Redan 1985 filmatiserades Alice Walkers klassiska roman ”Purpurfärgen” av ingen mindre än Steven Spielberg. Filmen var en stor kritisk och kommersiell succé men trots hela 11 Oscarsnomineringar gick teamet kontroversiellt hem tomhänt. Spielberg själv blev inte ens nominerad för sin regi. I Oscarsgalans historia har bara ”Vändpunkten” från 1977 lyckats få ihop lika många nomineringar utan att kamma hem en enda vinst.
Men nästan 40 år senare är ”Purpurfärgen” tillbaka på bio, nu baserat mer specifikt på Broadway-musikalen från 2005. Spielberg är tillbaka som producent tillsammans med Oprah Winfrey (som fick sitt genombrott som Sofia i första filmen) och för att axla den nya filmatiseringen har duon handplockat den multibegåvade Blitz Bazawule. Som regissör är han mest känd för debutfilmen ”The Burial of Kojo” och samarbetet med Beyoncé i det visuella albumet ”Black is King”.
Wikipedia beskriver Blitz Bazawule som en ghanesisk filmskapare, författare, bildkonstnär, rappare, sångare, låtskrivare och skivproducent. I hans nya filmatisering av ”Purpurfärgen” krävdes allt och lite mer.
Eftersom detta nu är den andra filmatiseringen av ”Purpurfärgen”, fanns det något från den första filmen ni hade i åtanke under produktionen av den nya versionen?
- Vi bestämde väldigt tidigt att vi inte skulle tänka på någon tidigare version. Vi skulle göra en originalfilm med bekanta karaktärer och en bekant berättelse, men det var allt. Visst finns det saker som kommer likna tidigare versioner, men vårt jobb från första början var att förtjäna en plats i denna berättelsens historia. Därav alla dessa galna idéer som inte finns varken i boken den första filmen eller Broadway-musikalen.
- Vi behövde tillräckligt många galna idéer och för mig var det när jag kom på att Celie skulle ha en fantasi att jag visste att vi kunde stå på egna ben. Den fantasin fungerade också som en stor filosofisk ankare för oss eftersom Celie för första gången inte karaktäriseras som en passiv karaktär som väntar på att bli räddad. Eftersom vi har tillgång till hennes fantasi kan vi se hur hon aktivt försöker ta sig ur sina problem.
Blitz Bazawule instruerar Colman Domingo. Pressbild: Warner Bros.
Hur var det att jobba med den danske fotografen Dan Laustsen?
- Man kan inte göra ”Purpurfärgen” om man inte har förmågan att känna empati för människor som inte delar din kulturella bakgrund. Dan är varm och respektfull. Utöver att han är väldigt duktig som fotograf som vi alla vet, så letade jag även efter någon som klarar av storslagna sekvenser lika bra som intima stunder. Dan som såklart har fotat ”John Wick”-uppföljarna och ”The Shape of Water” förstår båda ändarna av spektrumet.
- Det var helt fantastiskt, han är som min farbror nu. Under produktionen i Atlanta brukade han komma hem till mig så vi kunde äta ghanansk mat och titta & prata om film tillsammans. Vi delar även favoritfilmer, ”I am Cuba” och ”Apocalypse Now”. Att jobba med Dan var en underbar upplevelse.
Du har en väldigt varierad bakgrund med många konstnärliga medier som filmskapare, författare, musiker och så vidare. Är en storfilm som ”Purpurfärgen” lite som en ansamling av allt du har gjort?
- Jag tror det som gör film så speciellt är att det verkligen är en ansamling av alla andra konstnärliga medier. Man kunna skriva, skapa bilder och kunna tänka musikaliskt. De som förstår dem mycket väl kan använda alla konstnärliga medier för att förbättra sin film. Jag förstod att om jag är väl insatt i alla möjliga kreativa metoder kan jag använda alla samtidigt om jag har ett uppdrag som ”Purpurfärgen”. De olika metoderna matar varandra.
- Till exempel, desto mer jag målar desto mer förstår jag färgerna. Shug Avery borde ha en röd klänning för när himlen är blå och lamporna bakom henne lyser gult blir det en vacker bild. Att måla är en ganska långdragen process jämfört med att rikta en kamera mot det du vill ha en bild av. Men när man målar tvingas man att tänka mycket mer om konsten.
På inspelningen av "Purpurfärgen".
- I min konst börjar jag alltid med penna och papper för det var allt jag hade tillgång med i min uppväxt. Än idag börjar alla mina projekt med penna och papper. Med ”Purpurfärgen” målade jag över 1200 bilder på tre månader och sen fick jag röstskådespelare att spela in dialogen från manuset. Efteråt hittade jag ljudeffekter från YouTube och tillslut hade jag en klippt video som alla i projektet behövde titta på. Varje konstnärligt uttryck jag någonsin tagit mig an har alltid varit medberoende av allt annat jag skapat.
Om projektet som presenterades för dig bara var ännu en filmatisering av boken och inte hade något med musikalen att göra, hade du fortfarande varit intresserad?
- Jag tror inte det, musikalen var kritisk. Det gav mig en möjlighet att implementera både min fantasifulla sida och min musikaliska sida. Bilderna jag har i mitt huvud skulle inte passa utan musiken. Musikalen var det enda som fick mig att inse att jag kan skapa en intressant visuell tablå. Jag kunde inte ha berättat den här storyn utan det.
Har du någon favoritmusikal?
- ”An American in Paris” är riktigt bra - egentligen alla Gene Kelly-musikaler som ”Singin’ in the Rain”. Musikaler från 30–40-talet, ibland 50-talet, var bland de bästa musikalerna för det fanns alltid en källa. Gene Kelly och alla andra var mästare för de kunde börja med en steppdans och bygga upp musiken utifrån det. Musiken hade alltid en källa. Efter den tiden började musikaler tappa det, men vissa har varit riktigt bra.
Tuffa damer tar ingen skit i musikalen "Purpurfärgen".
Dina skådespelare har sagt att de var handplockade av dig men att processen var väldigt lång. Vad var det du sökte efter?
- Jag letade efter en medberoende grupp. Det här är en stor ensemblefilm, det är inte en film där man castar en stor filmstjärna och sen räcker det. Det här är en film som kräver ett halvt dussin starka karaktärer som fungerar tillsammans. Jag letade även efter skådespelare på olika nivåer. Taraji P. Henson har en lång karriär med många filmer & inga konserter och för Fantasia Barrino är det tvärtom. De är alla medberoende så att de kan hjälpa varandra. Man måste förstå vilka som kommer passa in med varandra och deras aura måste passa deras karaktärer.
Blitz Bazawules "Purpurfärgen" går nu på svenska biografer.
