”Black Mirror”-skaparna lovar mer variation och nya överraskningar i säsong 4

Ett avsnitt är svartvitt. Ett annat är inspirerat av skandinaviska thrillers. Och så får prisvinnande avsnittet ”San Junipero” en slags spirituell uppföljare i romkom-anda. Säg inte att "Black Mirror" upprepar sig. När serien nu återvänder med nya, fristående historier utlovar skaparna en större bredd och variation än tidigare.

Inför min intervju med seriens skapare Charlie Brooker och producenten Annabel Jones i London fick jag förhandstitta på två episoder. Jodie Foster har regisserat ”Arkangel”, om en överbeskyddande mor som testar en experimentell metod för att skydda sin dotter från allt ont. Och med ”USS Callister” åker ”Black Mirror” mot outforskat territorium - det här avsnittet utspelar sig ombord ett rymdskepp och är en snygg blinkning till gamla goda ”Star Trek”-äventyr.

Är det svårt att komma på idéer för en fjärde säsong? Eller har ni många i bakfickan?

CB: Tja, de flesta idéer kommer ur våra samtal. Våra ”tänk om”-samtal, som ofta tar en ganska hemsk, mörk och humoristisk vändning. Och ibland händer det att en halvbakad idé som vi har burit på ett tag hittar ett hem. Det saknas aldrig idébitar, små krutonger som flyter omkring i en psykologisk soppa. Vi brukar också titta tillbaka på våra tidigare avsnitt och tänka: vad har vi inte gjort än?

AJ: Men det känns som att det fortfarande finns intressanta historier att berätta. I säsong fyra ser vi en stor variation vad gäller berättelser, tonalitet och genre. Alla avsnitt ser också väldigt olika ut. Den här säsongen är väldigt ambitiös men också bredare. Jag tror att säsong tre gav oss självförtroendet att prova andra saker. Vi insåg att ”Black Mirror” kan betyda olika saker, det måste inte alltid vara mörkt och dystopiskt. Det kan fortfarande vara tankeväckande, provocerande och engagerande i andra genrer. Så ja, jag tror att den här säsongen är bredare och mer överraskande.

Men man känner fortfarande igen ”Black Mirror”.

AJ: Ja, samma dna finns fortfarande där. Titta på ”San Junipero”, det kanske mest optimistiska avsnittet i tredje säsongen. Den hade ett positivt, eller kanske mer bitterljuvt, slut men fortfarande en ”Black Mirror”-känsla i grunden. Det handlade om teknologi och hur den hjälper oss eller begränsar oss. Alla de frågor ställs fortfarande, men kanske i andra genrer.

 

Det måste vara kul att skapa alla dessa framtidsprylar, som känns så realistiska? Berätta hur ni jobbar med det.

CB: Mycket av jobbet går faktiskt ut på produktdesign. Vi är väldigt involverade i hur alla manicker ska se ut och hur folk interagerar med dem. Man vill ju känna, även om det är en långsökt funktion, att det ska följa en viss logik. I avsnittet ”Arkangel” finns en pryl som visserligen är högteknologisk, men den ser bekant ut. Den känns som en slags iPad. Inte en transparent iPad med hologram som poppar fram, men en ganska autentisk och vanlig sådan. Vi gillar att hålla på med sånt, och man måste gilla teknologi för det här jobbet. Man spenderar mycket tid med att titta på gränssnitt eller ändra om typsnitt…

 

"Arkangel": En småbarnsmor testar ett nytt sätt att hålla sin dotter säker.

 

AJ: Allt detta är lager som gör att denna värld känns autentisk. Om man får avancerad teknik som man inte förstår sig på, så skulle man inte använda den till vardags. Allt måste kännas äkta och trovärdigt, och det handlar inte om designen men om den här världens logik. Vi gör noggrann research för att ta reda på hur folk skulle bete sig eller hur de skulle använda sin teknologi. Allt detta står på spel och förhoppningsvis hjälper det att göra den här världen sammanhängande, och trovärdig.

Hur fick ni Jodie Foster att regissera ”Arkangel”, och vad fick er att välja henne?

AJ: Förutom att hon är enormt begåvad? Hon har en relation med Netflix sedan hon regisserade ”House of Cards” och ”Orange is the New Black”. Netflix fick manuset och de älskade det, och tänkte att hon också skulle uppskatta det. Hon är mamma till två små pojkar, och det här är frågor som hon själv har brottats med. I en värld där du kan ha stort inflytande och makt, hur använder du det? Det är något modernt och aktuellt. Det tilltalade henne så hon kom ombord. Vad gäller regissörer kunde jag inte komma på någon bättre att regissera en film om privatliv och att vara i rampljuset, än någon som varit känd sedan tre års ålder.

CB: Hon har varit barnskådespelare och kunde själv jobba med barnskådespelare. Hon vet hur de känner och hur de tänker. Vi är alla föräldrar och diskuterade mycket kring vårt förhållande till teknologi, hur vi använder den, och hur lockande det skulle vara… Återigen, det här handlar om teknologi som vi ville skulle kännas nästan oemotståndlig. ”Jag är förälder och jag kan tänka mig att använda det! Klart jag inte skulle trycka på censur-knappen”… men man skulle slutligen ändå hitta en anledning att göra det.

 

"USS Callister": På det här rymdskeppet är inte allt som det verkar...

 

För första gången åker ni också ut i rymden, ”USS Callister” är ett fantastiskt avsnitt. Hur kom ni på det?

CB: Vi var på inspelningen av ”Playtest” i säsong tre. Vi spelade in en scen med specialeffekter, och pratade just om effekter samtidigt som vi pratade om ”vad har vi inte gjort än?” Ja, vi har ju inte gjort rymden än. Hur gör vi det, vad är ”Black Mirror”-versionen av ett rymdavsnitt? Så började det hela. Det var intressant, vi hade en specialeffekts-kille där som vi kunde bolla med direkt. Det var startskottet, hur kunde vi göra något med rymden, som dessutom kändes oväntat?

 

Varför ville ni göra ett svartvitt avsnitt?

CB: Det var David Slade, regissören som också gjort ”Hannibal”, ”American Gods” och ”40 Days of Night”. Jag vill inte spoila något, men "Metalhead" är ett väldigt avskalat avsnitt. Det är också det kortaste avsnittet vi någonsin gjort. Vi träffade honom och han hade med sig en slags ”moodboard” med sig. Han tog med foton på hur han tänkte sig att allt skulle se ut. Hans första fråga var, ”får jag göra det i svartvitt?” Folk har frågat oss förut om vi kunde tänka oss ett svartvitt avsnitt. Men på ett sätt kändes det helt rätt för den här historien. Avsnittet får en look som är lite oväntad, totalt oförlåtande och kal.

AJ: Och den här världen är lite mer… binär. Han ville ha en enklare färgpalett som skulle spegla det.

 

"Metalhead": I en postapokalyptisk framtid jagas en kvinna av något mycket otrevligt.

 

När ni väljer era skådespelare, är det öppet för alla hudfärger och kön? Eller står allt redan med i manus?

CB: Ibland står folks kön och etnicitet redan med i manus. Oftast inte. Ibland ändras det. Ett bra exempel är avsnittet ”Crocodile”. Vi har överlag flera bra kvinnliga protagonister i den här säsongen, men just den skrevs ursprungligen med en man i huvudrollen. Vi skickade manuset till Andrea Riseborough för att se om hon ville spela någon av de andra rollerna. Hon återkom till oss och sa: ”Jag gillar manuset, men jag vill helst spela huvudrollen”. Vi pratade om det och kände att - javisst, varför inte. Det var inte bara att byta namn, vi gick tillbaka och ändrade på en del saker. Man vill skapa en variation av karaktärer. Om det vore samma person varje gång men i olika versioner, skulle man bli uttråkad rätt fort.

 

"Crocodile": Andrea Riseborough plågas av gamla minnen i ett scandi noir-inspirerat avsnitt.

 

AI är i ropet nu. Kan du tänka dig att artificiell intelligens kan hjälpa dig skriva eller producera ”Black Mirror”?

CB: Jag skulle bli nöjd om det hittades någon intelligens i den här serien, artificiell eller inte… (skratt) Men i den här säsongen finns det ett avsnitt som behandlar något liknande.

AJ: Vad händer i en värld som blir allt mer automatisk.

CB: Så jo, vi snuddar vid det. Definitivt.

AJ: Men förhoppningsvis på ett okonventionellt sätt. Vi vill inte att det ska kännas som en essä i tv-form. Vi vill inte komma med några pekpinnar. Vi föredrar att låta karaktärerna leda tittaren genom den här världen.

CB: Ni har sett ”USS Callister” och ”Arkangel”, eller hur? Vi har ”Crocodile” som är en slags scandi-noir-thriller, i grunden handlar det om minnen och privatliv. ”Metalhead” är ett sådant avsnitt jag talade om, som är helt annorlunda mot allt vi gjort förut. Det är helt i svartvitt, det är väldigt filmiskt. Vi försöker mixa och matcha genrer och skapa en bredare variation än förut. Vi rör vid många olika ämnen i våra avsnitt, men för oss handlar det alltid om historien i första hand.

 

Charlie, du har tidigare sagt att alla idéer kommer från dina egna neuroser. Skulle du låta någon annan skapa ett avsnitt?

CB: En del folk har gjort avsnitt för oss förut. Vi har nu ett avsnitt som heter ”Black Museum”, och ni minns kanske ”White Christmas” med tre berättelser i en? Det är som vår egna ”Treehouse of Horror”. En av historierna där bygger på en idé av Penn Jillette, från duon Penn & Teller. Han var i London och ville träffas för lunch. Så pitchade han en idé och jag gillade den så pass att vi bakade in den i vårt avsnitt.

 

"Black Museum": Påskägg-späckat avsnitt med tre ljuva "Black Mirror"-historier till priset av en.

 

- Jag måste medge att det är svårt ibland att säga vem som äger en idé. När avsnittet väl är klart är det inte längre mitt, då har vi diskuterat den och bollat den med flera personer. Oftast krävs det att någon säger emot en, för att man ska kunna förtydliga sin idé. På så sätt är det alltid en gemensam process. Och när regissörerna och hela teamet kommer ombord bidrar alla med sin del. Mitt jobb är att skapa själva skelettet, att beskriva hur jag tänker att det kan se ut, och alla andra bygger vidare på det. Det kan utvecklas på flera olika sätt, och när vi väl är klara och jag ser på de färdiga filmerna - om jag kan kalla dem filmer - kan jag inte längre komma ihåg vad jag hade tänkt mig från första början.

På tal om filmer - ”USS Callister” känns som en långfilm. Har det någonsin hänt att ni skapade en värld och karaktärer som ni älskar så mycket, att ni har övervägt att utforska det i en hel säsong? Kanske inte som en del av ”Black Mirror”, som ju är fristående historier…

CB: Det skulle vara intressant. Vi har pratat om det. Vi skulle kunna göra en animerad serie. Vi skulle kunna göra något som inte hette ”Black Mirror” men som på ett sätt var ”Black Mirror”. Vi skulle kunna göra en serietidning som bygger på det. Det är inte något som vi är allergiska mot, men vi är vanligtvis fullt upptagna med att känna panik inför vår nästa berättelse.

AJ: När man är klar med en film så är det hjärtskärande att lämna sin karaktär bakom sig. Man har ju investerat så mycket tid i dem, man har lärt sig något om dem, och byggt upp hela deras värld. Det är alltid svårt att släppa dem. Men för att återvända och fortsätta på en historia skulle vi verkligen behöva ha förtjänat den rätten. Jag känner att varje karaktär och varje värld har fått sitt avslut.

 

Sedan den förra säsongen har det hänt ganska mycket i världen. Sociala medier och Facebook har fått en backlash när ”fake news” blev ett fenomen, och Trump har kommit till makten. Tar ni med er sånt? Eller stänger ni ute det för att inte plocka för mycket direkt från rubrikerna?

CB: Det tar ganska lång tid att göra en säsong. ”Arkangel” skrevs till exempel kort efter Brexit-omröstningen, så ni förstår hur länge sen det var. Vi försöker att inte titta i tidningen och fråga oss: ”hur gör vi en Black Mirror-vinkel på det här?” Och ibland inser vi att vi oavsiktligt redan snuddat vid ett ämne. Avsnittet ”The Waldo Moment” handlar ju på sätt och viss om Trump, fast det inte var meningen. Det kan verka som att verkligheten sipprar in i våra avsnitt, men det är inte vad vi utgick från. Vi vill inte skildra samtiden på det sättet.

AJ: Vi försöker inte heller att förutse framtiden, även om det hänt att vi råkat göra det (skratt). Vem hade kommit på idén med premiärministern och grisen? Det måste ha varit en galen person. Men vi försöker hitta intressanta berättelser, och för att vara intressanta måste de kännas relevanta, antar jag.

 

"Hang the DJ": Pojke möter flicka, pojke blir kär i flicka, men en speciell app verkar styra deras öde.

 

Med tanke på att det tar så lång tid att skapa varje avsnitt, har ni funderat på vad som händer efter den här säsongen?

CB: Det saknas inte ”Black Mirror”-idéer. Man vill alltid hålla sig steget före de teknologiska framsteg som sker i världen, så den här säsongen är förmodligen mer teknologiskt high-concept är den förra. Och den förra var också mer komplex än de tidigare. På så vis försöker vi alltid att överträffa verkligheten. Så länge verkligheten fortsätter...

AJ: …vilket vi alla hoppas på!

CB: Vem vet, kanske exploderar världen när som helst.

AJ: Men inte alla historier kommer ur våra neuroser.

CB: En del kommer ur panik.

AJ: Och behovet att fullfölja vårt kontrakt med Netflix (skratt). Men ta som exempel avsnittet ”Hang the DJ” i den här säsongen, som är som en romantisk komedi. Inte en traditionell romkom, men så nära en romkom vi kommer. Där finns många observationer av hur det är att dejta i dagens samhälle. Att dejta idag är så annorlunda mot tio år sen! Det är en historia som utforskar det på ett lekfullt sätt. Vi kikar på hur det är att vara i en relation, vad det innebär, och vad man behöver av en relation.

 

CB: Sedan finns det avsnitt som ”Black Museum”, som är nästan som historier man berättar kring lägerelden. De känns som Stephen King-aktig popcornskräckis på sätt och vis. Inget neurotiskt i det, bara ett snaskigt sätt att berätta hemska små historier.

AJ: När man gör en antologi-serie så kan man inte jämföra sig med andra eller upprepa sig själv. Vårt jobb är att hitta så många olika berättelser som möjligt, som en del kommer gilla, andra inte, och som sagt - att hitta variationen. Du ska inte veta vad du har att vänta varje gång du slår på ett nytt avsnitt. Det gör det så spännande! Och ett riktigt nöje för oss att jobba med.