Linus Sandgren är filmfotografen som gått från svenska TV-serier till att plåta amerikanska storfilmer. Bara de senaste åren har han jobbat med såna namn som John Hillcoat och Gus van Sant. Han berättar för oss om arbetet på David O. Russells "American Hustle" och hur det känns när Steven Spielberg uppskattar ens arbete.
Som den eftertaktade fotograf han är, fördelar Linus Sandgren sin tid mellan Sverige, Los Angeles och Frankrike - överallt där han behövs. Han har just filmat klart Lase Hallströms "The Hundred-Foot Journey" när vi ringer upp.
Vad skulle du säga är din styrka, vad är det som gör att alla de stora regissörerna vill jobba med just dig?
- Jag har en egenskap som många svenskar kanske har, men inte amerikaner. Att man är rak och ärlig med vad man tycker i samarbetet med regissören. Många amerikaner som jag jobbat med, till exempel scenografer eller kostymörer på filmerna, kan vara mycket mer försiktiga med att säga vad de tycker. Man vill vara regissörer och producenter till lags, på ett sätt som stör dem för att de får inga raka och ärliga svar. Så de blir förvånade när man är ärlig. Det kan vara därför folk ofta gillar européer.
- Även om jag har min egen smak, gör jag ett noggrant förarbete med regissörerna och försöker hitta deras grundvision. Jag vill snarare hjälpa till att förbättra regissörens grundvision istället för att försöka göra det jag vill göra. Studios har en förväntan. Om man försöker att förändra det i smyg, då blir det pannkaka.
- I "American Hustle" sa (David O. Russell) till exempel "enchanting". Han vill att den här världen ska vara förtrollande, att man skulle vilja vara där och hänga med de här människorna. Oavsett om de är onda eller goda vill man bara vara med dem. Det ska vara en härlig värld istället för en dyster värld, som den kriminella världen på 70-talet absolut skulle kunna vara. Såna var ju mina referensbilder, det jag först tänkte på: smutsigt och realistiskt. Men de hade snarare tänkt sig en verklighet mera som en 70-talsfilm: alla kvinnor skulle vara snygga och sexiga, och allt skulle se så himla bra ut.
- Tanken med kameran var att den skulle vara som en person. Lite för nyfiken. När någon gråter så åker vi ändå in och tittar dem i ansiktet. Kameran är väldigt på, nyfiken och energisk. De är ju också galna och energiska. Därför blev den nästan som en egen karaktär. Kamerarörelserna var egentligen aldrig något annat än emotionella. Kameran rörde sig så som det kändes bäst för scenen. Det passar bra för filmen. Det gör också att filmen blir lite rörig, men så länge man har tänkt efter hur man ska göra och varför - man måste kunna motivera det.
I ditt yrke, vad är skillnaden mellan att spela in en svensk film mot en stor amerikansk, förutom att teamet och budgeten såklart är större?
- Att göra film är ju väldigt likt i hela världen. När det är större budgetar, även om det är "Arn" skulle jag tro, så finns det en annan slags förväntningar och press. När vi gjorde "Snapphanar" och "Storm" var exekutive producenten knappt ens på plats. I Sverige är det väldigt mycket upp till regissören att göra vad han vill. På "American Hustle" kunde vi ha upp till sju producenter på plats. När filmen är betalad av en studio och mycket pengar är inblandat, finns det fler som vill påverka filmen och kanske begränsar ens frihet.
- I de filmer som jag har gjort i Sverige som nu senast "Lycka till och ta hand om varandra", där hade vi alla friheter i världen. Medan på den jag gjorde med Lasse Hallström fick vi e-mail från DreamWorks och Steven Spielberg. Han var lyckligtvis nöjd och glad, men han hade kunnat säga "nä, det där får ni göra om." Den pressen finns alltid, därför är det extra viktigt att man har samma vision som regissören och producenterna. Nu råkar David O. Russell vara en sån otroligt stark regissör att alla lyssnar, ingen vågar säga något. Med Gus (van Sant) är det samma sak, han har final cut.
Hur halkade du in på den här karriärvägen? När höll du i en kamera för första gången?
- När jag var liten gjorde jag filmer med min kompis, så som många har gjort. Men då visste jag inte ens att man kunde ha det som ett jobb. Man föreställer sig inte att man kan stå på inspelningsplats med Steven Spielberg! Men jag gick bland annat på Berghs och blev väldigt fotointresserad. Efter det fick jag jobb som assistent på en "Jönssonligan"-film och upptäckte en sådan magisk värld. "Jönssonligan" var spännande när man var liten, och plötsligt står man där med Björn Gustafsson och de andra. Det var absurt, som på cirkus. Den atmosfären lockade mig mycket.
- Sen gick jag filmskolan, och därefter började jag plåta musikvideos. Det var på 90-talet, jag var B-fotograf på olika långfilmer och gjorde alla Petters musikvideos i slutet på 90-talet, som "Så klart". Det ledde till reklamfilmer, sen blev det kortfilm och TV-drama. När vi hade gjort "Storm" med Måns (Mårlind) och Björn (Stein) hade jag gjort en hel del reklamfilm, och med hjälp av den showreelen kunde jag få en agent i USA. Jag åkte dit och upptäckte att det var ju ganska lätt att få jobba med reklamfilm. Jag gjorde en hel del i ett år, och när Måns och Björn fick ihop "Shelter" var jag redan med i facket, så då fick de med mig.
- Genom att göra reklamfilmer träffade jag en hel del folk, som John Hillcoat, och det leder ju till nya kontakter och att man blir rekommenderad. Jag jobbade med en inspelningsledare som hade jobbat i tjugo år med Gus. Han rekommenderade mig för "Promised Land", och det var så Gus fick upp ögonen för mig. Det är mycket slumpen som avgör, och en kombination av vad man har gjort och hur man arbetar, hur man är.
Nu är du aktuell med tiofaldigt Oscarsnominerade "American Hustle". Hur ska du toppa det?
- För mig handlar det mest om att utvecklas. Jag har letat efter olika filmtyper att göra. "American Hustle" är en fantastisk film som jag själv hade velat gå och se. Den hade inte kunnat göras på något annat sätt. Vi gjorde den jätteimproviserat, vi var tjugo personer som gick runt och filmade alla skådespelarna live. Sättet att filma var väldigt unikt. Resultatet är på ett sätt ganska förutsägbart. Det var givet att "American Hustle" skulle satsa på prissäsongen, med det starka manuset och Davids historik. Vi hade det på känn.
- Nu med Lasse jobbade vi på ett helt annat sätt och gjorde en helt annan film. Jag försöker välja projekt som verkar spännande och som har potential att bli en jättebra film. Sen är det inte säkert att det blir så, skådespelarna kan vara dåliga eller så har man plåtat fult. Men att "American Hustle" fick tio nomineringar är fantastiskt, det är jag jätteglad för. Men det är inte så mycket priserna som lockar. Är det en spännande regissör? Bara de här tre komplett olika regissörerna har gett mig så mycket, just för att de är så olika. "Promised Land" blev kanske inte Gus van Sants bästa film, men bara att sitta och äta middag med Matt Damon eller titta på gamla Bertolucci-filmer med Gus van Sant, det gör jättemycket för ens personliga utveckling.
- Det är kul att få chansen att jobba med jätteduktiga människor. Och det är inte bara storfilmer som lockar mig, även arthouse. Jag försöker få min agent att höra av sig till Jim Jarmusch. Det vore spännande att jobba med en sådan regissör.
Flera regissörer har börjat som du, som filmfotografer. Har du någon gång tänkt ta det steget?
- Jag ser mig lite som en regissör också. Lite som en kompis till regissören, jag är väldigt involverad i manuset och spelet och ger kommentarer. Man måste ta hand om karaktärerna och veta vad man vill få ut av dem. Jag är redan lite som en visuell regissör. Klart det vore spännande att testa, men tråkigt också på ett sätt. Vem jobbar man med då som är spännande? Det ger mig jättemycket att jobba med intressanta regissörer som David O. Russell, den chansen får jag ju som fotograf. Jag kan tänka mig att göra ett kortfilmsexperiment bara för att testa olika idéer. Men det finns verkligen regissörer jag drömmer om att träffa och jobba med, så det i sig är kul.
Vilka är de som du skulle vilja jobba med?
- Allt ifrån någon som David Lynch eller Wong Kar-wai eller Steven Spielberg. Eller Roy Andersson. Jag har så många favoritfilmer, det finns många olika anledningar till varför en film är bra. Många sätt att berätta historier. Visuellt sett har jag alltid varit inspirerad av film noir, eller modern film noir som "Seven" eller "Blade Runner". Den typen av visuella historier. "Blade Runner" är otroligt spännande samtidigt som den är kall, man bryr sig inte om karaktärerna. Sen ser jag ryska "Återkomsten" som är fantastisk i hur den bygger upp spänningen, trots att ingenting händer i den filmen, och den är inte så visuell. Därför är olika regissörer spännande på olika sätt.
Kommer du gå på Oscarsgalan?
- Jag vet faktiskt inte. Det är inte klart än vilka som kommer få följa med. Men än så länge är ingen inbjuden, så jag vet inte. Jag var i Argentina och missade Golden Globes. Jag har varit på några såna föreställningar med Q&A när man svarar på frågor efter filmen. Det är nästan det roligaste, att prata om hur man har gjort filmerna. Jag tycker om att få höra hur Wally Pfister gjorde när han filmade "Inception" så att jag lär mig av det. Det tycker jag är kul. Det är kul att få priser men kolla hur mycket otroligt bra film som har gjorts som inte är Oscarsnominerat, för att de inte fått tillräckligt med publik eller för att de inte har gjorts i Amerika. För mig är det viktigare att ha gjort en film som folk tycker om och som får bra kritik.
"American Hustle" har biopremiär 21 februari.
