Välkommen till MovieZine!
Som medlem kan du betygsätta filmer och serier, kommentera artiklar och skapa listor. Gå med i Sveriges största filmcommunity med över 100 000 medlemmar! Det går snabbt och enkelt att skapa ett konto.
Själv såg jag Gudfadern part I igår. Den lever verkligen upp till sitt rykte som en av världens bästa filmer Superbra skådespel, spännande handling och jättefina miljöer.
Vilken film såg du senast? skriv gärna också vad du tyckte om den.
[quote="Regler":sa0t1k58]När ni skriver här skriv INTE bara filmens namn och betyg eller kommentar finns i tråden om filmen utan skriv ALLTID varför ni gav den det betyget. Att först skriva i filmens tråd och sen här räknas som spam, att upprepa samma sak 2 gånger är bara onödigt.
Det kan aldrig sägas tillräckligt många gånger, motivera alltid varför ni tycker som ni gör.[/quote:sa0t1k58]
Ännu en sjukt bra film från Akira Kurosawa! Vad som till en början verkade tråkigt blev tillslut så fängslande att man satt på nålar. Det sista scenerna där buskapet skulle gnuggas in en extra gång kände dock lite onödiga.
[b:1p8g0gdo]In Bruges[/b:1p8g0gdo]
En film helt i min sak! Deppigt allvar blandat med humor. Filmen bjuder på grymma skådespelar insatser ifrån de 3 huvudpersonerna men speciellt Ralph Fiennes glänser. Han bevisar verkligen att han är en av världens bästa skådespelare just nu!
[b:1p8g0gdo]Rebecca[/b:1p8g0gdo]
Riktigt härligt att betta av ännu en Hitchcock klassiker. Väldigt bra story och stämningsbyggande som vanligt men jag tycker inte riktigt att filmen når upp till Rear Window eller Vertigos höjder.
Apropå [i:2sbz9oqj]Rebecca[/i:2sbz9oqj] så kan jag rekommendera Fritz Langs [i:2sbz9oqj]Secret Beyond the Door[/i:2sbz9oqj] som kom ett par år senare. Inte lika bra men funkar ändå.
[img:17yh4nos]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/9/45259.jpg[/img:17yh4nos] [b:17yh4nos]Casino[/b:17yh4nos] [i:17yh4nos]Goodfellas[/i:17yh4nos] i öknen var mina förväntningar på den här filmen och man ser snabbt likheten mellan de båda filmerna.
Båda har Robert De Niro och Joe Pesci i huvudrollerna, båda snuddar vid organiserad brottslighet i någon form och filmerna är båda två baserade på en bok signerad Nicholas Pileggi. Men efter att ha sett [i:17yh4nos]Casino[/i:17yh4nos], så kan jag påstå att den förtjänar att stå på egna ben.
En film gjord av Martin Scorsese, skapar genast stora förväntningar och här finns alla ingredienser som herr Scorsese har skämt bort oss genom åren. Ett intressant tema, där man inte drar sig undan att visa de mörkaste sidorna, starka prestationer från de inblandade skådespelarna och överlag en stor hyllning till film som medium.
Man blandar olika stilbegrepp genom filmens gång och skapar således ett större intryck på filmen. Berättarröster brukar oftast användas lite väl för frekvent, det är ett enkelt sätt att berättar en historia med, men här drar man det ett steg längre.
Man blandar olika personers berättarröst lite här och var, utan att krångla till det för mycket och i slutändan så fungerar det perfekt till filmens tema. Att man dessutom inkluderar Devos "Whip It", i filmens soundtrack, förtjänar en medalj.
[img:17yh4nos]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/3/29853.jpg[/img:17yh4nos] [b:17yh4nos]Rope[/b:17yh4nos] Hitchcock bevisar ännu en gång vilken stor regissör han var, och den här filmen skiljer sig ganska markant från hans mest kända verk. Då spänningsmomentet i hans filmer oftast är människans ondska, och vad det kan resultera i, så är det ingen skillnad i denna gentemot hans andra filmer. Skillnaden här är snarare hur han tar sig an detta.
Där man oftast brukar följa ondskans ursprung och vad det resulterar i, går man här snarare direkt mot resultatet av vårt handlande och hur man leva vidare med det.
Filmen berättar en mycket intressant, och mörk, intrig, som skrämmande nog har hämtat sin inspiration från ett verkligt fall (Leopold and Loeb). Man förlitar sig inte här så mycket på några skrämmande element, rent filmiska då det mest är som filmad teater, utan här är det mest tanken bakom som är skrämmande.
Filmen skapar många frågetecken och kan vara ett diskussionunderlag till allt från mord överlag, diktatorstyre, vårts rättväsende och även dagens diskussioner om våldsinslag i både filmer och TV-spel.
En lite annorlunda Hitchcock-film helt klart, men fortfarande ett måste bland hans verk.
Riktigt bra gangster rulle med en glänsande Robert De Niro. Som för en gångs skulle är helylle istället för gangster. Dock så sviktar några av de mindre kända skådespelarna i sina roller då och då.
[b:3835cmbi]Ping-pongkingen[/b:3835cmbi] (2008)
Svenskt drama om två bröder som berör till viss del men sedan även faller på dessa två och deras taffliga skådespelarprestationer. Filmen är trots allt bra för att vara Svensk.
En av 2000-talets absolut bästa actionfilmer. Underbart med en intelligent actionfilm där karaktärerna inte är endimensionella och enfaldiga. Det finns ett djup i både historien och karaktärerna som gör att filmen höjer sig långt över mängden. Natalie Portman briljerar(som vanligt) och Hugo Weaving är riktigt underhållande som V.
[b:1m0ag3ow]Lost in Translation [/b:1m0ag3ow] (2003)
En av mina absoluta favoritfilmer! Sofia Coppola regisserar ett underbart drama om två vilsna själar ( Bill Murray & Scarlett Johansson) i Tokyo.
Den var bättre än jag trodde, men självklart kommer den inte i närheten av varken 1:an eller 2:an. Möjligtvis kanske den är bättre än 3:an, men det är ju inte speciellt svårt.
[b:1m0ag3ow]Whale Rider[/b:1m0ag3ow] (2002)
Nyazeeländskt drama som överraskade stort. Förväntade mig inget storverk, men detta var ett riktigt bra och välgjort hantverk. Keisha Castle-Hughes i huvudrollen visar prov på stort skådespeleri.
[img:f3xpsisf]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/5/69485.jpg[/img:f3xpsisf] [b:f3xpsisf]Umberto D.[/b:f3xpsisf] Regissören Vittorio De Sica, mest känd från [i:f3xpsisf]Cykeltjuven[/i:f3xpsisf], gjorde 1952 den här filmen och tillägnade den sin far. Umberto D. har nästan enbart amatörskådespelare i rollistan och räknas, tillsammans med nyss nämnda film, in bland neorealismens främsta verk.
Filmen tar sin början i en strejk, där pensionärer demonstrerar för sin låga pension, ett ämne som alltid verkar vara aktuellt. Utifrån demonstrationen så får man senare följa med den statligt anställde pensionären, Umberto Domenico Ferrari, och hans försök att leva ett anständigt liv. Hans enda vänner är sin trogna hund och sin hyresvärdinnas städerska.
Likt [i:f3xpsisf]Cykeltjuven[/i:f3xpsisf] tar sig De Sica an den lilla människans eviga kämpande med att upprätthålla en dräglig vardag. Umbertos relation med sin trogna hund, skildras på ett avskalat och ärligt sätt, vilket blir väldigt rörande och man känner för karaktärerna, utan att man bli tvingad till det.
De Sica har med den här, och [i:f3xpsisf]Cykeltjuven[/i:f3xpsisf], lyckats med konstycket att skildra två av filmhistoriens ärligaste och rörande relationer. Här mellan en pensionär och hans hund, den förra mellan en arbetare och hans son.
Det är detta som är filmens stora styrka och gör att den håller samma höga klass som sin mer kända "kollega". Båda två är ett måste och förtjänar sina platser i filmhistorien.
Likt en blomma med sina blad, hör vi alla människor på jorden ihop på något sätt. Detta är regissören, och manusförfattaren, Paul Thomas Anderson tanke i alla fall med den här filmen och vilken film det resulterade i.
Filmen tar början i en välgjord scen som behandlar begreppet slump, som sätter filmens ton direkt och sätter igång tankeverksamheten. Man fångas direkt och filmen släpper inte taget om en, förrän filmens slut, dryga tre timmar senare.
Just längden på [b:20e1iqrp]Magnolia[/b:20e1iqrp] känns perfekt avvägd. Alltför många tretimmarsfilmer, har förmågan att trötta ut sin publik i mitten av filmen, just för att man vill få med allt. Men här drar filmen snarare en fördel av sin långa längd, då man verkligen får tid att stifta bekantskap med alla karaktärer och hur de sammanfogar med varandra.
För det är inte bara att karaktärerna är placerade vid samma händelser, som sammanlänkar dem, utan även deras handlande. Det är oerhört skickligt gjord av Anderson, hur han skriver ihop karaktärerna, utan att det känns forcerat.
Manuset är filmens största styrka. Ett manus som både är välskrivet, tankeväckande och på sin ställen riktigt fyndigt.
De inblandade skådespelarna presterar på sin toppnivå, där det är främst Tom Cruise som överraskar mig positivt. Han har fått ta emot mycket skit genom åren, men faktum är att han är en riktigt bra skådespelare, med rätt hjälp det vill säga.
[b:20e1iqrp]Magnolia[/b:20e1iqrp] var helt klart en stor positiv överraskning för mig, som är en hårsmån från att kamma hem högsta betyget. Egentligen så saknas det ingenting i filmen, utan det krävs snarare en andra titt, för att kunna ta in allt från filmen.
Jag är helt tagen. vilken film! Jag väntade mig en seg och långtråkig "pesten var hemsk" film men detta var helt enkelt bara magiskt. Bergman behandlar kanske det vanligaste ämnet som finns i våra huvuden, Vad händer efter döden?
Filmens skådespelare är briljanta! Speciellt Max Von Sydow glänser som riddare Antonius Block. Även Bengt Ekerot spelar sin roll som döden med klinisk perfektion. Kan det vara den skönaste karaktären i Svensk filmhistoria?
Sammanfattat en slående film från sveriges störste regissör genom tiderna.
[img:1m59nzvy]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/1/46841.jpg[/img:1m59nzvy] [b:1m59nzvy]Gå och se![/b:1m59nzvy] Filmen som tar upp andra världskriget, och dess fasa, har man sett många gånger förut. Men att det berättas ur ett ryskt perspektiv är däremot ovanligare, så det var med spänning som jag tog mig an Elem Klimov's krigsfilm, [i:1m59nzvy]Gå och se! [/i:1m59nzvy].
Filmen tar sin början när en liten pojke, får tag på ett vapen och ansluter sig till landets armé och dess kamp mot tyskarna. [i:1m59nzvy]Gå och se![/i:1m59nzvy] har egentligen ingen handling, utan följer huvudkaraktärens kamp i den kaotiska tillvaron som följer i krigets väg.
Klimov lyckas direkt skapa en tät stämning, där man upplever pojkens svårigheter att klara sig i den utsatta miljön. Man får dyka in i huvudkaraktärens inre och på så sätt fördjupa sig i hans upplevelser. Bland annat så återspeglar sig hans öronskada, som han får vi en bombräd, ganska verklighetstrogen.
De nazistiska trupperna skildras som rena monster, utan någon moral eller etik. Denna aspekten har jag läst att vissa klagar på, men jag köper det rakt av. Jag tolkar filmen som om den är berättad från pojkens upplevelser, och då ser jag inget anledning att han skulle skildra sina motståndare på ett nyanserat sätt.
Men i en scen i slutet, så vänder man på det hela, och visar på ett skrämmande tydligt sätt, att i krig så finns det inga vinnare, enbart förlorare. Här finns inga hjältemodiga insatser som återberättas i andra krigsfilmer, utan här är det bara kaos och elände.
På så sätt så är [i:1m59nzvy]Gå och se![/i:1m59nzvy], den krigsfilmen som tar tydligast avstånd från krig, som jag har sett och har således en viktig plats i filmhistorien
Den futuristiska designen som genomsyrar Scotts framtidsvision är helt fantastisk. Och det är inte bara designen som imponerar. Filmen som helhet lever upp till mina högt ställda förväntningar.
[b:1edoov29]Battle Royale[/b:1edoov29] (2000)
Den japanska kultfilmen som orsakade ramaskri när den lanserades i hemlandet. En välgjord och underhållande film med många kända ansikten.
[b:1edoov29]Twelve Monkeys[/b:1edoov29] (1995)
Terry Gilliam är en väldigt begåvad regissör med förkärlek till underliga historier. Här levererar han en sci-fi historia som fullkomligt dryper av kvalite. Bruce Willis övertygar i huvudrollen, men undra om in Brad Pitt är snäppet vassare i sin roll som galen miljökämpe. Med all rätt en av 90-talets bästa filmer.
Rätt skön sci-fi av Luc Besson. Sköna karaktärer med bra insatser av Milla Jovovich, Bruce Willis och Gary Oldman. Dock så tycker jag Chris Tucker överdrev sin karaktär lite väl mycket. Enkel story, men engagerande o aldrig tråkig. Tyvärr har effekterna åldrats avskyvärt och ibland skäms man lite som filmskapare. Det bästa med filmen fann jag dock i klippningen. Den här filmen är nog det bästa exempel man kan ge på hur man klipper intercuts, dvs man förljer många stories, personer och/eller platser samtidigt. Det är extremt snyggt gjort och framförallt med glimten i ögat då Sylvie Landra (som också klippte "Leon") lyckats få de mest löjligt krystade scenerna att funka riktigt bra. Alla som gillar filmklippning borde ta sig en titt på den här
Såg senast [b:2lmmabty]Them[/b:2lmmabty] som är en fransk rysare. Extremt otäck film, som verkligen stannar kvar länge. Det som gör filmen riktigt läskig är att man aldrig direkt får se vad det är som finns i huset så att säga, man följer bara huvudkaraktärerna, och ser enbart vad de ser. Jag ville bara att filmen skulle ta slut, så jag slapp lida igenom den, men när den väl var slut ville jag ha mer. Skådespelet var riktigt bra, men det är framför allt fotot som gör att filmen blir så läskig som den är. Manuset är relativt simpelt, men man behöver inte krångla till filmer egentligen. Sålänge filmen är läskig är jag nöjd, och det är verkligen denna.
Tristan & Isolde: En mycket tam och ganska tråkig film. Det är inte historiens fel, utan snarare manuset och regissörens fel. Den var konstigt klippt på ganska många ställen dessutom. Jag hade förväntat mig mer så besvikelsen var ganska stor. Actionscenerna var inte heller särskilt mycket att skryta om. Så det blir nog en i alla fall. På sina ställen var den en del underhållande, men det är inget som jag kommer komma ihåg.
[img:1abyjavt]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/5/39415.jpg[/img:1abyjavt] [b:1abyjavt]Frankenstein[/b:1abyjavt] En klassisk filmatiseringen av en tidlös roman. Filmens stora behållning är Boris Karloff, som under allt smink ändå lyckas förmedla en känslighet och ensamhet, som balanserar upp hela filmen.
Trots sina år på nacken, så håller den fortfarande. Om man kan klaga på något egentligen, så är det filmens längd. På 70 minuter så hinner man gå igenom hela historien, men inte utveckla särskilt mycket.
[img:1abyjavt]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/8/51308.jpg[/img:1abyjavt] [b:1abyjavt]A Streetcar Namned Desire[/b:1abyjavt] Nä, detta var ingen favorit. Precis som [b:1abyjavt]On the Waterfront[/b:1abyjavt], så är det en stabil film med starka skådespelarprestationer, utan några egentliga toppar. Problemet är dock att den här filmen är några klasser sämre än sin efterföljare.
Intrigen berör mig inte särskilt mycket, utan man stannar kvar vid filmen tack vare dess skådespelare. Jag gillar dock inte riktigt Vivien Leigh i filmens ena huvudroll. Hennes teatraliska spel blir lite väl mycket ibland, speciellt med tanke på att Marlon Brando spelar den andra huvudkaraktären.
Ur en synvinkel är det en intressant film, att se skillnaden mellan den äldre sortens skådespel (Vivien Leigh) och den moderna varianten (Marlon Brando). Men annars var filmen ingen personlig favorit direkt.
[img:2k01cqrv]http://i27.tinypic.com/2hzqtyb.jpg[/img:2k01cqrv] [b:2k01cqrv]Brüno[/b:2k01cqrv] Efter den fantastiska filmen om [b:2k01cqrv]Borat[/b:2k01cqrv], från 2006, så gick jag in till den här filmen med höga förväntingar. Visst, den kunde ju inte bli lika roligt som nyss nämnda film, men något i närheten och var jag mer än nöjd. Tyvärr så blev jag inte det.
[b:2k01cqrv]Brüno[/b:2k01cqrv] har ungefär samma uppbyggnad som [b:2k01cqrv]Borat[/b:2k01cqrv], men en excentrisk karaktär som åker till USA och försöker att förverkliga sin dröm. Själv förpackningen känns än mindre som en sammansatt film än sin föregångare, utan nästan enbart som ihopklippta sketcher.
Filmen överlag är väldigt ojämn. När den når höjden, så är det högklassig underhållning, men tyvärr så når det även botten ibland, då det bara känns tramsigt och tråkigt. Det är många scener i [b:2k01cqrv]Brüno[/b:2k01cqrv], där man förstår att tanken bakom är att överträffa [b:2k01cqrv]Borat[/b:2k01cqrv] och provocera ännu mer. Tyvärr så lyckas man oftast inte med detta, utan det känns som om potentiella komiska verkan försvinner i och med detta.
Det fungera bättre när man skruvar ner det några steg och låter den obehagliga verkligheten talar för sig själv, på ett subtilare sätt. När [b:2k01cqrv]Brüno[/b:2k01cqrv] konfronterar kändislystna småbarnsföräldrar, skapar en fredslåt eller medlar fred i Mellanöstern, då når Sacha Baron Cohen den komiska himmelen. Tyvärr så händer det för få gånger i filmen, för att betyget ska blir högre. Dessutom så känns det som om mycket av det roliga har fastnat på klippbordet.
[img:3mqdfowk]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/5/27635.jpg[/img:3mqdfowk] [b:3mqdfowk]Jägarna[/b:3mqdfowk] Jag har ofta hört nämnas just [b:3mqdfowk]Jägarna[/b:3mqdfowk], när diskussioner förs om att välja ut ens favoritfilmer från vårt avlånga land. Så det var inte utan förhoppningar som jag bänkade mig framför TV'n, när Sveriges statliga television sände filmen under primetime.
Man sveps direkt in i den underbart vackra norrländska miljön. Regissören Kjell Sundvall lyckas presentera Norrland på ett sådant vackert sätt, att miljön i sig blir som en egen karaktär. Tankarna förs bort mot John Ford och Monument Valley, vilket får anses som ett synnerligen gott betyg.
Historien tar sin början med en hemvändande polis, spelad av Rolf Lassgård, som börjar nysta i traktens affärer och blir impopulär på kuppen. Glesbygden och "vi-mot-dem"-mentaliteten som snabbt byggs upp, är skickligt komponerat och stärker hela det svåra arbetet, som Lassgårds karaktär har framför sig. Sundvall lyckas balansera det hela på ett väldigt bra sätt, så man kan sympatisera för båda parter i ärendet.
Om de norrländska miljöerna är det som sätter stämningen direkt, så är det filmens våldsinslag som får [b:3mqdfowk]Jägarna[/b:3mqdfowk] att stanna kvar en medvetande, efter dess slut. Man räds ej att visa grova våldsinslag under filmens gång och på så sätt så fastnar den kvar längre och stärker den totala upplevelsen.
Tack vare det råa våldet som skildras, så känns [b:3mqdfowk]Jägarna[/b:3mqdfowk] ovanligt modern för sin ålder. Alla inblandade skådespelare gör ett kanonjobb i sina roller och blev efter Jägarna lite av arketyperna när det gäller att spela i svenska filmer, som utspelar sig i Norrland.
Sammanfattningvis så är [b:3mqdfowk]Jägarna[/b:3mqdfowk] en av de bättre svenska thrillers som jag har sett och är tyvärr ett undantag som bekräftar regeln. Om fler svenska filmer vågar ta ut svängarna som den här filmen gör, så är jag mer än nöjd.
[quote="Nit89ram":w0gnpw8b]Jag gillar dock inte riktigt Vivien Leigh i filmens ena huvudroll. Hennes teatraliska spel blir lite väl mycket ibland, speciellt med tanke på att Marlon Brando spelar den andra huvudkaraktären.
Ur en synvinkel är det en intressant film, att se skillnaden mellan den äldre sortens skådespel (Vivien Leigh) och den moderna varianten (Marlon Brando).[/quote:w0gnpw8b]
Jag hade också lite problem med Leighs skådespeleri, och även hennes rollfigur i sig. Man får ju köpa att hon ska representera en kvinna från den äldre sortens sydstatsaristokratin som möter den lite mer moderna världen och den moderna arbetarklassmannen, och på så sätt blir det ju starka kontraster. Men det teatrala som du nämner är ändå smått irriterande plus att jag hela tiden funderade på om Blanches uppförande berodde på just hennes bakgrund lr hennes mentala tillstånd. Jag blev aldrig riktigt klok på henne.
Men det är verkligen skådespeleriet som är den stora behållningen; Brando, Hunter och Malden är alla mycket bra.
[b:w0gnpw8b]Spellbound[/b:w0gnpw8b]
Ganska bra och spännande film med Bergman och Peck som står för stabila insatser. Men det hela lyfter aldrig riktigt, förutom den fullständigt underbara Dalí-sekvensen så klart. Skidscenen var rolig, det är ett sånt tillfälle då den äldre filmtekniken blir lite komisk. Slutet var även lite abrupt, trots en småcool teknisk finess i näst sista scenen.
[b:w0gnpw8b]Notorious[/b:w0gnpw8b]
Jag var förvisso rejält trött igår kväll och fick kämpa för att hålla mig vaken men...jag förstod verkligen inte storheten i den här filmen. Inte särskilt speciellt och jag tyckte mest att det var oengagerande och småtrist. Men som sagt, jag var knappt vaken vissa stunder så jag får se om filmen någon gång.
[img:2peiytpu]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/7/54497.jpg[/img:2peiytpu] [b:2peiytpu]His Girl Friday[/b:2peiytpu] - 8/10 En riktigt underhållande romantisk komedi. Är inget fan av genren i övrigt, men den här klarade sig ifrån dem värsta klichéerna och levererade en bra historia.
Cary Grant stjäl showen och äger varenda scen han är med i. Han är charmig som få och levererar den ena klockrena kommentaren efter den andra. Hans samspel med Rosalind Russell, är en fröjd att få beskåda.
Filmens dialog är högklassig och levereras i samma hastighet som en bröderna Marx-film. Underhållande är ordet som beskriver det som bäst.
Clive Owen gör en helt okej prestation i den här filmen. Stellan Skarsgård också en helt okej som en "ond" saxare(?). Keira Knightley ska vara tyst och bara se snygg ut. Så otroligt irriterande och dryg när hon öppnar munnen och ska tala. Får rysningar...
Stridsscenerna är ganska bra men kunde varit lite blodigare/våldsammare och längre.
[img:1j9ui2cw]http://www.discshop.se/shop/img/omslag/front_normal/2/28982.jpg[/img:1j9ui2cw] [b:1j9ui2cw]The Exorcist[/b:1j9ui2cw] Den klassiska skräckfilmen med stort S. Filmen som startade en trend i genren (ont barn) och tog hela konceptet på ett lite seriösare sätt, än vad man hade sett tidigare.
Detta lyckas man med, mycket tack vare sin perfekta blandning mellan lugna och historieberättande partier, och rena bisarra skräckpartier. Denna symbios gör att man både känner ett obehag inför filmens tema och kan fortfarande relatera till den, mer än 30 år efter sin lansering.
Ett av grundtemat i filmen, religion kontra modern vetenskap, kommer alltid att hänga kvar i vårt samhälle - vare sig vi vill det eller inte.
Men [b:1j9ui2cw]The Exorcist[/b:1j9ui2cw] verkligt stora styrka är dess rolllista. Alla inblandade spelar på sin högsta nivå och inger en realistisk ton, i en annars ganska spektakulär historia. [i:1j9ui2cw]Ellen Burstyn[/i:1j9ui2cw], [i:1j9ui2cw]Max von Sydow[/i:1j9ui2cw], [i:1j9ui2cw]Lee J. Cobb[/i:1j9ui2cw] och [i:1j9ui2cw]Jason Miller[/i:1j9ui2cw] briljerar alla i sina roller, men filmens stora stjärna är helt klart, [i:1j9ui2cw]Linda Blair[/i:1j9ui2cw].
Att i en sådan ung ålder, både kunna gestalta ett ungt och skört barn och samtidigt växla om till ett besatt sådant, det är fantastisk prestation. Dessutom så glömmer man till slut, nästan bort att det är samma person bakom de båda "karaktärerna". Blair lyckas ge båda två en egen historia och bakgrund.
Sammanfattat så är det en klassisk skräckfilm, som med sin relativa subtila tillvägagångssätt mot genren, trots sina rena skräckinslag, fortfarande håller.
Superbra skådespel, spännande handling och jättefina miljöer.
skriv gärna också vad du tyckte om den. 
i alla fall. På sina ställen var den en del underhållande, men det är inget som jag kommer komma ihåg.