Alexander Skarsgård: "Den jävligaste scenen jag någonsin har spelat in"

Alexander Skarsgård tokhyllas för sin nya filmroll som vikingaprins ute efter blodig hämnd. I Robert Eggers storslagna drama "The Northman" får vi se helt nya sidor av Hollywoodsvensken, som far fram genom isländska landskap likt en monsterversion av Tarzan. Men när jag möter honom inför premiären är mördarblicken utbytt mot ett vänligt leende från en skådespelare som verkar genuint ödmjuk och tacksam för en omväxlande karriär.  

 

 

- Å herregud. Det var många år sen. Wow.

 

 

- Precis. Det var ett eller två år innan jag fick rollen i "Generation Kill", som blev mitt första lite större jobb.

 

 

 

- Jag vill inte ta credit för själva manuset eller historien. Men däremot hade jag en ganska lös dröm, eller idé sen många år tillbaka, om att göra en episk vikingafilm som kändes hundra procent autentisk, och gärna baserad på de gamla isländska sagorna. Jag kände inte att jag hade sett det någon gång. Och det vore ju såklart min dröm att få vara med på en sådan resa. Det var så det började.

 

- Men det var inte förrän jag träffade Rob (Eggers) flera år senare som det som sedan blev "The Northman" började ta form. Rob var peppad på att vara med på det här tåget. Han hade träffat Sjón som är en isländsk författare, poet och renässansman. Han har spelat musik med Björk i många år. En gammal punkare från Reykjavik. Och det var Rob och Sjón som kläckte idén om att göra en film baserad på förlagan till Hamlet, Saxo Grammaticus berättelse om prins Amleth.

 

 

- Man skulle kunna beskriva honom som en mördarmaskin på ytan, en galen bärsärk. Men där inne finns det en övergiven pojke. Det ser man i prologen. En ung pojke som förlorar båda sina föräldrar i tioårsåldern. Sen lovar han sig själv att hitta och rädda sin mamma och hämnas mordet på sin far.

 

- När vi väl möter honom tjugo år senare som vuxen har han väl glidit ifrån, han har tappat sitt öde lite grann. Han är inne i den här världen, en bärsärk som är spjutspetsen under invasionen av de olika byarna. Och det är inte förrän mötet med Björks karaktär som han påminns om vem han är, vad hans öde är och att han inte kan försöka fly från det. Då styrs han in på rätt kurs. Och efter det är det en väldig målmedvetenhet, att hitta sin farbror och hämnas. 

 

 

 

- Det är inte så att jag har en utstakad plan eller väg som jag absolut vill gå. Det bygger på... inte magkänsla kanske men ändå en intuition, en känsla av att det är vissa komponenter som ska till för att välja om man vill göra en film eller inte. Det är såklart manus, karaktären, vem ska regissera, vad är det för team, vilka andra skådisar är med? Hur exalterad blir man när man läser manus och hur nyfiken blir jag på en karaktär? Hur peppad är jag på att jobba med en viss regissör eller ett visst sammanhang? 

 

- Jag tror ofta det är baserat på vad man har gjort den senaste tiden. Direkt efter "The Northman" var jag kanske inte så sugen på att göra något där jag krälar runt i lera. Eller nånting som är lika mörkt. Då kanske man vill göra något lättare, med en komisk sida. Och det är inte för att jag känner ett behov av att visa "kolla, jag kan göra det här!" utan mer för att jag vill vara motiverad när jag kommer till en inspelningsplats. Att kliva in i nånting som ligger nära något man precis har gjort blir ju lite kreativt självmord. Det är ingen resa, inget utforskande. Så det är det som guidar mig framåt. Nån typ av lekfullhet och nyfikenhet att upptäcka nytt. 

 

 

- Det tog en vecka och det var den tuffaste veckan jag någonsin har upplevt. Det var riktigt, riktigt jävligt. Vi filmade på Nordirland i någon järngruva på natten. Och det var sent på hösten, så det snöade vissa av nätterna. Vi är nakna, och blir nedsprutade med vatten och blod innan varje scen. Min karaktär är ju helt neddränkt i blod i den här scenen. Att få kallt vatten och blod på sig i minusgrader... 

 

 

- Och sättet Rob jobbar på är så att hela den sekvensen var i en enda tagning. Det är inte så att du kan sitta i en varm trailer komma ut och göra ett-två svärdslag, och sen komma in igen och ta det lugnt. Vi var båda så trötta att bara att komma ihåg det första svärdslaget var svårt. Men så ska du göra 40 stycken, och samtidigt snurra och hoppa, och också vara med emotionellt. För det är filmens emotionella klimax. Jag har aldrig varit tröttare än efter det. Det var helt otroligt, fy fan.

 

- Men det som drev mig var att, innan vi började filma hade Rob och Jarin (Blaschke), hans fotograf, satt upp skisser på hur de olika sekvenserna skulle kunna se ut. Där fanns en fantastisk illustration av två nakna vikingar som slåss på en vulkan samtidigt som det rinner lava mellan dem. Den bilden satt inpräntad på min näthinna. När jag stod där, och var så trött att jag ville gråta, tänkte jag att "kan vi ens komma nära den där bilden så var det värt det". Det var det som drev mig den där veckan. 

 

 

- Ja, men fy fan vad det var jobbigt!

 

 

 

- Haha! Jag och Sam Jackson skulle dela ut pris på någon gala i LA. Året innan hade Zac Efron tydligen tagit av sig skjortan på den galan och gick i bar överkropp. Så då gjorde jag någon fjantig grej, som jag tyckte var lite rolig, att jag också skulle visa lite hud. Eftersom han tog av sig skjortan så tog jag av mig brallorna. Det blir ju lite Kalle Anka-känsla över det, inte lika sexigt kanske som när Zac Efron tog av sig skjortan. Men en kul grej iallafall.