Det har varit ett nöje för oss på MovieZine att följa Bill Skargårds arbete. Från vår allra första intervju kring genombrottet i ”Kronjuvelerna”, via storroller som ”Simon och ekarna” till Hollywoodsnackisar som ”Det” - genom åren har vi sett en riktigt imponerande karriär ta fart. De senaste tio åren har den fullkomligt exploderat, och varje gång vi ses finns det plötsligt massvis med nya roller att dyka in i.
Nu är en av Sveriges hetaste och flitigaste skådespelare tillbaka på hemmaplan. Björn Runges ”Bränn alla mina brev” är hans första svenska film på ett decennium. Tidigare i veckan träffade jag Bill på SF Studios kontor i Stockholm för ett långt samtal om karriärens höjdpunkter, framtidsplaner, clownen Pennywise, clownen Clark Olofsson och mycket annat.
Efter att ha gjort så många stora Hollywoodprojekt, vad var det som drog dig till ett svenskt 1930-talsdrama?
- Det var historien, först och främst. Björn hörde av sig, jag läste manuset och sedan Alex bok, och tycker det fanns någon väldigt fascinerande i karaktären Sven Stolpe. Sen var jag fast mellan olika produktioner. Men jag hade ett väldigt bra samtal med Björn och tyckte om hans sätt att tänka. Jag hade verkligen velat jobba med honom, och så lyckades vi klämma in det här i schemat. Det är jag skitglad över.
Vad är det med Björn Runge som lockar? Och hur är han som regissör?
- Dels så vet jag att han är en otrolig skådespelar-regissör. Han fokuserar mycket på spelet. Men man börjar med ett möte där man känner på varann, det är lite som en blind date. Om man har kul, och hittar liknande referenser och har en intressant dialog kring projektet, då blir man inspirerad.
Berätta lite om filmen. Vem var Sven Stolpe?
- Sven Stolpe var akademiker, professor och litteraturkritiker. Han var både katolsk och konservativ, och förde den konservativa rösten från början av sin karriär, mot den mer nytänkande och liberala sidan som började på 1930-talet och så småningom tog över hela Sverige. På 60-talet var Sven Stolpe reducerad till den arga, konservativa gubben som satt i tv-rutan som sa att ungdomen höll på att förstöra världen. Han skrev otroligt mycket böcker och är såklart morfar till Alex Schulman. Alex skrev den här boken som är personlig för honom och hans familj, om det här triangeldramat som uppenbarades för honom.
Gustav Lindh, Bill Skarsgård och Asta Kamma August i bioaktuella "Bränn alla mina brev". Foto: SF Studios
Berätta mer om triangeldramat som filmen fokuserar på.
- Sven Stolpe var fokuserad på renlighet och synd. Hårda kristna ideal som han la på sig själv, men också på sin omgivning och inte minst hans nyblivna fru, Karin Stolpe. En sommar inleder hon en relation med Olof Lagercrantz bakom Svens rygg, och det väcker något inom honom som gör honom väldigt farlig.
- Han är en person som kanske mer än nånting annat är rädd att bli lämnad av den här kvinnan. Han kan gå hur långt som helst för att se till att det inte sker. Samtidigt fanns det kanske en annan motivation i honom att nästan putta henne in i det här, för att se om hon är så lösaktig som han själv vill se henne. Och bevisar hon det så kan han använda det mot henne för resten av livet. Vilket han sen också gjorde.
Du har inte gjort några svenska projekt på tio år, och sen kommer du tillbaks och gör ”Clark” och ”Bränn alla dina brev”. Är det en strategi - vill du jobba mer i Sverige?
- Nej, det var mest att de här projekten kom till mig. Sen var det under corona-åren, jag var hemma och tillgänglig på ett annat sätt. Jag har inte haft något emot att jobba i Sverige, men har inte fått några spännande erbjudanden. Sen kom de här två projekten, och projekten i sig var anledningen till att jag gjorde dem. Men det är projektet, och karaktären, som ska vara den stora motivationen. Om det är på svenska eller engelska spelar mindre roll.
Det händer annars ganska ofta när svenska skådespelare slår igenom utomlands, att film-Sverige förlorar dem för alltid. Se bara på Alicia Vikander, Joel Kinnaman eller din bror Alexander. Jag har alltid undrat vad det beror på. Får ni inte lika heta erbjudanden i Sverige? Eller vågar ingen ens komma på tanken att skicka manus till er som är i Hollywood?
- Jag vet faktiskt inte. Kanske en kombination? För många är det antagligen så att de har för många attraktiva erbjudanden… Har man väldigt mycket att välja på blir konkurrensen enormt hög. Svenska projekt har kanske generellt svårt att konkurrera med större internationella projekt.
- Gör man ett stort jobb, en studiofilm eller en större produktion, kanske för pengar eller för att ta karriären till ett annat steg, sånt kan man aldrig konkurrera med i Sverige. Sen finns de mindre filmerna, som är mer regissörsdrivna eller karaktärsdrivna. Jag kan inte tala för andra, men är det tillräckligt bra eller spännande, så varför skulle man inte göra det?
Vi är väldigt nyfikna på ”John Wick 4”. Vi har sett lite av dig i trailern som en motståndare till Keanu Reeves. Vad mer kan du avslöja?
- Jag tror inte jag kan berätta mer än så. Jag vet inte vad jag får säga. Det är en skurkroll, ja. Jag jobbar inte med John Wick. Men det var superkul. Det är en förhöjd, nästan kitschig ton på de där filmerna. Lite grann som modern 80-talsaction, fast med Keanu Reeves i huvudrollen. Det var rätt kul att vara med i ett sånt sammanhang. När man kan luta sig in i gamla klichéer från actionrullarna man växte upp med. Det var kul att spela klichéskurk på något sätt. Snurra på mustaschen utan att man har en.
Och hur är status på ”The Crow”?
- Jag blev precis klar med den häromveckan. Det har varit ett otroligt ambitiöst projekt. Och långt. Jag var i Prag i 3,5 månad och jobbade hela tiden. Nu håller jag på och försöka smälta det lite grann. När man är med så där mycket i nånting blir man rätt blind. Det är svårt att ta ett steg tillbaka och se helheten i det. Men det är en nytolkning. Jag tror den kommer vara väldigt originell. Den försöker göra nånting nytt, som kanske inte finns på marknaden, i den här genren. Det är en mörk, romantisk superhjältefilm. Ganska emo, skrattar Bill.
Det blir ju lite som med Pennywise, att ni tar en ikonisk kultfilm och gör en egen tolkning. Och så ska man försöka övertyga alla gnällspikar som undrar ”varför gör man en remake?”.
- Ja, verkligen. Det är lite samma sak här. Sen kan man inte göra alla nöjda. Rupert Sanders som regisserar hade verkligen utarbetat den här nya stilen, känslan och looken på filmen. Det är hans vision. Han är visuellt jävligt begåvad. Och ska man göra en nyadaption på den grafiska novellen så måste man hitta på något nytt. Det kan inte vara exakt samma. Sen får det bära eller brista.
Nyligen regisserade du kortfilmen "Soul of a Man". Är det en dröm du har haft länge, och kommer du regissera mer?
- Det är ambitionen iallafall. Kortfilmen var ett första försök att utforska det. Och jag tyckte det var så otroligt roligt och givande. Det är något som jag verkligen ser i framtiden att jag vill utforska. Mer än skådespeleriet. På många sätt fanns det något renare i det än att vara framför kameran, som jag uppskattade. Som skådis är man alltid i trassel med sig själv. För att man är ”objektet” som ska berätta historien.
Det låter som ett nytt steg i karriären. Vad skulle du vilja regissera?
- Jag har några idéer på grejer. Jag håller på med ett manus som jag utvecklar.
Skriver du manus själv också?
- Ja. Jag skulle vilja regissera en idé och en vision som man själv skapar, snarare än att regissera någon annans manus. Jag säger inte att jag behöver skriva allting själv. Det kan vara så att någon skriver åt mig. Men jag behöver utveckla idén från början.
Var ligger dina idéer genremässigt?
- Just det projektet som jag håller på med är… en ganska mörk thriller med två människor som försöker att överleva, kan man säga. Som skådis tror jag att karaktärerna och dialogen blir väldigt viktig för den historia jag vill berätta. Men genren kan vara vad fan som helst, egentligen. Även kortfilmen var jävligt rolig, för mig. Humoristisk. Även om det inte var en komedi så var det roligt. Jag tror att historien jag utvecklar är så otroligt jävla mörk så att man måste också få skratta.
Skulle du vilja jobba mer med din pappa eller dina bröder?
- Ja verkligen, jättegärna. Det var otroligt kul.
Som Clark Olofsson i den hyllade Netflix-serien "Clark".
Du hade tackat ja till ”The Northman” men hoppade av. Vad hände?
- Corona hände. Enligt mitt schema skulle jag göra ”The Northman”, sen skulle jag göra en film och sen ”Clark” på hösten. Det var mitt år. Sen kom corona och det blev ingenting av det. Sen var jag tvungen att väga, ”Clark” eller ”The Northman”? Och jag var tvungen att välja ”Clark”. Det var en betydligt större utmaning och resa för mig än att göra en mindre roll i ”The Northman”. Det hade varit skitcoolt att jobba med (Robert) Eggers, men den typen av roll - det kan jag göra. ”Clark” hade jag ingen aning om jag kunde göra, så jag var tvungen att gå efter det.
Då fick Gustav Lindh en chans istället.
- Verkligen. Skitkul, faktiskt!
Så du söker efter utmaningar, och den där känslan av ”kan jag göra det här”?
- Ja, jag tror det. Jag har en tendens att säga ja till saker, och sen ångra mig efteråt att jag har sagt ja. Då vet jag att jag är på rätt utmaningsnivå. När jag känner att ”det här vet jag inte om jag klarar av” under tiden man gör det. Det är då man utvecklas. Sen kanske man inte alltid kan klara av det. Men det är spännande att hela tiden försöka pusha sin breaking point.
- Det var olyckligt att det blev så med ”The Northman” och ”Clark”, men i efterhand lärde jag mig så sjukt mycket av att göra den serien. Att bära den serien och vara med och producera den. Det var en… lärdom som jag kommer ha med mig för resten av livet. Det är verkligen värt något.
Bill Skarsgård som Stephen Kings skräckclown i "Det"-filmerna.
Om man ser tillbaka på din karriär så här långt, och de senaste tio åren med mycket internationella projekt - vilka har varit de viktigaste milstolparna för dig?
- Att göra ”Det”-filmerna var en otrolig utmaning. Att göra en sån typ av karaktär, en sådan transformation, och hänge sig åt något som är så annorlunda och skruvat mot en själv, det gav mig ett självförtroende även inför andra roller. Att vara mer transformativ. Så har jag gått in i ”Clark” och ”The Devil all the Time”, med tanken att jag vill göra en förvandling på något sätt. ”Clark” är väl också en clown (skratt). Men något skedde tack vare den filmen som gör att man vågar ta ut svängarna lite mer.
- Sven Stolpe (i ”Bränn alla mina brev”) tar också ut svängarna. Och det är inte alltid för alla, men jag tycker det är väldigt kul att kunna förändra mig själv så mycket som möjligt för karaktären.
Det har ju pratats om att ”Det” ska bli en tv-serie. Kommer du tillbaka som Pennywise?
- Det får man se. Det är ingenting som är klart. Jag vet inte än vad som händer med det projektet.
Jag blev överraskad av att se ditt namn i eftertexterna till ”Eternals”. MovieZine var bland de första att uppmärksamma det. Hur halkade du in i Marvels värld, och hur har ni lyckats hålla det hemligt?
- Det var ett jättebisarrt jobb. De hörde av sig tio dagar innan inspelning. Allting var topphemligt. ”Vill du spela in två dagar med Angelina Jolie?” Jag sa ”absolut, vad ska jag göra?” ”Nä, det är hemligt” (skratt). Väldigt bisarrt. Sen fick jag titta på manuset och såg en bild på det här monstret jag skulle gestalta, och fick hitta på min egna tolkning. Sen gjorde vi motion-capture. Men det var kul.
Bill Skarsgård minns en "bisarr" inspelning mot Angelina Jolie i Marvels superhjältefilm.
När vi sågs för första gången för tio år sen hade du precis varit med i ”Simon och ekarna” och spelat in ”Anna Karenina” som ditt första internationella jobb. Då sa du att du inte var så intresserad av att bli Hollywoodstjärna utan hellre vill jobba på ”coola projekt”.
- Det är nog sant fortfarande, ja.
För du dyker upp i stora projekt som ”John Wick” och ”The Crow”, men också i smalare filmer som ”Barbarian”, ”Nine Days” och ”Naked Singularity”. Filmer som kanske inte ens kommer upp på bio. Det känns som att du inte nödvändigtvis alltid dras till de största projekten, utan är mån om att hitta rollerna som verkligen intresserar dig?
- Jag tror att jag fortsätter på det spåret. Inför ett projekt som är en storfilm kan ens agenter säga att ”det här ska du verkligen göra”. Men för mig måste det finnas något mer än det. Jag måste ha någon slags förtroende till projektet eller karaktärerna.
- För mig blir regissörerna altid viktiga. Att jag tror på den här personens vision, och ser fram emot ett samarbete med den här personen. Då blir det nästan alltid ett kul jobb. Men det är viktigt att veta vad man vill och var man är på väg. Följer man intuitionen och hjärtat så tror jag man kommer bli gladare i längden.
Björn Runges drama ”Bränn alla mina brev” går upp på bio idag. Närmast väntar skräckfilmen ”Barbarian” (inget svenskt premiärdatum än) och ”John Wick: Chapter 4” (våren 2023).
