Den isländske “Everest”-regissören Baltasar Kormákur spelar själv huvudrollen som hjärtkirurgen som tar lagen i egna händer för att rädda sin dotter från en kriminell pojkvän i thrillern “The Oath”. En film han själv kallar för den realistiska versionen av “Taken”.
MovieZines Jakob Åsell fick en pratstund med Kormákur på brusig telefonlina från Fiji där han spelar in sitt kommande drama “Adrift” med Shailene Woodley. Det blev ett samtal om Island, Hollywood, framtidsdrömmar, alkoholism och hur det är att kunna bossa över tvåhundra filmarbetare på dagtid men bli överkörd av tonåringar på kvällen.
Hur föddes idéen till filmen ”The Oath”?
- Idén kom från manusförfattaren Ólafur Egilsson som själv haft liknande erfarenheter. Det gick inte så långt som för karaktären jag spelar i filmen men det har blivit allt vanligare att man läser om unga isländska tjejer som försvinner, och ofta handlar det om att de rymmer hemifrån med kriminella killar som de förälskat sig i, som i vår film. “The Oath” är något av en “vigilante-film” om konsekvenserna av att någon tar lagen i egna händer med våld. I många amerikanske sådana filmer finns inga konsekvenser av våldet. Men i denna film avlossas endast ett enda pistolskott, och konsekvenserna blir att allas liv förstörs.
Är det därför som du har kallat filmen för “den realistiska versionen av Taken”?
- Jag här även kallat den för en “anti-vigilante-film”. Hur många dödas inte utan konsekvenser i Taken? Ibland hör man hur någon säger att man borde kastrera pedofiler och min film visar vad som händer om man faktiskt går ut och gör något sånt. Om man bestämmer sig för att hellre bli en skurk än ett offer.
Hade det varit annorlunda att berätta den här historien i en amerikansk miljö?
- Det hade gått, men det hade nog varit svårt för publiken att låta huvudkaraktären, pappan, sjunka så djupt in i mörkret. En amerikansk publik hade nog förväntat sig att han i slutändan skulle få kliva fram som en hjälte, men den här filmen handlar inte om det. Jag gillar att hans enda superkraft är att han är en bra läkare, med koll på medicin. Men så fort han börjar utnyttja det för att få sin vilja igenom så blir han lika kontrollerande som den kriminella kille han försöker att rädda sin dotter ifrån.
Hur föddes idéen till filmen ”The Oath”?
- Idén kom från manusförfattaren Ólafur Egilsson som själv haft liknande erfarenheter. Det gick inte så långt som för karaktären jag spelar i filmen men det har blivit allt vanligare att man läser om unga isländska tjejer som försvinner, och ofta handlar det om att de rymmer hemifrån med kriminella killar som de förälskat sig i, som i vår film. “The Oath” är något av en “vigilante-film” om konsekvenserna av att någon tar lagen i egna händer med våld. I många amerikanske sådana filmer finns inga konsekvenser av våldet. Men i denna film avlossas endast ett enda pistolskott, och konsekvenserna blir att allas liv förstörs.
Är det därför som du har kallat filmen för “den realistiska versionen av Taken”?
- Jag här även kallat den för en “anti-vigilante-film”. Hur många dödas inte utan konsekvenser i Taken? Ibland hör man hur någon säger att man borde kastrera pedofiler och min film visar vad som händer om man faktiskt går ut och gör något sånt. Om man bestämmer sig för att hellre bli en skurk än ett offer.
Hade det varit annorlunda att berätta den här historien i en amerikansk miljö?
- Det hade gått, men det hade nog varit svårt för publiken att låta huvudkaraktären, pappan, sjunka så djupt in i mörkret. En amerikansk publik hade nog förväntat sig att han i slutändan skulle få kliva fram som en hjälte, men den här filmen handlar inte om det. Jag gillar att hans enda superkraft är att han är en bra läkare, med koll på medicin. Men så fort han börjar utnyttja det för att få sin vilja igenom så blir han lika kontrollerande som den kriminella kille han försöker att rädda sin dotter ifrån.
- I filmen “Brottsplats Jar City” som jag regisserat så får man följa hur en man sakta förvandlas till mördare. Jag gillade tanken av att se någon bli en mördare, och att man som publik sympatiserar med honom och förstår honom. Sen förstår man att man själv nästan var redo att acceptera hans handlingar. Man blir medskyldig genom att se på. I många filmer är mördaren en psykopat och det finns ingenting som rättfärdigar hans eller hennes handlingar. Men här är mördaren protagonisten, den personen du följer. Då ställs du inför det moraliska dilemmat - är det här något jag kan acceptera?
Vad skulle du säga är det mest isländska elementet i filmen, bortsett från själva inspelningsplatsen?
- Det är en historia född ur det moderna isländska samhället. En bra historia kan berättas överallt men
här ville jag berätta en historia en övre medelklass som tror sig kunna isolera sig från allt som händer på gatorna i sina lyxiga hem, trots att världen och deras hemland förändras. Om människor som tror sig kunna stänga dörrarna till allt det onda utanför men hur den verkliga ondskan kommer inifrån. Det är lite som när Trump säger att ondskan kommer från Mexiko och en massa andra länder, när den egentligen kommer från hans egen själ. Det är ett genomgående i mina berättelser. Visst använder jag även naturen för att forma berättelsen men jag vill även skildra det moderna Island bortom vildmarken och landsbygden, de enda djuren jag behöll var de mänskliga grisarna.
Hur tänker du kring att jobba i Hollywood kontra på Island och vilken typ av filmer du vill göra?
- Jag har gjort “Everest” och nu gör jag ett annat överlevnadsdrama, men jag jagar inte nödvändigtvis amerikanska berättelser. Jag letar efter historier som jag kan relatera till och kan måla upp på en större duk. Jag försöker göra större filmer än vad jag lyckades med på Island, filmer som angår hela världen, ta “Everest” till exempel - Mount Everest är hela världens berg. Visst har jag fått erbjudanden om att regissera filmer som “Fast & Furious” men då har jag tackat nej, då jag inte nödvändigtvis vill vara en del av Hollywood-systemet. Jag försöker vara sann mot mig själv och samtidigt bevisa att jag klarar av att göra storfilmer så att jag får ett förnyat förtroende. Just nu vill jag bara göra såna filmer som jag själv hade velat se. Att vara filmskapare är att vara på en resa och man lever sitt liv genom de filmer man skapar.
Vad skulle du säga är det mest isländska elementet i filmen, bortsett från själva inspelningsplatsen?
- Det är en historia född ur det moderna isländska samhället. En bra historia kan berättas överallt men
här ville jag berätta en historia en övre medelklass som tror sig kunna isolera sig från allt som händer på gatorna i sina lyxiga hem, trots att världen och deras hemland förändras. Om människor som tror sig kunna stänga dörrarna till allt det onda utanför men hur den verkliga ondskan kommer inifrån. Det är lite som när Trump säger att ondskan kommer från Mexiko och en massa andra länder, när den egentligen kommer från hans egen själ. Det är ett genomgående i mina berättelser. Visst använder jag även naturen för att forma berättelsen men jag vill även skildra det moderna Island bortom vildmarken och landsbygden, de enda djuren jag behöll var de mänskliga grisarna.
Hur tänker du kring att jobba i Hollywood kontra på Island och vilken typ av filmer du vill göra?
- Jag har gjort “Everest” och nu gör jag ett annat överlevnadsdrama, men jag jagar inte nödvändigtvis amerikanska berättelser. Jag letar efter historier som jag kan relatera till och kan måla upp på en större duk. Jag försöker göra större filmer än vad jag lyckades med på Island, filmer som angår hela världen, ta “Everest” till exempel - Mount Everest är hela världens berg. Visst har jag fått erbjudanden om att regissera filmer som “Fast & Furious” men då har jag tackat nej, då jag inte nödvändigtvis vill vara en del av Hollywood-systemet. Jag försöker vara sann mot mig själv och samtidigt bevisa att jag klarar av att göra storfilmer så att jag får ett förnyat förtroende. Just nu vill jag bara göra såna filmer som jag själv hade velat se. Att vara filmskapare är att vara på en resa och man lever sitt liv genom de filmer man skapar.
Du kommer själv från en skådespelarbakgrund och i “The Oath” spelar du huvudrollen. Hur arbetar du som regissör när du själv står framför kameran?
- Jag började min karriär som skådespelare och var rätt framgångsrik på den banan innan jag gick över till regiyrket. Men jag har fortsatt att göra en del skådespelarinsatser även efter det. Jag spelade en mindre roll i min första film “101 Reykjavík”, delvis för att hjälpa till med finansieringen då jag själv var mer känd än han som spelade huvudrollen. Men jag hatade min insats, så sen dess har jag hållit mig ifrån det, trots att jag erbjudits roller i filmer som “2 Guns” och “Everest”.
- Men när det här projektet kom på tal så kände jag att jag själv var den bäst lämpade personen för att spela rollen, vilket var första gången för mig. Nuförtiden är jag mer trygg som regissör och omger mig med människor som säger vad de tycker. Jag har aldrig tänkt på mitt skådespeleri som en given karriär, att jag ska bli Ben Affleck eller något sånt - jag tar ett projekt i taget.
- Jag har inga grandiosa planer för mitt liv men jag vill använda min tid väl och göra något som jag kan vara stolt över. Jag bygger upp en studio på Island, som andra kan använda och som hjälper den Isländska filmindustrin att utvecklas. Sånt gör det hela mer betydelsefullt för mig.
- Jag vill verkligen inte planera min karriär, jag vill att den ska hända organiskt. Det händer att alltför karriär-medvetna människor börjar se på sig själva ur ett tredjepersons-perspektiv, istället för att bara vara. Mina projekt får födas ur ögonblicken. Jag kan inte planera livet. Det är det som händer medan du gör andra planer. Analyserna kring min karriär lämnar jag till er journalister.
Huvudkaraktären i “The Oath” är en man som till ytan lever ett perfekt liv men där bakom har han brister. Vilka drag har du hämtat från dig själv till din rolltolkning?
- Jag har också många brister. Därför kunde jag identifiera mig själv med honom. Jag har kämpat emot alkoholism och andra problem, men för femton år sen tog jag beslutet att sluta dricka och börja leva i nuet med min karriär och familj.
- Jag började min karriär som skådespelare och var rätt framgångsrik på den banan innan jag gick över till regiyrket. Men jag har fortsatt att göra en del skådespelarinsatser även efter det. Jag spelade en mindre roll i min första film “101 Reykjavík”, delvis för att hjälpa till med finansieringen då jag själv var mer känd än han som spelade huvudrollen. Men jag hatade min insats, så sen dess har jag hållit mig ifrån det, trots att jag erbjudits roller i filmer som “2 Guns” och “Everest”.
- Men när det här projektet kom på tal så kände jag att jag själv var den bäst lämpade personen för att spela rollen, vilket var första gången för mig. Nuförtiden är jag mer trygg som regissör och omger mig med människor som säger vad de tycker. Jag har aldrig tänkt på mitt skådespeleri som en given karriär, att jag ska bli Ben Affleck eller något sånt - jag tar ett projekt i taget.
- Jag har inga grandiosa planer för mitt liv men jag vill använda min tid väl och göra något som jag kan vara stolt över. Jag bygger upp en studio på Island, som andra kan använda och som hjälper den Isländska filmindustrin att utvecklas. Sånt gör det hela mer betydelsefullt för mig.
- Jag vill verkligen inte planera min karriär, jag vill att den ska hända organiskt. Det händer att alltför karriär-medvetna människor börjar se på sig själva ur ett tredjepersons-perspektiv, istället för att bara vara. Mina projekt får födas ur ögonblicken. Jag kan inte planera livet. Det är det som händer medan du gör andra planer. Analyserna kring min karriär lämnar jag till er journalister.
Huvudkaraktären i “The Oath” är en man som till ytan lever ett perfekt liv men där bakom har han brister. Vilka drag har du hämtat från dig själv till din rolltolkning?
- Jag har också många brister. Därför kunde jag identifiera mig själv med honom. Jag har kämpat emot alkoholism och andra problem, men för femton år sen tog jag beslutet att sluta dricka och börja leva i nuet med min karriär och familj.
- Jag kände mig besläktad med honom som person, jag har själv två tonårsdöttrar nu som har fått gå igenom en del jobbiga grejer, inte på den här nivån men det fanns en koppling. Jag har fått lära mig att det är omöjligt att kontrollera sina barn, det enda man kan göra är att ge dem goda råd och älska dem. De du älskar mest måste du släppa taget om, även om du är stor och mäktig så får du inte gå runt och tro att du kan kontrollera allt. På ett stort filmset kan jag bossa över tvåhundra personer men sen kommer jag hem och lyckas inte alls kontrollera mina tonårsdöttrar. Det går inte alls att använda samma metoder till att lösa de problemen. Det tar ett liv att lära sig..
Hur är det i klipprummet att granska sina egna skådespelarinsatser?
- Jag måste lita på att de jag jobbar med vågar vara kritiska mot mig. Men så fort jag själv spelar falskt så hatar jag det verkligen, och eftersom att karaktären ligger nära mig själv som person så kan man känna när det klingar falskt. Det handlar mer om att plocka fram vissa karaktärsdrag som definierar den karaktären än att låtsas att du är någon helt annan. Det våldet och den ilskan han uppvisar finns även i mig. Jag kan kontrollera den, men den finns där. En av mina favoritskådespelare är Max von Sydow och genom att studera en sån skådespelare förstår man hur lite som man själv faktiskt behöver göra.
Världen och platsen för filmen kändes väldigt verklig och trovärdig. Hur jobbade du för att få till den atmosfären?
- Det är en värld som jag själv känner, jag har haft framgång i mitt yrke och kan leva ett bra liv genom det. Jag har även gjort mycket research hos hjärtkirurger för att förstå detaljerna i huvudkaraktärens arbete. Jag försökte även plocka mycket från mig själv, en hel del dialog är diskussioner jag själv har haft i mitt eget familjeliv. Du måste vara villig att plocka från ditt eget liv för att göra karaktärerna autentiska, och det är förhoppningsvis därför du tror på det.
Hur är det i klipprummet att granska sina egna skådespelarinsatser?
- Jag måste lita på att de jag jobbar med vågar vara kritiska mot mig. Men så fort jag själv spelar falskt så hatar jag det verkligen, och eftersom att karaktären ligger nära mig själv som person så kan man känna när det klingar falskt. Det handlar mer om att plocka fram vissa karaktärsdrag som definierar den karaktären än att låtsas att du är någon helt annan. Det våldet och den ilskan han uppvisar finns även i mig. Jag kan kontrollera den, men den finns där. En av mina favoritskådespelare är Max von Sydow och genom att studera en sån skådespelare förstår man hur lite som man själv faktiskt behöver göra.
Världen och platsen för filmen kändes väldigt verklig och trovärdig. Hur jobbade du för att få till den atmosfären?
- Det är en värld som jag själv känner, jag har haft framgång i mitt yrke och kan leva ett bra liv genom det. Jag har även gjort mycket research hos hjärtkirurger för att förstå detaljerna i huvudkaraktärens arbete. Jag försökte även plocka mycket från mig själv, en hel del dialog är diskussioner jag själv har haft i mitt eget familjeliv. Du måste vara villig att plocka från ditt eget liv för att göra karaktärerna autentiska, och det är förhoppningsvis därför du tror på det.
"The Oath" släpps på dvd den 2 oktober.
