Vilken film såg du senast? (Motivera) | sida 421

Drag Me to Hell
Sam Raimis återkomst till den genre där han en gång i tiden startade sin regissörskarriär inom — som ung gjorde han den i dag kultförklarade Evil Dead med en barndomskamrat — är en ny och fräsch erfarenhet för mig. Skräckgenren är inget jag i första hand väljer, men ryktet lät gällande att Drag Me to Hell hade en stor portion humor doserat över den lite drygt 90 minuter långa speltiden. Då är inte jag den som i första taget flyr en film.
Regissören sparar inte på äckelfaktorn när han väl sätter i gång, samtidigt är det väldigt underhållande och effektivt, men framför allt bjuds vi som åskådare på mycket goda skratt.
Sam Raimi och hans ljudteam förtjänar också att nämnas. Effektivt leker de med ljud på alla olika nivåer för att förgylla både känsla, stämning och sätter oss åskådare i ett grepp som inte släpper när vi väl är inne i filmen.
På minussidan så planar filmen i sin slutetapp ut mot att bli lite klyschig, lite beroendes på hur man väljer att se det. Är det en liten hyllning till The Exorcist, eller tog idéerna bara slut. Bagateller när det kommer den här sortens underhållning och är lättöverkomligt.
Bröderna Raimi verkar ha haft lite svårt med hur de skulle avsluta sin film, men räddas upp av det annorlunda avslutet.
Ett stycke underhållande blodsprutande film senare och jag har fått en egen blodad tand och tänker genast ta mig an hans första filmer.
7/10

The boat that rocked
En helt underbar må-bra-film för folk med inte allt för torr humor. Detta är film när den är som bäst. Och jag är en sådan person som hellre ser på skräck och action. Kände ändå att jag var tvungen att se denna film då den hade så många underbara skådespelare. Jag blev då inte besviken!
Den bjöd på både skratt och gråt denna film och jag kunde inte låta bli att känna "fan jag föddes i fel tids-era". Vänskapsbanden som fanns i filmen var otroligt bra och musiken.. dont get me started så att säga.
Den handlar i alla fall om piratradio och vänskapen kring alla dessa människor som jobbar på båten som sänder musiken.
Jag tyckte inte filmen hade några "sega" bitar, men ni som inte sätt den får ju skapa er en egen uppfattning som sagt. Jag rekommenderar den starkt.
Filmen får 4 och en halv av mig

Le notti di Cabiria - 7/10
En gripande och väldigt tragisk historia signerad mr Fellini.
Historien är både omväxlande och snyggt skriven kring huvudkaraktären Cabiria, spelad av Giulietta Masina.
Just Masina gör en riktig toppenprestation och bär filmen på sina axlar. Det var länge sedan jag såg ett sådant starkt kvinnoporträtt, så bara den anledningen gör Le notti di Cabiria väl värd att spana in.
Tyvärr så är filmen lite väl lång och kunde gärna klippts ner med en kvar ungefär, för en bättre effekt mot sluttampen. Just längden är filmens stora akilleshäl och den främsta anledningen åt att betyget inte blir högre.
Notis: Le notti di Cabiria är min andra Fellini-film och ännu en som jag verkligen kan uppskatta. Jag har börjat inse italienarens storhet nu inom filmbranschen, men han är långt ifrån en personlig favorit.

The Best Years of Our Lives - 8/10
En film som jag inte alls hade några goda förhoppningar på, som däremot visade sig vara en positiv överraskning.
Här jäktas det inte, utan historien får berättas i sin egen takt och på så sätt så känner man starkare för karaktärerna och deras handlingar.
Historien står i centrum och alla inblandade skådespelare drar sitt strå till stacken.
Trots sin ålder så känns The Best Years of Our Lives ovanligt modern och den berättar en historia, utan några forcerade sekvenser och inbyggda motiv.
Rekommenderas!

Le salaire de la peur - 8/10
Min andra film av Henri-Georges Clouzot - den andra var Les diaboliques - och detta var ännu en sevärd och riktigt bra film.
Filmen bygger successivt upp till en spänning och en tät atmosfär, som resulterar i en riktigt bra thriller.
Idéen att bygga intrigen kring en lastbilsfärd är genialisk, i sin enkelhet, och det förvånar mig inte om man har hämtat inspiration här ifrån till 90-tals rullen Speed.

Jag vann biljetter till Flickan som lekte med elden nyligen. Fick vänta med att se den då jag behövde fråga min lokala biograf först om fribiljetten gick då biografen är privatägd och vissa fribiljetter fungerar inte. Men det gick och nu alldeles nyligen såg jag den med min far.
Jag har läst böckerna. Många verkar föredra bok 2 medan jag gillade bok 1 mest. Mestadels pga att jag gillar deckargåtor som sakna med säkert sätter bitar på plats efter att man gått igenom olika vinklar. Bok två gillade jag också rätt mycket och till skillnad från många andra så gillade jag att Paolo Roberto var med i boken. Trots att jag inte gillar boxning och tror nog inte att jag gillat någon film han varit med i speciellt mycket så gav det en liten mer verklighetskänsla att detta faktiskt utspelade sig i Sverige på riktigt. Riktiga människor bland bokkaraktärer. Det var något helt nytt för mig.
Angående filmen så ska jag inte klaga för mycket. Jag fick se den gratis för tusan och gratis är bra! Filmen var bra, man fick se lite girl on girl-action och det är på automatik bra enligt mig. Problemet är väl kanske att jag läste boken först, det gjorde jag inte med den första. Där såg jag filmen och sedan läste boken. Så jag tyckte hela tiden att de gick för snabbt fram och inte gav intryck tillräkligt mycket. Som tex så kändes det knappt att att Lisbeth var så sjukt efterspanad som hon bör ha varit. Inte heller så mycket om trafficking var det i filmen.
But hey!
Filmen var helt ok. Jag gillade den. Och Luftslottet som sprängdes kommer om de följer boken någelunda utspela sig mycket i Göteborg och det gillar vi!
Puss på er.

The Butterfly Effect
"It has been said that something as small as the flutter of a butterfly's wing can ultimately cause a typhoon halfway around the world."
Men dessa bevingade ord så sätter filmen igång och detta citat ska visa sig vara ett viktigt och återkommande tema genom hela filmen. Vad händer om du åker tillbaka i tiden och ändrar någon liten detalj? Blir det märkbart i framtiden och hur mycket kan det eventuellt ändra din tidigare situation?
Det är helt klart en intressant tanke, och teori - med samma namn som filmen ([url="http://lmgtfy.com/?q=butterfly+effect"]googla![/url]) -, och duon bakom filmen utnyttjar detta till max.
Intrigen är så skickligt upplagt att fantasin kan flöda fritt under filmens gång och jag kunde inte släppa filmen ur mitt medvetande i första taget.

Ett trevligt koncept, även om det är ett riktigt intressant sådant, kan inte bära upp en hel film och då läggs per automatik fokus snabbt på filmens skådespelare. Klarar de av uppgiften att inge trovärdighet och en gedigen känsla över berättelsen?
Mina förhoppningar på förhand var det lite si och så med. Ashton Kutcher är ingen personlig favorit och jag hade tidigare enbart sett honom i komiska roller - något som kanske inte helt passade temat i The Butterfly Effect fullt ut.
Men när det värsta hade lagt sig och jag hade vant mig med Kelso i huvudrollen, så fungerade det faktiskt riktigt bra. Ashton Kutcher tillsammans med resten av filmens rollista, blev en positiv överraskning och jag kunde njuta i fulla drag av det intressanta upplägget.

Filmen kanske inte innehåller några minnesvärda skådisprestationer direkt, men det faktum att alla skådespelare har en stor likhet med sina tidigare/senare upplagor, gör att det hela fungerar riktigt bra. Alla inblandade integreras väl i själva historien och blir på så sätt en del av den så viktiga helheten, i en film av det här slaget. Vill du ha högklassiga prestationer från enskilda skådespelare, så finns det andra filmer för dig.
Till slut så är ändå filmens styrka själva konceptet bakom och duon Eric Bress/ J. Mackye Gruber har verkligen lyckats göra en riktigt solid psykologisk thriller, som både är underhållande och tänkvärd.
Helt enkelt perfekt underhållning för stunden, med ett intressant budskap bakom

8/10

Ah, glömde visst nämna det.
Jag såg bioversionen (109 minuter).

Håller med, Directors Cut är absolut bäst och gör filmen mer seriös och bygger upp ett större intryck...

Såg nyss Last Supper och oj vilken dokumentär det visade sig att vara.
Filmen tar upp dödstraff, kring temat om den sista måltiden innan avrättningen och dokumentären kommer verkligen inte att lämna någon oberörd.
Med intervjuer av kockar, präster, dömda fångar och tidigare dömda - nu frisläppta fångar - så berättas en mörk bild. Vi lever synnerligen i en sjuk värld och Last Supper glämtar på dörren till detta.
Dokumentären är väldigt snygg, mitt i allt det bisarra, och känns ibland som ett konstverk. Tydligen så ska dokumentären ha gjort efter en konstutställning, så det förklarar mycket.
Ginza säljer den här filmen [url="http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?Identifier=0096"]för endast tio riksdaler [/url]- rena rånet om du frågar mig. Så vad väntar du på?
Last Supper är som en spark i magen, som du lär få känna efterverkningarna av under en tid efter att du har sett filmen. Du kommer inte att lämna filmen oberörd - det kan jag lova dig - och den här filmen borde vara obligatorisk att visas i skolan.
9/10

Såg just att det egentligen finns fyra stycken, här är alla:

Precis, det är slutet på DC som verkligen gör att filmen får annat intryck och känsla, de andra ligger ju på samma plan som Theatrical.