"Aniara" - Svensk rymdodyssé i shoppingmiljö

I år är det 60 år sedan Nobelpristagaren Harry Martinsons diktsamling Aniara gavs ut. En dyster dystopi på vers om mänsklighetens sista resa ut i den tomma rymden och bort från en strålskadad jord. 

 

Kalla krigets kärnvapenskräck med Hiroshima i minnet har bytts mot klimathot i filmatiseringen och kanske är den civilisationskritiska dikten om en förlorad mänsklig resa med kurs mot undergången närmare verkligheten nu än någonsin tidigare. Det menar åtminstone de svenska filmregissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja som står på avfyrningsrampen till världens första “no-set-sci-fi”. De är redo att skjuta Harry Martinsons klassiska rymdepos upp på bioduken filtrerat genom finlandsfärjor, svenska köpcentrum och Hollywoodagenten Ari Emanuel.

 

MovieZines Jakob Åsell har besökt kommandobryggan till Sveriges nästa rymdproduktion, lägligt placerad intill Finlandsfärjorna i Värtahamnen och mött två förväntansfulla långfilmsdebutanter i väntan på grönt ljus för en rymdodyssé med okänd slutdestination. 

 

Hugo: Allt började med ett cumshot - som livet självt.

 

Pella: Jag hade tidigare gjort en "Dirty Diaries"-porrfilm men fick aldrig chansen att göra ett cumshot på film så målet när vi två gjorde vår första kortfilm ihop ("A Day in the Country") var att få med ett cumshot. Det visade sig vara väldigt svårt och det hela blev väldigt tekniskt. 

 

 

H: Vi gjorde en zombie-kortfilm däremellan. Det är en separat historia egentligen, vi började utveckla den till en långfilm, först på svenska och sen på engelska och körde fast helt. Det var en ödmjukande erfarenhet. Men idéen till Aniara föddes långt tidigare. 

 

P: Nu har vi gått långt bort från cumshottet! Jag minns att vi var i Las Vegas - som likt rymdskeppet Aniara ju också är en sån där konstruerad, uppbyggd låtsas-plats, fast mitt ute i öknen. Där kände vi att vi måste göra "Aniara". I Vegas presenterade vi idéen för Ari Emanuel (Hollywood-agenten som "Entourage"-karaktären Ari Gold är baserad på). Vi pitchade idéen för honom på jättedålig svengelska. Han satt där och var peppad ända tills vi kom till slutet, som vi kanske inte ska avslöja.. 

 

H: Men där och då förstod vi att vi inte skulle kunna göra den här filmen i USA. 

 

P: Boken är verkligen briljant. Det finns så mycket bakgrundshistorier i små meningar att man blir helt tagen av hur han skriver. Det är verkligen en fantastisk berättelse! Men eftersom det är film vi gör så har vi jobbat väldigt mycket med att få in mer hopp i historien. Vi har fått strukturera om en del. 

 

H: Men händelseförloppet är väldigt likt boken där rymdskeppet Aniara kolliderar med en asteroid strax efter avfärd från jorden, förlorar sin kurs och störtar ut i rymden utan att kunna vända om. Det är premissen i både boken och filmen.

 

 

P: Tanken är alltså att vi ska göra ”världens första no set-sci-fi”, som Baker Karim kallade den när vi presenterade filmidéen på Filmhuset. Vi ska spela in på befintliga locations som Sollentuna Galleria, Mall of Scandinavia och en Finlandsfärja. Grejen är att vi människor aldrig kan tänka oss bort ifrån vår egen tid. Alla spekulationer om framtiden säger väldigt mycket om samtiden och just därför så fullkomligt skriker en del gammal sci-fi av 60-talet. Vi tänkte använda oss av det. Vi tänker att Aniara utspelar sig i en parallell tid, det är i princip nu, enda skillnaden är att man har en teknologi som möjliggör de här stora rymdfarkosterna samtidigt som världen hunnit bli lite mer förstörd än idag. För vi påstår ju att det är nu som allt händer. Vi vill att publiken ska känna att de är dem som stiger ombord på Aniara. Framtiden är här, nu. 

 

Vi visste ju tidigt att vår budget skulle innebära en del begränsningar. Jag går verkligen igång på det. När man inte har några pengar så tvingas man ju tänka till som satan och utnyttja den talang som finns runtom en. Men vi är debutanter så allt kan ju gå åt helvete. Vi höll ett brandtal när vi startade upp och pratade om att vi i det här projektet måste jobba som amatörer, från franskans “amour” - att göra något av kärlek. Men jag tror kanske att vi skrämde bort en del folk då.. 

 

H: Vi ser gärna att det görs mer svensk sci-fi - om det görs bra. Vi pratar ofta om att försöka oss på “Solaris on speed”..

 

P: Ja, "Solaris" är helt fantastisk. Jag älskade "Gravity" också. Och "Interstellar" var ju också bra. Men vi tycker kanske att det här är motsatsen till "Interstellar". Där påstår man ju att det finns någon sorts kärlek för människan i universum och att tekniken ska kunna rädda oss i framtiden medan i "Aniara" är jorden allt vi har och förstör vi den så är det kört. En pessimistisk svensk "Interstellar" helt enkelt.

 

 

 

P: Det säger nog en del om idag. Att det är Elon Musk som planerar att ta oss till Mars. Vem skulle idag bygga en jättefarkost för att ta människor ut i rymden? Troligtvis miljardärerna bakom stora shoppinggallerior och deras storägare, snarare än staten. Vi tyckte att det kändes som en realistisk framtidsvision.

 

H: Det hänger ihop med tanken att vi exporterar vår livsstil. Vi konsumerar oss vidare ut i rymden efter att vår planet blivit förbrukad. Vi är ju alla en del av det. Men "Aniara" är mer än civilisationskritik. Det är inte en sån där allegorisk berättelse som egentligen handlar om något annat. Den hade inte kunnat utspela sig någon annanstans än ombord på rymdskeppet. Det är i grund och botten en väldigt existentiell berättelse kring liv och död och ändlighet.

 

P: Det handlar om människan utan sitt jordiska ramverk. Vad är människan utan jorden? Ingen människa har ju någonsin bott någon annanstans än här. Allt vi känner till och allt som någonsin har hänt människor har utspelat sig på den där lilla blå punkten i universum. Att föreställa sig människan utan jorden är svindlande. 

 

H: Harry Martinson skrev just det. Att det är en sak att tänka universum, en annan sak att erfara det. Och det är det man får göra i "Aniara". 

 

 

1. "Jodorowsky’s Dune"

2. "Solaris"

3. "År 2001 – ett rymdäventyr"