Välkommen till MovieZine!
Som medlem kan du betygsätta filmer och serier, kommentera artiklar och skapa listor. Gå med i Sveriges största filmcommunity med över 100 000 medlemmar! Det går snabbt och enkelt att skapa ett konto.
Själv såg jag Gudfadern part I igår. Den lever verkligen upp till sitt rykte som en av världens bästa filmer Superbra skådespel, spännande handling och jättefina miljöer.
Vilken film såg du senast? skriv gärna också vad du tyckte om den.
[quote="Regler":sa0t1k58]När ni skriver här skriv INTE bara filmens namn och betyg eller kommentar finns i tråden om filmen utan skriv ALLTID varför ni gav den det betyget. Att först skriva i filmens tråd och sen här räknas som spam, att upprepa samma sak 2 gånger är bara onödigt.
Det kan aldrig sägas tillräckligt många gånger, motivera alltid varför ni tycker som ni gör.[/quote:sa0t1k58]
Mystic River Hur fan har jag kunnat missat denna filmen??? Hur i helvete?? Jag är för trött för att skriva något mer men fy satan vilket mästerverk. Vilken film! Clint Eastwood är en legend och jag älskar han som skådespelare och hans filmer men efter att ha sett den här filmen så är han fan något mer än en legend. Fy fan säger jag bara. 5 av 5.
12 Angry Men (1957) - 5/5 Jag har sett ganska mycket film den senaste tiden, men har varit lat när det kommit till att kommentera. Men igår såg jag en riktigt pärla och då är man ju bara tvungen att skriva några rader. Fantastisk film, ett så enkelt och till synes "tråkigt" upplägg men otroligt engagerande och briljant skildrat. Sidney Lumets regi är subtil men väldigt effektiv och skådespelarna är genomgående övertygande och mycket bra. Man vill gärna lyfta fram Henry Fonda lite extra men faktum är att i princip alla i ensemblen är utmärkta. Imponerande. 12 Angry Men är sannerligen en riktig klassiker och ska självfallet införskaffas på dvd. Detta är den femte Lumet-filmen jag ser, och fler ska det bli.
Håller med! 12 Angry men är ett mästerverk. Såg den typ för några månader sedan och tyckte den var riktigt underhållande trots att den typ bara utspelas i ett och samma rum hela tiden.
True Romance, riktigt bra film. Alla som gillar Tarantino bör se den. Han har skrivit manuset och det märks även om Tony Scotts regi skiljer från QT. ; ) 4/5
Arsenic and Old Lace - 7/10 En riktigt underhållande och sevärd svart komedi. Cary Grant är alltid en fröjd att beskåda och charmig som få. Här spelar han över å det grövsta, men det fungerar alldeles utmärkt med filmens bisarra tema. Dessutom så gör Peter Lorre - en personlig favorit hos mig - ett inhopp och är lika bra som vanligt. Visst tenderar Arsenic and Old Lace övergå lite väl mycket åt farshållet ibland, men överlag så fungerar det bra.
Zombieland. Riktigt underhållande rulle. Jesse Eisenberg är grym och Woody.. han är alltid bra. Introt till den här filmen är nog det snyggaste jag har sett.
The Taking of Pelham 123 En film som jag äntrade med inte allt för höga förväntningar men som ändå visade sig vara ganska bra. Jag gillar också Tony Scott och hans stil skarpt, hur han klipper och använder musik. Detta gör filmens intro väldigt effektfullt. Det är också alltid kul att se två skådespelargiganter av denna magnitud ställa sig mot varandra på detta vis. Filmen bjuder sedan på rena thrillergrepp med en hel del spänning och drama och det som sviker filmen lite är slutet som känns lite avkapat och ofullständigt. Allt som allt, underhållning för stunden som är långt över medelmåttet men som tyvärr inte ger något vidare eftertryck. 3/5
Taxi Driver Taxi Driver - var ska jag egentligen börja? Ett av de klassiska mästerverket i filmhistorien och ett av 70-talets allra viktigaste verk. Men framförallt så är detta en karaktärsstudie på film, när den är som allra bäst, och en mörk analys av vårt samhälle - som vi kanske inte vill acceptera i första taget. Filmen kretsar kring Travis Bickle, en mentalt ostabil Vietnamveteran, som lider av insomnia och som jobbar natt som taxichaufför i ett försök att försöka lindra sin sömnlöshet. Bickle kör runt sin taxi på New York's gator och får se staden - och indirekt hela vårt samhälle - från den rätta sidan. Prostituerade, hälare, hallicks och annat lösdrivet folk fyller gatorna till bredden och det verkar till synes inte vara ett trevligt ställe att bo i. Det hela presenterar på en sådan nivå och på ett sådant makabert sätt, att man nästan håller med Travis i hans åsikt om att det snart borde börja regna kraftigt - likt syndafloden - och spola bort allt skräp ifrån gatorna. Taxi Driver utspelar sig nästan uteslutet utifrån Travis Bickles huvud och är således en förstapersonsstudie - den bästa någonsin på film enligt mitt tycke. Detta leder till att allt formar sig efter hans tankar och funderingar, vilket leder ibland till oönskade effekter. Filmen kan därför te sig - och har fått kritik - för att vara rasistisk emellanåt. Men det är enligt mig enbart på grund av Bickles - som karaktär - har den åsikten och inte filmen, och dess upphovsmän, i sig. Man får verkligen djupdyka ner i Travis psyke och lära känna honom som person. Genom filmens gång så känner jag både en sorgsenhet och en fruktan emot homom. Ja, jag till och med avskyr honom vid vissa tillfällen. Detta hade inte fungerat på rätt sätt, om det inte hade varit för Robert De Niro's mästerligt agerande i rollen som Travis Bickle. De Niro klarar alla olika stadier i Bickles vardag med bravur och jag rankar hans prestation här som en av de bättre genom filmhistorien. De Niro ger verkligen ett ärligt och genuint portträtt av den alienerade krigsveteranen, och lyckas fånga hela känslospektrat. Trots detta så hade inte filmen var ett sådant mästerverk som det är, utan sina andra beståndsdelar. De Niro backas upp av idel toppprestationer, från bland annat Harvey Keitel, Albert Brooks, Peter Boyle, Cybill Shepherd och Jodie Foster. Ja, till och med regissören själv är med på ett hörn och briljerar. På tal om regissören Martin Scorsese så är han ett cinematiskt geni som inte räds för att förmedla kontroversiella ämnen. Här lyckas han verkligen att förmedla Paul Schrader fantastiska manus till den vita duken och sammanfoga alla element till en mästerlig helhet. Toppat med Michael Chapman's fina foto och Bernard Herrmann's stämningsfulla musik, och du har här sannerligen ett riktigt mästerverk. Taxi Driver är ett mörk reflektion över vårt samhälle och dess brister. Att filmen utspelar sig på natten kan väl tänka sig symbolisera människans sätt att titta bort från alla otäckheter som dagligen händer i vårt samhälle, vilket gör att vi alla är en del av det stora problemet. Visst, Travis Bickle är minst sagt ett rubbad person, med en annorlunda syn på livet. Men i jämförelse med vårt samhälle i stort, så verkar han ändå vara ganska vettig. En sanning som vi tyvärr inte vill veta av i första taget. You talkin' to me? Yes, I'm talking to you. 10/10
Up Pixar - animationstudion som revolutionerade genren - har sedan den första långfilmen, Toy Story, lyckas bibehålla en väldigt hög nivå på sina filmer. Film efter film från deras högborg har lyckats underhålla sin publik och ge oss en massa minnesvärda karaktärer på kuppen. Men någon gång måste ju en lyckoserie ta slut och frågan var om Up skulle vara nådastöten, som bevisade att även Pixar till slut kan misslyckas. Det var som tur inte fallet. Up kretsar kring Carl Fredricksen, en äldre herre som motsätter sig det mesta här i livet och till slut - efter lite problem med sin omgivning - bestämmer sig för att förverkliga sin och sin framlidnes frus drömmar. På vägen stöter han på den ena minnesvärda karaktären efter den andra. Krydda detta med att historien tar sin plats på fantasifyllda och spektakulära platser, och du har här ett äventyr väl värt att minnas. För det är ett äventyr både kroppsligt, men framförallt själsligt, för de inblandade karaktärerna. Symbolik är ett återkommande tema genom hela filmen och Up är dessutom fullspäckad med olika livslektioner - bland annat att ta vara på sina drömmar och att inte ångra vad man inte har gjort. Detta hade lätt kunnat bli till en kletig sörja, med den ena forcerade moralkakan efter den andra, men som tur är så klarar Pixar galant av att balansera upp det här. Pixar har en fantastiskt förmåga att blanda - på ett smidigt sätt - tunga ämnen med mer lättsamma och framförallt så trycker de inte upp det i ansiktet på dig. Det är helt upp till dig själv som åskådare om du vill ta del av filmens sensmoral, eller bara luta dig tillbaka och njuta av en fantasifylld film. Detta gör Pixar ledande inom branschen och en stark kraft att lita på. Studion lämnar inget åt slumpen och dessutom så är de bland de få som vet hur man arbetar med datorer på rätt sätt. Pixar utgår från en bra historia och tar hjälp av datorer för att försöka göra berättelsen rättvis. Studion animerar saker till och med lite skitigare ibland, just för att förhöja den övergripande känslan och göra det hela lite mer levande. Så Up är ett fantastiskt äventyr med en mängd sköna karaktärer och med ett djup bakom. Dessutom så bygger den här filmen vidare på WALL·E framgång med att använda hela sekvenser utan någon dialog, vilket stärker känslan för filmen. Up är mer gullig än sina föregångare, men lyckas ändå bibehålla den känslomässiga tyngden som gör att den fastnar i ens medvetande. Animerade filmer är inte längre något som endast är riktade till barn och detta är mångt och mycket Pixar's förtjänst - i alla fall i västvärlden. Detta är styrkan med Pixar's filmer och Up är inget undantag. 9/10
Les quatre cents coups - 9/10 Min första film ur den franska vågen och det visade sig bli en trevlig bekantskap. Les quatre cents coups är likt filmer såsom Cykeltjuven och Umberto D. väldigt avskalad, vilket gör att man verkligen känner för de inblandade karaktärerna. Lite krasst kan man säga att här inte finns någon spektakulär historia som ligger i förgrunden och stör. Utan här spelas den "tråkiga" vardagen upp, vilket gör att man verkligen känna karaktärerna. Filmen kretsar kring en pojke - som har problem med att passa in både i skolan och där hemma - och som alltid måste kämpa för sin sak - därav titeln. Les quatre cents coups berättas i ett sakta tempo, vilket kan skrämma iväg en hel del, men de som stannar kvar får ta del av ett gripande livsöde som stannar kvar i ens medvetande långt efter filmens "Fin". Les quatre cents coups räknas bland de europeiska filmklassikerna och det kan jag verkligen förstå. En film som jag verkligen kan rekommendera.
[color=#333333=#333333] [/color] This Is It Den 25:e juni detta år tog kungen av pop sitt sista andetag. Fans runt om på planeten blev helt förkrossade, och en total Michael Jackson-mani uppstod världen över. De allra djupaste fansen hade biljetterna köpta och väskorna packade inför hans sista konsert, This Is It, som inkluderade 50 spelningar i London. På grund av Jacksons tragiska bortgång fick denna konsert aldrig se dagens ljus... Sedan dök trösten upp, det faktum att man planerade att ta allt inspelat material man hade från intervjuer, repetitioner och auditions, och göra en cirka två timmar lång film av det hela, som ett sista farväl till fansen. Resultatet blev This Is It, en film som visas i en exklusiv total av två veckor världen över och som kom att bli Sonys mest förhandsbokade film. När jag slår mig ner i biosalongen på filmens världspremiär vet jag inte riktigt vad jag ska vänta mig. Jag är själv inget speciellt MJ-fan, men går med en kompis som är det, och med förhoppningarna om en intressant och annorlunda bioupplevelse. Det första som slår mig är att filmen är väldigt konstigt uppbyggd, den är väldigt hattig och har ingen direkt struktur, men detta är ett element som tillför mycket till den stora klippbokskänslan och porträtt-effekten istället för mer traditionell filmklippning. Filmen består till största delen av Jacksons repetitioner och flera kända och hela låtar levereras till fansen på silverfat. Storleken på denna del av filmen gör att den andra delen tar stryk, den del där olika personer som varit involverade i arbetet intervjuas om sina upplevelser och den del där man får se Michael i sin position som dirigent för detta massiva maskineri. Man får verkligen se vilket geni Michael var inom denna kategori och hur han hör om minsta beat sitter på fel plats eller ger fel känsla. Vi får också se hur man valt att leka lite med GreenScreen för de bakgrundsvideos som skulle förstärka konsertupplevelsen. Detta är, för mig som inte är ett större fan, filmens vassaste bit och den bjuder bland annat på en fantastisk sekvens där Jackson, med tung gangsterkänsla, klippts in i den gamla filmen Gilda. Sedan kan man absolut inte bortse från det faktum att det är otroligt häftigt att se Billie Jean, Man in the Mirror och Thriller utföras och uppspelas i denna magnitud och samtidigt se hur alla i en fullsatt biosalong verkligen njuter av en musikalisk bioupplevelse utan motsvarighet. För mig som inte är ett jättefan av denna artist får den musikaliska biten alldeles för stort utrymme på bekostnad av de andra delarna som känns väldigt inslängda och stressiga, något som jag är säker på att fansen inte håller med om. En annorlunda bioupplevelse är det verkligen, men det faktum att filmen främst riktar sig till inbitna fans märks väl. Filmen är bortsett från detta väldigt underhållande, samtidigt som den levererar tunga budskap om förstörelsen av vår natur och betydelsen av en universell kärlek människor emellan. [size=0=0]6/10[/size]
Zombieland En av årets mest hajpade filmer och en glimt mot en av mina favoritkomedier - Shaun of the Dead - och jag borde ha varit såld på Zombieland. Men tyvärr så infinner sig inte riktigt den där härliga känslan och underhållningen, som jag hade hoppats på. För det första så är det ett trevligt och intressant upplägg med alla dessa regler, det ska filmskaparna ha kredd för. Det är ett smidigt sätt att presentera hela zombieupplägget och samtidigt resultera i en del roliga scener. Men tyvärr så är reglerna med för lite och jag ville se ännu mer av dem. Likaså för att vara en zombiefilm - med zombie i titeln - så innehåller Zombieland förvånansvärt lite av den varan. Istället så fokuserar man mer på huvudkaraktärerna och deras relation med varandra, vilket jag tröttnar på i längden. Och varför måste man slänga in en kärleksrelation mitt i allt? Gör det med charm som i Shaun of the Dead eller strunta i det helt. Tack vare en fantastisk Woody Harrelson - och ett hysteriskt roligt gästspel - så är det fortfarande en sevärd film. Men jag hade hoppats på mer. Shaun of the Dead är fortfarande ohotad på sin tron, när det gäller komiska zombiefilmer. 6/10
Brazil Regissören Terry Gilliam är lite av ett oskrivet kort hos mig. Som ett stort Monty Python-fan så gillar jag det mesta som han har gjort i det humorgänget, men på egen hand så är jag lite mer tveksam. De filmer som jag har sett av Gilliam är alla kompetent gjorda filmer, men det är inga mästerverk i mina ögon. Så därför var det lite extra intressant att se Brazil - som enligt många är Gilliams riktiga mästerverk - för att se vad han verkligen kan klara av. Filmen utspelar sig i en futuristisk värld, till synes inspirerad av Metropolis, med höghus och ett riktigt spektakulärt scenografi. För en av filmens styrkor ligger just här. Lite skämtsamt kan man påstå att det är som i många av Monty Python's filmer, fast den här gången är det "på riktigt". Det är makalöst snyggt på sina ställen och den mörka, dystra världen som byggs upp passar perfekt ihop med filmens tema. För Brazil tar upp ett antal olika teman - som hade gjort både George Orwell och Franz Kafka stolta - och kombinerar detta till en fin mix. Alla teman får sin del av kakan och allt kommer fram i slutändan - ett riktigt bra jobb från både regissörens och manusförfattarnas sida. Filmens arbetstitel var faktiskt 1984½, vilket - för er som kan er litteraturhistoria - ger en bra inblick om vad det egentligen handlar om här. Men Terry Gilliam's bakgrund i det välkända brittiska humorgänget, gör sig tydligt även här. På sina ställen så blir det riktigt roligt och Brazil bevisar ännu en gång att byråkrati - i absurdum - är riktigt, riktigt roligt. Låt dig inte tro något annat. Humorn lättar helt klart upp stämningen, utan att det blir tandlöst. Motivet bakom kommer lättare fram på det här sättet och den närmaste jämförelsen jag kommer på just nu är Kubrick's Dr. Strangelove. De inblandade skådespelarna gör alla sitt jobb och bygger vidare på det övergripande temat. Jonathan Pryce passar perfekt in i huvudrollen som den lite gråa byråkraten och Robert De Niro gör ett hysteriskt roligt inhopp. Brazil är på alla sätt och viss en riktigt kompetent film, men tyvärr så saknas det där lilla extra som kännetecknar ett filmiskt mästerverk. Dessutom så känns den inbyggda kärlekshistorian lite väl påklistrat för min smak och filmen är på sina 142 minuter i det längsta laget. Men det är till dagens datum - exkluderat Monty Python - Terry Gilliam's bästa film och helt klart en sevärd sådan. 8/10
Superbra skådespel, spännande handling och jättefina miljöer.
skriv gärna också vad du tyckte om den. 
