När de första bilderna släpptes på Bill Skarsgård som Stephen Kings ikoniska skräckfigur Pennywise hade han inte börjat spela in sina scener än. Efter Tim Currys legendariska prestation i miniserien från 1990 hade han stora skor att fylla – och långt ifrån alla var övertygade om att han var rätt man för jobbet. Men nu har ”Det” biopremiär och omdömet från både kritiker och fans är enhälligt: Skarsgård är ingenting annat än fenomenal.
Trailern slog tittarrekord på Youtube och förväntningarna har varit galet höga. Nu börjar recensionerna ramla in och alla verkar älska både filmen och din prestation. Har veckorna innan premiären varit nervösa?
– Jag hade nog kommit över det stadiet av rädsla, i och med att jag har sett filmen själv och att man har kört testvisningar. Men under inspelningen fanns det verkligen stunder då jag undrade vad fan jag höll på med. Det är så svårt att veta om det man gör är läskigt när man är uppe i en karaktär och saknar det där perspektivet. Jag fick helt enkelt lita på Andy, regissören, när han sa att en speciell min funkade eller att någonting var obehagligt. Annars tyckte jag att man kunde känna på hela filmteamet att det här var någonting speciellt och att många trodde att filmen skulle bli bra. Det fanns någonting positivt och ett engagemang från alla inblandade.
Du gör onekligen någonting nytt och spännande av rollen. Hur mycket fick du själv vara med och skapa karaktären Pennywise?
– Allt som har med prestationen att göra är ju jag, med rösten och uttrycken och allting. Jag hade mina idéer redan under provfilmningsstadiet och Andy gillade det jag gjorde. När jag hade fått rollen satte vi oss ner och pratade om karaktären. Vårt samarbete var otroligt nödvändigt och jag kände mig väldigt trygg med hur han regisserade mig.
Om man läser boken så är Pennywise en komplex och väldigt gåtfull karaktär. Hur bar du dig åt för att lära känna honom?
– Jag använde boken som grundmaterial för att utveckla karaktären och det var väldigt hjälpsamt. Jag läste och markerade sidorna där karaktären nämns, alla fysiska attribut, hur han rör sig, hur rösten är, hans skratt… Det finns många beskrivningar av just rösten och hur den varierar och allt sådant använde jag för att hitta min egen tolkning.
Trailern slog tittarrekord på Youtube och förväntningarna har varit galet höga. Nu börjar recensionerna ramla in och alla verkar älska både filmen och din prestation. Har veckorna innan premiären varit nervösa?
– Jag hade nog kommit över det stadiet av rädsla, i och med att jag har sett filmen själv och att man har kört testvisningar. Men under inspelningen fanns det verkligen stunder då jag undrade vad fan jag höll på med. Det är så svårt att veta om det man gör är läskigt när man är uppe i en karaktär och saknar det där perspektivet. Jag fick helt enkelt lita på Andy, regissören, när han sa att en speciell min funkade eller att någonting var obehagligt. Annars tyckte jag att man kunde känna på hela filmteamet att det här var någonting speciellt och att många trodde att filmen skulle bli bra. Det fanns någonting positivt och ett engagemang från alla inblandade.
Du gör onekligen någonting nytt och spännande av rollen. Hur mycket fick du själv vara med och skapa karaktären Pennywise?
– Allt som har med prestationen att göra är ju jag, med rösten och uttrycken och allting. Jag hade mina idéer redan under provfilmningsstadiet och Andy gillade det jag gjorde. När jag hade fått rollen satte vi oss ner och pratade om karaktären. Vårt samarbete var otroligt nödvändigt och jag kände mig väldigt trygg med hur han regisserade mig.
Om man läser boken så är Pennywise en komplex och väldigt gåtfull karaktär. Hur bar du dig åt för att lära känna honom?
– Jag använde boken som grundmaterial för att utveckla karaktären och det var väldigt hjälpsamt. Jag läste och markerade sidorna där karaktären nämns, alla fysiska attribut, hur han rör sig, hur rösten är, hans skratt… Det finns många beskrivningar av just rösten och hur den varierar och allt sådant använde jag för att hitta min egen tolkning.
– Det var samma sak med det psykologiska. Det finns till exempel ett kapitel där Stephen King skriver ur Pennywises perspektiv. Där anar man en väldigt enkel och lite barnslig varelse. När han säger: ”The turtle is stupid! And all these children are dumb and stupid!” låter han som ett barn, och det var någonting vi tyckte var viktigt att få med. Han är konstant bunden till barn och även i utseendet finns det någonting barnsligt. Jag och Andy pratade mycket om idén att han kanske bara existerar i barns fantasi, och att han bara kan finnas om barn tror att han finns.
Du själv föddes samma år som miniserien kom. Vad har du själv för förhållande till ”Det”?
– Hela min generation växte upp med att clownen ”Det” var det läskigaste som fanns. Det var en omtalad skräckfilm som alla som var fem eller tio år äldre hade sett. Jag kände till filmen och jag kände till myten om den, men jag vågade faktiskt aldrig se den som barn.
Hur känns det att ge barn mardrömmar och kanske till och med traumatisera dem för livet?
– Haha, det där var någonting jag tänkte på när vi spelade in filmen, att om jag gör ett lika effektivt jobb som Tim Curry gjorde i miniserien så borde jag också traumatisera en hel generation. Men å andra sidan är det en barnförbjuden film och jag skulle aldrig rekommendera barn att se den. Åldersgränsen är 15 år just för att man ska kunna bli rädd men ändå förstå att det bara är på låtsas.
Spelade ni in några scener från boken som inte kom med in filmen?
– Nej, ingen scen från boken. Men vi spelade in en scen väldigt sent, som ett tillägg, som var en flashback till 1600-talet. Scenen i sig tror jag blev väldigt häftig, men den gick inte riktigt att placera i filmen eftersom det inte fanns något organiskt utrymme för en tillbakablick. Men jag gillade verkligen scenen och tror att man kan använda den i nästa film.
Du själv föddes samma år som miniserien kom. Vad har du själv för förhållande till ”Det”?
– Hela min generation växte upp med att clownen ”Det” var det läskigaste som fanns. Det var en omtalad skräckfilm som alla som var fem eller tio år äldre hade sett. Jag kände till filmen och jag kände till myten om den, men jag vågade faktiskt aldrig se den som barn.
Hur känns det att ge barn mardrömmar och kanske till och med traumatisera dem för livet?
– Haha, det där var någonting jag tänkte på när vi spelade in filmen, att om jag gör ett lika effektivt jobb som Tim Curry gjorde i miniserien så borde jag också traumatisera en hel generation. Men å andra sidan är det en barnförbjuden film och jag skulle aldrig rekommendera barn att se den. Åldersgränsen är 15 år just för att man ska kunna bli rädd men ändå förstå att det bara är på låtsas.
Spelade ni in några scener från boken som inte kom med in filmen?
– Nej, ingen scen från boken. Men vi spelade in en scen väldigt sent, som ett tillägg, som var en flashback till 1600-talet. Scenen i sig tror jag blev väldigt häftig, men den gick inte riktigt att placera i filmen eftersom det inte fanns något organiskt utrymme för en tillbakablick. Men jag gillade verkligen scenen och tror att man kan använda den i nästa film.
På tal om det, när drar arbetet med uppföljaren igång och hur känns det att återvända?
– De håller på att utveckla den nu och inspelningen påbörjas nästa år. Det ska bli himla kul att återvända. Andy och jag har haft ett så bra samarbete och nu låtar han mig vara engagerad i utvecklingen av tvåan. Vi pratar till exempel om vad den ska innehålla och vad vi ska göra med karaktären. Det finns en poäng med att vi inte har berättat så mycket om Pennywise i den första filmen. I nästa film finns det mer utrymme för utveckling. Vi kan berätta var Pennywise kommer ifrån och vad han är och det ser jag väldigt mycket fram emot.
Pennywise väljer skepnad efter barnens största rädslor. Låt oss leka med tanken att han skulle hemsöka Bill Skarsgård. Vad skulle han bli?
– Åh… vuxnas rädslor är inte lika konkreta som barns, vilket också är en del till att han hemsöker barn på det sätt han gör. Barn är ju rädda för monstret under sängen och för saker de har sett, som mumien eller Frankensteins monster. Men när man växer upp blir rädslorna mycket mer abstrakta. Det handlar mer om ensamhet, misslyckanden eller döden. Så mina personliga rädslor är saker som är mycket mer baserade i verkligheten. Till exempel det politiska tillståndet i världen.
Du har mycket på gång nu, inte minst tv-serien ”Castle Rock”, som är ett annat Stephen King-relaterat projekt. Är du sugen på att komma tillbaka till Sverige och jobba?
– Det är jag alltid sugen på, men ingen verkar vilja anställa mig här hemma, haha. Jag skiljer egentligen inte på det, så om jag får ett erbjudande här om en film som känns spännande är det oviktigt vilket språk det är. Det kan lika gärna vara en tysk eller ungersk film så länge rollen är inspirerande. Det är alltid det jag kommer gå efter.
– De håller på att utveckla den nu och inspelningen påbörjas nästa år. Det ska bli himla kul att återvända. Andy och jag har haft ett så bra samarbete och nu låtar han mig vara engagerad i utvecklingen av tvåan. Vi pratar till exempel om vad den ska innehålla och vad vi ska göra med karaktären. Det finns en poäng med att vi inte har berättat så mycket om Pennywise i den första filmen. I nästa film finns det mer utrymme för utveckling. Vi kan berätta var Pennywise kommer ifrån och vad han är och det ser jag väldigt mycket fram emot.
Pennywise väljer skepnad efter barnens största rädslor. Låt oss leka med tanken att han skulle hemsöka Bill Skarsgård. Vad skulle han bli?
– Åh… vuxnas rädslor är inte lika konkreta som barns, vilket också är en del till att han hemsöker barn på det sätt han gör. Barn är ju rädda för monstret under sängen och för saker de har sett, som mumien eller Frankensteins monster. Men när man växer upp blir rädslorna mycket mer abstrakta. Det handlar mer om ensamhet, misslyckanden eller döden. Så mina personliga rädslor är saker som är mycket mer baserade i verkligheten. Till exempel det politiska tillståndet i världen.
Du har mycket på gång nu, inte minst tv-serien ”Castle Rock”, som är ett annat Stephen King-relaterat projekt. Är du sugen på att komma tillbaka till Sverige och jobba?
– Det är jag alltid sugen på, men ingen verkar vilja anställa mig här hemma, haha. Jag skiljer egentligen inte på det, så om jag får ett erbjudande här om en film som känns spännande är det oviktigt vilket språk det är. Det kan lika gärna vara en tysk eller ungersk film så länge rollen är inspirerande. Det är alltid det jag kommer gå efter.
"Det" har biopremiär imorgon onsdag.
