Brad Bird förklarar: Därför dröjde "Superhjältarna 2"

För fjorton år sedan hade en av de senaste decenniernas mest omsusade och hyllade animerade filmer premiär. ”Superhjältarna” var både en hyllning till och en parodi på superhjältefilmer och James Bondfilmer. Fjorton år senare kommer nu fortsättningen – som tar vid direkt där den förra filmen slutade.

 

- En fördel med animerade karaktärer är att de aldrig behöver åldras. Så vi behövde inte bry oss om alla år som gått, säger regissören Brad Bird till MovieZine.

”Superhjältarna” vann två Oscars, för bästa animerade film och för bästa ljuddesign, och vann dessutom en rad andra priser över hela världen. Den spelade in nästan 700 miljoner dollar på en budget på drygt 90 miljoner dollar. Sammantaget borde detta pekat på en snabbt gjord uppföljare, i stället för en som kommer efter fjorton år. Bird, som också skrivit manusen till båda filmerna, säger:

- Det finns en tendens till att någonting framgångsrikt omedelbart ska få en fortsättning. Det där var inte intressant för mig, det var kanske inte världens bästa idé att göra en uppföljare. Jag ville göra andra saker, även om jag alltid hade tankarna på en fortsättning i bakhuvudet, men jag ville göra andra saker först.

 

 

Under de följande åren regisserade han den animerade ”Råttatouille” och de båda spelfilmerna ”Mission Impossible: Ghost Protocol” och ”Tomorrowland”.

- Men så plötsligt dök idén till en ny ”Superhjältarna” upp. Det var inget kalkylerat för att dra in stålar utan plötsligt kändes det bara som om det skulle vara bättre att göra den nu än att dra ut på det.

I den första filmen mötte vi familjen Parr, bestående av pappa Bob, mamma Helen, tonårsdottern Violet, 10-årige Dash och babyn Jack Jack. Mamma och pappa var i hemlighet superhjältar, men hade nu i femton år tvingats leva ett stillasittande familjeliv, vilket inte minst märktes på pappa Bobs midjemått. Han längtade tillbaka till gamla brottsbekämpartider och kunde inte motstå när ett mystiskt meddelande lockade honom till en mystisk ö.

 

 

När filmen slutade hade en mästerskurk besegrats men en ny hade precis dykt upp och familjen kastade sig in i kampen mot denne. Den nya filmen börjar precis där den förra slutade.

 

När jag besöker Pixar Studios strax utanför San Francisco får jag se de första 25 minuterna ur ”Superhjältarna 2”. Skurken från slutet av film nummer ett besegras, men detta till kostnad av stor materiell förödelse. Superhjältar blir förklarade icke önskvärda, familjen Parr tvingas återgå till ett nytt tråkigt liv (de bor på motell, deras hus förstördes ju i film nummer ett). Men så får de besök av sin gamle chef som behöver hjälp av – mamma Helen. Hon får dra på sig sina superhjältekläder medan pappa Bob muttrande och mycket motvilligt tvingas stanna hemma och sköta barnen. Brad Bird säger:

- När vi gjorde den första filmen fanns det bara två serier med superhjältefilmer, det var Spider-Man och X-Men. Numera finns det en superhjälte under varenda sten. Det är svårare att komma på en unik berättelse numera, och det vimlar ju av superhjältar på TV också. Om vi hade tänkt på det här som en superhjältefilm hade det begränsat oss. Så för mig är det här en film om en familj.

 

 

- Det handlar om de olika stadierna i livet. Alla kan knyta an till minst två av karaktärerna. Vi har alla varit barn, vi har alla haft föräldrar, många av oss har egna barn och kan relatera till allt från hur det är att ha en baby till en egensinnig tonårsdotter.

Han säger att man för ett tag funderade på att låta karaktärerna åldras, att låta det gå några år i handlingen.

- Men det kändes som om vi då skulle förlora någonting. Och i vilken annan film skulle man kunna göra en fortsättning efter fjorton år och börja precis där man slutat?

”Superhjältarna”-filmerna är inte bara parodier på/hyllning till superhjältefilmer, de är i kanske ännu högre grad parodier på/hyllningar till James Bond-filmerna och andra filmer om hemliga agenter.

- När jag var barn läste jag serietidningar mycket oregelbundet. I stället såg jag James Bond och I, Spy och The Man from UNCLE. På TV visade man repriser av de ofta töntiga TV-serierna om Superman och Batman, och jag kunde hamna i bråk där jag sa ”Sean Connery skulle sopa mattan med Adam West, som var Batman”. Bond-filmerna hade allt – Connery, ledmotivet, musiken, humor. Det här var någonting jag tände på, och till den första filmen ville jag kombinera spionfilmen med en superhjälteberättelse.

 

 

Egentligen skulle ”Superhjältarna 2” inte ha kommit nu, utan ”Toy Story 4” skulle ha släppts i sommar. Men när den fick problem tillfrågades Bird om han kunde göra sin film klar tidigare än det sagts.

- Vi hade tillräckligt mycket begåvat folk för att det skulle gå. Vi jobbade snabbt. Det finns en tendens här på Pixar att vi jobbar för hårt med att allt ska vara perfekt. Filmerna visas om och om igen i jakten på perfektion, och det kan göra att det som är nytt och fräscht går förlorat.

En av Birds första filmer var mästerverket ”Järnjätten” – den jätten dök nyligen upp i en rätt stor roll i Steven Spielbergs ”Ready Player One”.

- Jag hade inget att säga till om, Warners äger rättigheterna till figuren. Men om en karaktär man skapat ska göra ett gästspel i en annan regissörs film, så är det ju ok om det är i en film av Steven Spielberg, säger han med ett skratt.

 

 

”Superhjältarna”-filmerna är fyllda med action, och det händer att the bad guys stryker med. Bird säger att han aldrig tänker på vad som är lämpligt eller olämpligt för barn.

- Jag gör de filmer jag vill göra. Här på Pixar är jag den som vågar mest, det är inget vi sticker under stol med. Det finns ingen anledning att en animerad film inte skulle kunna vara intensiv. Det går att göra barnförbjudna tecknade filmer också. Animation är inte en åldersgräns, det är en konstform. Min film är gjord för de som älskar film, och det är kul om det också inkluderar barnen.

Nu har Bird planerna på att göra en live action-film som kommer att innehålla även en del animation.

- Säg så här – jag vill göra den, så får vi se om den blir gjord.