michael Mann[/i:147sopy3] bevisar ännu en gång att han är en mästare på att regissera eldstrider, och spänningen stegras ju längre tiden går. Man räds heller inte för att visa våldets destruktiva tillvägagångssätt, vilket gör att det fungerar ännu bättre i slutändan.
Ja, till och med den beryktade digitala looken, som många snackar om, köper jag rakt av. Jag tycker den passar in i filmens tema överlag och på vissa ställen är det till och med riktigt snyggt.
[i:147sopy3]Johnny Depp[/i:147sopy3] är som alltid bra i huvudrollen och det är trevligt att se honom i en "vanlig" roll. [i:147sopy3]Christian Bale[/i:147sopy3] gör en gedigen prestation, likaså [i:147sopy3]Marion Cotillard[/i:147sopy3]. Men det finns även skådespelare i mindre roller som gör ett gott intryck på mig. Som till exempel [i:147sopy3]Billy Crudup[/i:147sopy3], [i:147sopy3]Stephen Graham[/i:147sopy3] och [i:147sopy3]Stephen Lang[/i:147sopy3], vilket gör att den övergripande upplevelsen höjs.
Det som tynger ner filmens upplevelse, och sedermera dess betyg, är att jag känner att jag inte riktigt får någon kontakt med filmens karaktärer. Jag tycker man inte riktigt lär känna deras personligheter och relationer mellan varandra. Kan inte riktigt peka på vad det är som fattas, men någon var det.
Sammanfattningsvis så är det helt klart en välgjord och sevärd gangsterfilm, men det finns bättre.
[b:2yjkckgt]Who's Afraid of Virginia Woolf?[/b:2yjkckgt]
Mike Nichols debutfilm bygger på en pjäs och därför är det ju naturligt att fokus ligger på dialogen och skådespelarna. Och dessa två beståndsdelar är verkligen njutbara, det är framför allt Richard Burton och Elizabeth Taylor som briljerar och gör filmen riktigt underhållande. Filmen var för sin tid väldigt utmanande och kontroversiell och var en av två filmer som var orsaken till MPAAs nya ratingsystem.
[b:2yjkckgt]Vertigo[/b:2yjkckgt]
Spännande Hitchcock-film som är en intressant blandning av genrer; mysteriefilm, romantik, thriller, drama. Även filmens narrativ är lite annorlunda och intressant. James Stewart är mycket bra som "Scottie" Ferguson i en inte helt klassisk hjälteroll. Återigen tycker jag dock att det blir ett smått abrupt slut i en Hitchcock-film. Snyggt foto.
[b:2yjkckgt]Glengarry Glen Ross[/b:2yjkckgt]
David Mamet ligger bakom både pjäsen och manuset till filmen och hans fantastiska dialog framförs av skådespelare som Al Pacino, Jack Lemmon, Kevin Spacey, Ed Harris, Alan Arkin, och Alec Baldwin i en liten men minnesvärd roll. Mamets nästan poetiska användning av svordomar tas väl tillvara på av de otroligt bra skådespelarna, mest imponerar Lemmon och Pacino. Men det känns ändå som att något saknas.
[b:3izpz5ef]The Last Samurai[/b:3izpz5ef] Så jävla bra. Så jävla vacker. Såg den nyss på Bluray och den blev snäppet vackrare. Nära att få en 5:a. Men känns inte helt fläckfri. Kan inte komma på vad "felet" är dock...
[img:4po6dvwq]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/5/46125.jpg[/img:4po6dvwq] [b:4po6dvwq]Slaget om Alger[/b:4po6dvwq] - 8/10
En film som håller samma realistiska ton som klassiker såsom [b:4po6dvwq]Cykeltjuven[/b:4po6dvwq] och [b:4po6dvwq]Umberto D.[/b:4po6dvwq]. Den handhållna kameran och amatörskådespelarna bygger upp den dokumentära känslan, och man kännner att man är vid händelserna centrum, snarare än i en historieberättelse.
Intressant också att ta del av en historisk händelse, som man inte direkt har hört talas om innan. Man märker tydligt filmens stora budskap - kolonialmakternas stora kontroll över sina erövrade områden - men trots det så får man ändå ta del av båda sidornas tankegångar och till slut så förstår man deras agerande.
Krigsfilmer har det gjorts ett antal genom åren, främst om andra världskriget och Vietnamkriget. Men desto ovanligare är att berättelsen handlar om det amerikanska inbördeskriget, så jag gick in med spända förväntningar för att se [b:3y2jo8e6]Glory[/b:3y2jo8e6]. Även om jag förväntade mig ett ganska ordinärt och sentimentalt krigsdrama, och visst fick jag rätt till slut.
Filmen berättas kring det första svarta regementet i USA's historia, en viktig händelse som jag förstår måste berättas. Men själva genomförandet kunde ha varit bättre. Denzel Washington är ingen personlig favorit, men här överraskade han positivt på mig. Washington kunde klara av hela känslospektrat, utan någon som helst problem. Morgan Freeman var stabil som vanligt och resten av rolllistan gjorde ett bra jobb.
Men Matthew Broderick, vad ska man säga om honom? Jag köper honom som pappas soldat - det vill säga en som inte riktigt passar in i militären och man förstår inte hur han ha kunnat få en sådan stor roll. Han måste helt enkelt ha trillat in på ett bananskal på något sätt.
När han sen ska agera som den tuffa och respekterade militära ledaren, då raseras illusionen direkt. Man förstår inte var han har fått sin respekt ifrån och Broderick känns bara fel i rollen.
Sen har vi ju det här med flaggviftandet. Visst det är en viktigt händelse i den amerikanska historien, men man kan väl ändå nyansera det hela? Inte okritiskt berätta om krigets fasor och männen som slogs i det. Man försöker verkligen att visa hur heroiska de inblandade är, med passande musik och slow-motion, men man kände ovanligt lite för karaktärena.
Kanske är det för att historien överlag kändes lite tunn, eller är det för att man har trubbats av under tidens lopp. Har man sett fantastiska [url="http://www.filmsnack.se/index.php?s=&showtopic=14761&view=findpost&p=129701"][b:3y2jo8e6]Gå och se![/b:3y2jo8e6][/url], så är man nog lite bortskämd med hur en riktig krigsfilm ska tänkas vara. Krig ska vara skitigt, kaotiskt och utan vinnare.
[b:3y2jo8e6]Glory[/b:3y2jo8e6] är helt klart ett fint hantverk, men den berör mig, konstigt nog, inte på ett mer personligare plan och betyget blir således därefter. [b:3y2jo8e6] 6/10[/b:3y2jo8e6]
James Cameron hade en del emot sig. Han skulle göra en uppföljare på en klaustrofobisk rymdrysare som hade ingett nytt liv i en totalt utdöd filmgenre. Det hade gått hela sju år sedan den första filmen kom. Förväntningarna var nog ännu större, skulle det gå att göra en lika klockren uppföljare på "Alien"? Cameron gjorde ett medvetet val att ändra riktning ifrån vad den första filmen fokuserade på. Vilket visade sig vara ett genidrag. Han hade en vision om hur han skulle göra sin flm, och han bestämde sig för att köra på det. Vi kan bara skratta oss lyckliga över detta i dag. Han lyckades göra en minst sagt lika bra film med en totalt annan inriktning.
Det är fullt av helcoola vapen, bilar, rymdskepp. Allt du kan tänka dig i en drypande sci fi-actionfilm, vilket Cameron i dag är känd för. Något som även har en central roll i hans filmer är starka karaktärer som successivt utvecklas igenom hela filmen. I "Aliens" är det Sigourney Weaver som i början är en icke-betrodd överlevare, som genast får sig skulden för att ha sprängt fraktfartyget i första filmen – för att sedan utvecklas till en stark kvinna där modersinstinkt står högt i kurs. Övriga roller känns lite klichéartade, men det är inget jag har problem med. Benhårda on-liners levereras snabbt och tätt.
Sammanfattningsvis: en hårdkokt sci fi-actionfilm, som man ska ha sett. Med en av världens bästa regissörer bakom rodret är det ännu en mästerlig film som jag alltid kommer att uppskatta.
Högklassig spänning i en tidig film utav Batmanregissören, Christopher Nolan. Som tog berättandet till en ny nivå. Allt berättas baklänges. Det funkar också väldigt bra, med tanke på vad våran huvudkaraktär lider av: korttidsminnesförlust. En oförmåga av att skapa nya minnen. I stället så tar han hjälp av polaroidfoton. Skriva upp allt på post it-lappar, tatuerar in texter på sin kropp för att finna den man som dödade hans hustru.
Tänk er själva att inte kunna skapa nya minnen, utan hela tid känna dig borta, vart du än är. Vad gjorde jag för fem minuter sedan? Genom att berätta filmen baklänges lyckas regissören sätta in oss i huvudkaraktärens tillstånd på en vansinnigt bra sätt. Trots detta så lyckas det hela perfekt! En intensiv thriller, tät, spännande som håller i gång dig i 113 minuters speltid. Även att den inte är någon smörja som serverar mig allt på ett silverfat är mycket uppskattat. Här lämnas även utrymme för egna tankar, även tolkningar av filmens slut.
Michael Mann, en av mina absoluta favoritregissörer sedan både "Heat", "The Insider"; "Collateral". Även "Manhunter", som i mitt tycke är ganska underskattad film. Så då var det dags igen – efter bottennappet "Miami Vice", som var snygg men totalt värdelös utöver det – för Mann att åter sätta sig i registolen med två av vår tids populäraste skådespelare – Johnny Depp och Christian Bale. Att berätta om John Dillinger som härjade under 30-talets depression.
Michael Mann berättar okomplicerat ett par år under Dillingers liv, mycket förklaras inte. Behövs även inte. Det har nog aldrig varit tänkt att ifrån första början vara en klassisk biografi på en av dåtidens bankrånare.
Filmen är som sagt filmad digitalt. Hade jag inga problem med. Det passar snyggt in på miljön som Mann har lagt upp. En sak jag dock störde mig lite på var hans användande av handkameran under hela filmens gång. Jag köper inte att den ska användas under andra scener utöver alla shootouts-scener. Där känns det befogat, snyggt och injuter en kraftig dos realism jämte alla kulor som tätt fyller upp biosalongen.
En annan sak kan det vara möjligt att perfektionisten Mann har gått och förlitat sig på vad som redan gjordes i "Heat"? Jag hittade ett par likheter, vilket känns som ett tamt drag av Mann. Inledningen till exempel känns på tok för lik "Heat", även husrannsakan efter Dillinger. Småpotatis kan tyckas. Men filmen hade på förhand redan sina likheter med "Heat". Då hade Mann lätt kunnat skippat detta.
Johhny Depp, var kul att se honom i en mindre excentrisk roll. Utöver vad han på senare år har gjort. Jag köper honom rätt av som Dillinger. Christian Bale har ganska lite speltid, men han gör sitt jobb, och det får vi väl vara nöjda med. Marion Cotillard gör även hon bra ifrån sig. Det var hon som även gav starkast intryck på mig. Jag visste att hon erhöllt en Oscar något år före filmen. Men jag skulle ljuga om jag inte fick blodad tand för henne. Måste genast se filmen hon blev belönad för.
Överlag en snyggt uppmålad gangsterfilm. Som jag tror lär behövs se minst en gång till innan den lämnar något bestående intryck på i alla fall mig.
Efter den satiriska fullträffen "Borat" var det åter dags för en av Sacha Baron Cohen karaktärer i form av Brüno, übergayen ifrån Österrike.
Baron Cohen visste att för att överträffa sin senaste fullträff var han tvungen att ta i ännu mer denna gång. Men jag tycker det blev inte mycket pannkaka av denna smeten. Baron Cohen sätter ett par partier med sjyst satir där han även lyckas visa lite av vad Amerikas föräldrar i dag är villiga att göra för sina småttingar. Bedövande att se på. Speciellt när han hela tiden gå längre och längre. Även andra kängor delas ut. Men inte i samma klass. På det hela taget känns det nästan pinsamt ibland. Jag skrattade hysteriskt under två scener. Under "Borat" skrattade jag hela tiden. "Brüno" känns bara vulgär och inte i samma kaliber som "Borat". Jag la i början märke till att speltiden kändes ganska kort. Så var inte fallet. En timme och tjugo minuter var nästan för mycket.
[img:eknbphrm]http://i29.tinypic.com/whcx93.jpg[/img:eknbphrm] [b:eknbphrm]Tropic Thunder: Rain of Madness[/b:eknbphrm] I samband med meta-komedin [b:eknbphrm]Tropic Thunder[/b:eknbphrm], så släpptes det en fejkdokumentär vid namn [b:eknbphrm]Rain of Madness[/b:eknbphrm]. Den tydliga förebilden var [b:eknbphrm]Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse[/b:eknbphrm].
Dokumentären har en ganska udda premiss - en fejkad dokumentär om en film som handlar om en filminspelning. Man kan kalla den en "meta-meta-dokumentär". Oavsett namn så fungerar det riktigt bra och fördjupar hela upplevelsen med [b:eknbphrm]Tropic Thunder[/b:eknbphrm].
Jag var en av dem som uppskattade spelfilmen och tyckte den var riktigt rolig. De inblandade drev med sig själva och branschen överlag, och hade roligt på kuppen. Ännu en gång så går [i:eknbphrm]Robert Downey Jr.[/i:eknbphrm], [i:eknbphrm]Jack Black[/i:eknbphrm], [i:eknbphrm]Ben Stiller[/i:eknbphrm] och company in i sina roller och briljerar. Dessutom så visar dokumentären än mer av Steve Coogan's karaktär, något som jag saknade lite i [b:eknbphrm]Tropic Thunder [/b:eknbphrm].
[b:eknbphrm]Rain of Madness[/b:eknbphrm] berättas utifrån Jan Jurgen's perspektiv. Jurgen är en tysk dokumentärfilmare - briljant spelad av manusförfattaren Justin Theroux - som försöker att skildra filminspelningen på plats och även Hollywood överlag.
Detta är ett roligt initiativ som höjer intrycket av [b:eknbphrm]Tropic Thunder[/b:eknbphrm], vars enda nackdel egentligen är dess korta speltid. Men som en ren bonusgrej till filmen, så har jag inget att klaga på.
[img:3cy1unyc]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/5/46575.jpg[/img:3cy1unyc] [b:3cy1unyc]Lady Vanishes[/b:3cy1unyc] - 7/10 Intressant att se en Hitchcock-film från hans engelska period. Trots sina år på nacken, så lyckas filmen ändå skapa en spänning och man vill veta vad som händer härnäst. Hitchcock insåg snabbt färdmedlet tågs stora potential på film och använde det fullt ut. [b:3cy1unyc]The Lady Vanishes[/b:3cy1unyc] är inget av Hitchcocks främsta verk, men själva grundhistorien håller fortfarande.
[img:3cy1unyc]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/9/68029.jpg[/img:3cy1unyc] [b:3cy1unyc]Stalag 17[/b:3cy1unyc] - 8/10 Ännu en bra film som utspelar sig i ett militärt fångläger. Precis som i den något bättre [b:3cy1unyc]The Great Escape[/b:3cy1unyc] så lyckas man att blanda allvar och komik på ett högst tillfredställande sätt. Humorinslagen i filmen är på en härligt låg nivå och fungerar utmärkt. Regissören Wilder bygger skickligt upp historien och håller intresset uppe genom hela berättelsen. Spionaspekten var en trevlig detalj.
[img:3pxmynwh]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/2/75972.jpg[/img:3pxmynwh] [b:3pxmynwh]Knowing[/b:3pxmynwh] Man ska lita på sina instinkter. [b:3pxmynwh]Knowing[/b:3pxmynwh] tilltalade mig något särskilt utifrån trailers och recensioner, men jag var ju ändå tvungen att testa. Den kanske kunde överraska?
Inledningen gav mig förhoppningar. Mystiska sifferkombination och obehagliga barn skvallrade om något bättre än mina förväntningar. Kritiken mot [b:3pxmynwh]Knowing[/b:3pxmynwh] var ju faktiskt ganska blandad, så jag kanske tillhörde den mer positiva skaran.Så var inte fallet.
Efter den lovande inledningen, så brakade det ihop fullständigt. Filmens röda tråd försvann någonstans på vägen och mot slutet känns det som om man manusförfattarna slängde in det första bästa som man hade till sitt förfogande.
[b:3pxmynwh]Knowing[/b:3pxmynwh] famlar desperat efter en identitet. Är det en skräckfilm, sci-fi-rulle, thriller eller relationsdrama som filmskaparna vill berätta? Man kan blanda genrer säger du. Jovisst är det så, men då måste man ändå ha något eget att luta sig tillbaka mot. Det har inte den här filmen och kvar mot slutet blir en rörig massa.
Nicolas Cage's endimensionella agerande känns som ett ganska uttjatat ämne vid det här laget. Trots kritik så lyckas snubben ideligen hitta nya jobb, så grattis till honom. Någon personlig favorit är han dock inte.
De två timmarna - som filmen sträcker sig över - känns ovanligt långa. Mot det förmodade känslosamma slutet, så vill man bara att det ska ta slut så fort som möjligt.
Positiva saker, förutom den lovande inledningen, kan nämnas en viss spektakulär flygkrasch. I hela den scenen fanns en stor närvarokänsla och där fanns lite Children of Men-vibbar. Helt klart filmens stora höjdpunkt.
Annars är [b:3pxmynwh]Knowing[/b:3pxmynwh] en film som jag så snabbt som möjligt vill glömma bort. En positiv sak dock med den här filmen, är att man hädanefter verkligen kan uppskatta riktigt bra filmer.
[b:10111oj3]Att rida ensam i tusen mil[/b:10111oj3] [i:10111oj3]Att rida ensam i tusen mil[/i:10111oj3] är regisserad av mannen som ligger bakom de imponerande martial-arts filmerna [i:10111oj3]Hero[/i:10111oj3] och [i:10111oj3]House of Flying Daggers[/i:10111oj3]. HoFD är en väldigt gripande film med som verkligen fått mina ögon att tåras. Jag tog en titt på [i:10111oj3]Att rida ensam i tusen mil[/i:10111oj3] i hopp om att få se något likvärdigt.
Takata (Ken Takakura) är en japansk fiskare som ofta sitter ensam och blickar ut över havet. För tio år svek och övergav han sin son Kenichi (Kiichi Nakai), och det är något som han ångrar strakt. Takata vill gottgöra sin son som avskyr honom, en dag får han reda på att hans son är döende i cancer. För att visa hur mycket Takata älskar sin son åker han till Kina för att filma en kinesisk folkoperasångare åt honom. Kenichi hade en passion för den sortens musik. Det blir en känslosam resa fylld av upptäckter och främmande människor.
Till min besvikelse var denna film inte mycket att ha. Historien kändes mest bara tråkig och lam. Tempot är långsamt och det går långa stunder utan att mycket händer. En stor del av filmen upptas av huvudpersonens tolkare som får översätta det han säger till kinesiska. Det positiva med filmen är Ken Takakuras övertygande insats, samt ett vackert foto med fin musik.
[b:3nvmh2il]Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford[/b:3nvmh2il] [i:3nvmh2il](DVD)[/i:3nvmh2il] [i:3nvmh2il]Originaltitel: The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford[/i:3nvmh2il]
Såg filmen häromnatten och måste än en gång skilja mig från den stora massan; filmen var inte bra. [img:3nvmh2il]http://spectrumculture.com/assets/the-assassination-of-jesse-james.jpg[/img:3nvmh2il]
Visst, filmen är väldigt vacker, vilket inte minst demonstreras på bilden ovan. Visst, skådespelarna spelar sina respektive roller väl och visst, - än en gång - fotot är briljant. Men det är där det positiva tar slut för min del. Jag fann filmen alldeles för seg. Dialogerna föll mig inte in i smaken alls, varför vet jag inte, jag blev bara uttråkad. Många säger att actionmomenten i filmen är hemska och väldigt enkla att leva sig in i, själv tyckte jag bara att det såg taffligt ut. Forumet har en smiley som passar perfekt för att visa hur jag kände mig under filmen gång; .
Det är nästan det enda jag kan säga om filmen i nuläget. Jag planerar dock att se om den snart igen bara för att säkert fastställa betyget så att det inte är något fel på mig.
Såg [b:1508zm7u]The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford[/b:1508zm7u] på nytt alldeles nyss och måste faktiskt sälla mig till den stora massan. Filmen är superbra. Dock var första halvan av filmen ganska seg, men i andra filmen tar det sig rejält.
Haha! Vilken jävla knäpp och konstig film! Satan vad den var konstig. Den här är sämre än första men den är väldigt underhållande för den är så jävla knäpp. Jason Statham är riktigt skön i denna filmen (precis som första) och han är riktigt bra som en förbannad lönnmördare på jakt efter sitt stulna hjärta.
En av dom konstigaste och knäppaste filmerna jag sett!
Bara för att den är så jävla underhållande och för Jason Statham.
Michel Delassalle är rektor på en fransk internatskola. Vilken han driver med en brysk järnhand, toppad med ett sadistisk synsätt på sina medmänniskor. En dag får hans hustru och älskarinna nog av honon. De bestämmer sig för att lura in Michel i en dödlig fälla. De tar livet av honom. Dumpar honom i skolans bassäng, men nästa morgon är kroppen borta.
Först och främst: Var inte oroliga över att jag har avslöjat hela intrigen för er. Filmen är ett klockrent exempel på film som man inte ska räkna med att man funderat ut inom första kvarten. Den vänder både en och tio gånger.
Fransk film är inget jag är så där jättebekant med, ska erkännas. Men av det jag har sett har slagit mig med häpnad. Denna nyss sedda film är absolut inget undantag. "Les Diaboliques" är skriven av regisserad av Henri-Georges Clouzot, en man som kan liknas med Alfred Hitchcock. Han är minst sagt lika skicklig, inte minst bevisade han det två år tidigare i den hårdkokta "Le salaire de la peur" där han så enkelt men spännande byggde upp en film kring nitroglycerin och lastbilar. Även den av stor rekommendation för er som gillar spänning av främsta art.
Manuset är baserat på en novell av de två fanska författarna Pierre Boileau och Thomas Narcejacss "Celle qui n'était plus" (She Who Was No More). Faktum är att Henri-Georges Clouzot slogs till och med om filmrättigheterna för novelen med Alfred Hitchcock. Dock så vann Clouzot med bara ett par timmar. Han fick rättigheterna och gjorde filmen. Men när jag har sett filmen så kan jag även heller inte slut tänka på hur den hade varit med en av 1900-talets största regissörer bakom kameran. Filmen känns som en äkta Alfred Hitchcock-bakelse under hela tiden jag slevar i mig detta. Det i sig är även en stor eloge till Henri-Georges Clouzot, för han har gjort ett minst sagt bra jobb. Skulle nog nästan vilja säga att den är i en klass med "Psycho".
Intressant är också hur regissören till "Les Diaboliques" har valt att måla upp de två kvinnliga karaktärerna för filmens porträtt. De skiljer sig i allt, ända in på skinnet. Ta en sak som deras handlandet till exempel: den ena, Simone Signoret som spelar Nicole Horner, tvärsäker på vad hon har tagit sig in på, och känner absolut ingen ånger för vad de har gjort. Medans Christina, Michels fru. Spelad av Véra Clouzot. Sätter en oskyldig stämpel på sig själv som den allt mer tveksamma av de två. En annan aspekt är också utseendet, den ena blond, kortklippt. Nästan vass i tonen. Den andra kvinnliga karaktären har flätor, rådjursögon som kan få vem som helst att smälta ihop. Viktiga detaljer, som hjälper till att höja filmens mystik och däribland deras handlande får sig ett förklarande. De båda skådespelerskorna gör ett kompetent jobb. Inget storartat mer utöver vad filmen kräver av dem.
Filmens inledande timme kan inte mäta sig med vad resten utmynnar i. Regissören gör det inte enkelt över dess åskådare, han bygger sakta upp intrigen, spänningen och mystiken för att sedan välta allt över oss, precis som ett kallbad. Allt toppat med två kvinnliga skönheter och stundtals en rå dialog som förgyller hela spänningsmomentet. Värt att nämnas är också stadsmiljön som snabbt skildras förbi. Inte för att det ligger någon större vikt för filmen. Men ett trevligt inslag hur det såg ut i just Frankrike på 50-talet.
Är du precis som mig, en slavande filmfantast under film noir-piskan är det en utsökt filmkaramell du kommer suga på länge. Var så säkra på den saken. Att den är fransktalande med ett svartvitt-foto gör enligt mig inte saken sämre.
Full pott till Franrikes Alfred Hitchcock: Henri-Georges Clouzot som har satt ihop en djävulskt bra film.
[img:35v4t7br]http://cdon.se/media-dynamic/images/product/000/151/151928.jpg[/img:35v4t7br] [b:35v4t7br]Shadow of a Doubt[/b:35v4t7br] - 7/10 Ännu en stabil thriller signerad Alfred Hitchcock. Den mannen har verkligen förmågan att visa mänsklighetens allra mörkaste sidor.
Den här gången är kriminaldrama inom en familj, där man leker med tanken: Är blod verkligen tjockare än vatten? Med små medel så lyckas regissören bygga upp en spänning som bibehålls genom hela filmen.
[b:35v4t7br]Shadow of a Doubt[/b:35v4t7br] är inte Hitchcocks främsta verk, men ännu ett bevis på att han kunde sin sak. Att man dessutom lyckas inkludera våldets plats i vårt samhälle, gör filmen ännu bättre.
Jag har bestämt mig för att kolla på (de flesta av) filmerna som ligger på den kända IMDB Top 250 listan. Efter att jag såg The Pianist igår kväll så har jag nu sett 58 av 250 filmer från listan.
Det märktes redan från start att filmen var en kvalitetsfilm. Filmen öppnar med Adrien Brody som spelar piano samtidigt som det exploderar runt omkring honom. Han hoppar till, små delar av väggarna faller över honom, men han fortsätter spela. I den scenen förstod man hur mycket han älskade att spela piano och sket i kriget.
Filmen hade sina tråkiga stunder, men dom varade inte länge nog för att påverka betyget. TV3 hade problem med undertexten som började i mitten av filmen, och det förstörde upplevelsen ganska mycket faktiskt. Jag hade inga problem med engelskan, men i slutet snackades det mycket på tyska som gjorde att jag tappade greppet om filmen helt. Men det här påverkar såklart inte betyget heller.
I slutet av filmen handlade det mycket om överlevnad. Ni vet. Äta och dricka allt man hittar. Oavsett hur äckligt det är. Och det gillar jag. Det kändes som Into The Wild i Fallout 3 miljö.
"I skuggan av värmen" berättar om Eva. Hon är missbrukare på dagen och jobbar som väktare på natten. Men hon döljer en hemsk hemlighet: hon är grov heroinmissbrukare. Hur döljer man detta, samtidig som hon på ytan är en perfekt tjej. Under en nattrunda träffar hon Erik, blir blixtkär på en gång. Det tvetydiga är att Erik själv jobbar som polis. Senare tas vi vidare igenom deras berättelse om de två. Ska Eva lyckas dölja allt för Erik, kan de leva tillsammans?
Filmen är baserad på Lotta Thells självbiografiska bok, som här gått och blivit en känslofylld film full med en drypande realism. "I skuggan av värmen" är en film av annorluna typsnitt. Svensk film har sett bättre dagar. Vad vi är vana att se är massproducerade Beck- och Wallanderfilmer. Som sällan håller mer än en kvällstitt. Kvalitèn är således låg på filmerna och tillför aldrig något nytt. Att det tillsätts enorma summor till filmer som "Arn" mister vi filmer av denna typ. Känslan och enkelheten och är något som är beundransvärt. Därför är det alltid kul när det dyker upp något annat. Något utöver en aggressiv Persbrandt. En bekymrad Peter Haber och så vidare. En annan infallsvinkel på något. Denna filmen berättar något annat, som ligger dolt under ytan. Bara väntandes på att få komma upp. När det såväl gör det så skapar det både reaktioner och rädsla för något oförståeligt. Känslan av att inse att någon man tycker om inte är den som utmålas är påtaglig här.
Regissör Beata Gårdeler gör här sin långfilmsdebut, efter ett par regiassistentjobb bakom sig, med ett känsligt ämne. Hon jobbar fint med ett närgående foto för att få oss att förstå både Evas känslor, abstinens och allt vad som kan tänkas ska. Eriks oförståelse för vad han trodde att Eva var är även det snyggt fångat. En annan sak hon har fångat fint är tempot. Lugnt och harmoniskt. Vardagstristessen känns påtaglig både för tittare och karaktärer.
De två huvudrollerna spelas av Malin Crépin och Joel Kinnaman. De båda två har precis den kemin tillsammans som krävs för att förmedla något av berättelsen – och det är precis detta som gör filmen intressant. Att få ta del av vardagen av en heroinmissbrukare när skådespelet är ypperligt fint utfört, och de två är mycket bra. Utmärkade bra. Tåls att hålla ett extra öga på.
En lite tråkig sak är birollskaraktärerna. Absolut inget speciellt. Det vanliga, bästa vännen säljer droger, blir misshandlad av pojkvännen. Pojkvännen i sin tur är en klichèuppbygd aggresiv karaktär. När flertalet dessutom inte går under ett namn så är det ett ihopkasst för att endast "finnas" där.
Hur som helst är det en "trevlig" injektion film i ett massproducerande filmland som Sverige är till och från. En sak är dock säker, det är inte en film för alla att ta del av. Förvånandsvärt deppig emellanåt, bitvis ganska stark skildring i en heorinmissbrukares vardag. Gör det inte mindre sevärt, men kan vara bra för dem som är känsliga.
Titeln tycker jag är intressant också. Finns det en skugga i värmen(läs: all misär)? Skuggan kan komma när du helst ej är beredd på det. Ge dig ett skydd undan allt hemska. För det är vad filmen i slutändan handlar om.
[img:1885ctl1]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/3/34453.jpg[/img:1885ctl1] [b:1885ctl1]The Conversation[/b:1885ctl1] [i:1885ctl1]Harry Caul (Gene Hackman) är en buggningsexpert och en riktigt bra sådan. Han har en förmåga att hålla sina känslor i schack under sina åtagande och lyckas därmed alltid att leverera. Cauls senaste uppdrag ser dock ut att kunna slå knut på hans strikta och välfungerande rutiner.[/i:1885ctl1]
[b:1885ctl1]The Conversation[/b:1885ctl1] är - som titeln antyder - uppbyggd kring ett samtal, som huvudpersonen har spelat in åt en kund. Man förs i filmens inledning direkt in under inspelningen av detta samtal och får således inte reda på vare sig bakgrunden eller syfte med arbetet.
Detta är också en av filmens stora styrkor. Filmen berättar inte allt fullt ut direkt, utan lämnar mycket till publiken att tänka själv på under tidens gång. Filmen öppnar då för egna tolkningar av vad som egentligen händer. Vad är syftet med det inspelade samtalet? Vem är de inblandade personerna och vad har de egentligen för relationer med varandra?
[i:1885ctl1]Gene Hackman[/i:1885ctl1] är som tidigare känt en bra skådespelare och är fantastisk även här i huvudrollen. Det är även en liten annorlunda roll, gentemot det jag har sett från honom tidigare. Jag har nästan bara sett honom spela väldigt extroverta och öppna karaktärer, som kanske pratar innan dem tänker.
Här däremot drar [i:1885ctl1]Hackman[/i:1885ctl1] ner det några varv och låter snarare små rörelser berätta det stora. Man får inte veta så mycket om Harry Caul, men hans små gester och tillvägagångsätt skvallrar om att han har varit med om mycket i sina dagar.
Det är verkligen ingen lätt film att ta till sig. Vid första anblicken så ter sig den vara en händelselös och lite småtrist film. Men om man bara skrapar lite djupare på ytan, så finner man den ena intressanta aspekten efter den andra. [b:1885ctl1]The Conversation[/b:1885ctl1] lär bli bättre, desto fler gånger man ser den och inser alla olika infallsvinklar som filmen innehåller.
Dessutom är det roligt att leka med tanken på att hur regissören, Francis Ford Coppola, lyckades klämma in en sådan här högklassig film mellan två mästerverk, [i:1885ctl1]Gudfadern 1 & 2[/i:1885ctl1], för att senare göra ännu ett, [i:1885ctl1]Apocalypse Now[/i:1885ctl1]. Synd bara att resten av hans filmkatalog inte verkar hålla samma makalöst höga nivå.
Det faktum att filmen, utan några större sektioner med mycket dialog, lyckas förmedla en persons tankar och säregna personlighet - är filmkonst ur den högre skolan. [b:1885ctl1]The Conversation[/b:1885ctl1] förtjänar innerligt sin plats i filmhistorien och filmens tema känns dessutom skrämmande aktuellt för i dagsläget.
Superbra skådespel, spännande handling och jättefina miljöer.
skriv gärna också vad du tyckte om den. 
.