”Bumblebee”-regissören om sin ”Transformers”-prequel

Tvåfaldigt Oscarsnominerade regissören Travis Knight kommer från animationsstudion Laika, där han bland annat gjort sin regidebut ”Kubo och de två strängarna”. Lite på ett bananskal blev han anlitad av Disney för att göra ”Bumblebee”, den sjätte filmen i ”Transformers”-serien som utspelas före de tidigare filmerna. Vi tog ett snack med regissören.

 

 

- Mötet med Michael var häftigt, och det var en fantastisk upplevelse att få jobba i den här franchisen för första gången. Jag var ett fan och hade växt upp med detta som barn, med serietidningarna och den tecknade TV-serien. Så jag hade mina egna tankar om det, men han har ju hållit i franchisen de senaste tio åren.

- Jag fick prata med honom om hans upplevelser och filosofi bakom hans beslut och filmskapande, hans insikt i dessa robotar, och hur han filmade allt och komponerade bilderna. Det var coolt att få ta sig in i hans hjärna och få reda på hur han tog sig an detta. Jag är ju en väldigt annorlunda filmskapare så jag visste ju att jag skulle göra den på mitt sätt, men det var en upplysande process att höra hur han tänkte kring det.

 

 

- Men han gav mig ett råd tidigt, som var både mäktigt och simpelt, och det är kul att jag aldrig tänkt på det. Han berättade om processen av att jobba med en stor filmfranchise, något jag aldrig gjort förut. Det finns massa folk som kommer med åsikter. Det är lätt att bli med- eller sönderdragen åt olika håll. Han sa att det man måste göra är ”skydda filmen”. Och de orden var ett slags guidande ljus under mina mörkaste stunder. Det handlar om att berätta historien och göra filmen, och det är lätt att gå vilse på vägen bland de tusentals beslut man måste ta varje vecka, men så länge filmen är prioriteringen så klarar man det. Det var ett bra tips.

 

 

- Absolut. När man jobbar med stop-motion så måste man vara extraordinärt disciplinerad över hur man spenderar sin tid. Det kan ta en animatör en vecka att skapa en femsekunders-bild, eller till och med ännu längre tid. Varje stund som animatören är på inspelningen och gör sitt jobb är tid och pengar du aldrig får tillbaka. Så du måste se till att vad som än animeras måste komma med i filmen. Och för att göra det måste du vara säker, tydlig och ta sådana beslut tidigt.

 

- När vi bröt ner manuset för att bestämma hur vi skulle filma, så insåg jag att många av dessa sekvenser var effektivt animerade scener. Självklart finns en riktig motspelare, filmen handlar ju om relationen mellan flickan och roboten där man ser en hand av kött och blod röra vid en animerad robothand. Jag kunde snabbt se detta framför mig men teamet och skådespelarna kunde inte eftersom allt var i mitt huvud.

 

- Så jag insåg att jag måste få ner detta och det enda sättet jag visste var hur jag gjort förut, att storyboarda det hela till döds. Då kunde jag peka på storyboarden och säga att det är detta som händer, detta gör roboten, tänker, säger, koreografin, etc. Då kunde alla se det och det guidade dem hur det skulle fungera. Det gav alla disciplin och hjälpte oss att ta oss igenom processen snabbt. Jag visste exakt vad jag ville ha, vad vi skulle filma varje dag för att hålla produktionen rullande.

 

- Det sparade tid och pengar, men även att i arbetet med animatörerna på ILM (Industrial Light & Magic) så fanns ingen barriär, eftersom jag är animatör och kan prata med dem på deras språk. Sen var perspektivet annorlunda, de är vana vid att göra visuella effekter men i det här fallet skulle robotarna inte behandlas som effekter utan som karaktärer. Så det är en annan sak, du måste agera med datorn, inte bara få saker att se häftiga ut. De måste vara riktiga, känslomässiga varelser. Det var annorlunda men också kul att teckna fram framträdanden med animatörerna.

 

 

- En av de coolaste sakerna var när jag satt med min fotograf, Enrique Chediak. Vi jobbade på bildmanuset och när jag förklarade vad robotarna gör så sa han att han inte kan se dem framför sig. Och jag fortsatte att förklara och halvvägs in i processen så lutar han sig fram och viskar ”Travis, jag kan se roboten!”. Det var så härligt att se hur teamet började visualisera dessa saker och vad de gjorde baserat på kommunikation, storyboards och annat. Det var en cool del av samarbetet.

 

 

- På ett sätt gör jag inte det. Den här franchisen är ju över ett decennium gammal och eftersom vi placerat händelserna i denna 20 år tidigare än i den första filmen så har man en del frihet att leka med det. Vi börjar ju inte med en vit duk, men vi har mycket grejer vi kan leka med.

 

- För mig handlade det om att göra den typ av ”Transformers”-film jag själv ville se som barn. Jag var nio år när jag upptäckte dem och tyckte att de var jättehäftiga. Jag hade aldrig sett något liknande. Jag såg den tecknade serien, lekte med leksakerna, läste serietidningarna. Bara tanken att de här utomjordiska, högteknologiska robotarna gömmer sig i närheten och att valfritt objekt omkring oss kan ha ett eget liv, det var en sådan cool idé. Att ta det och kombinera med några av mina filminfluenser från den eran - som (produktionsbolaget) Amblin, Spielberg, John Hughes, John Carpenter - blanda det i en stor gryta och med det berätta en historia om kärlek och empati. Det var det jag försökte göra.

 

- När jag började så gav de på (leksaks- och spelföretaget) Hasbro mig en enorm bok om mytologin, jag skämtar inte! Jag kollade på den och tänkte ”Vad ska jag göra med den här?”. Det som spelade roll för mig var det som fanns i mitt huvud, mina upplevelser och minnen av att leka med de här leksakerna och vad de betydde för mig. Exempelvis är hela scenen på planeten Cybertron baserad på hur det såg ut i min hjärna och mina gamla erfarenheter. Allt man ser och hör, minsta skugga och ljudvåg, är Transformers för mig och bygger på min barndom.

 

 

 

- Ja, absolut. Den största som är mitt ”spirit animal” för denna film är ”E.T.”. Jag älskade alla Amblin-filmerna men den betydde mest. Jag såg den med min mamma på bio när jag var åtta år och det var den första film som fick mig att gråta. Jag minns att det var en sådan udda och mäktig upplevelse. Man såg den här gummivarelsen som jag visste var fejk, jag förstod vad film var vid det laget och att det inte var på riktigt. Men jag kunde verkligen relatera till den och det var idén att kunna porträttera ensamhet i barndomen på vita duken, den här förbindelsen med något okänt och hur en sådan relation kan förändra ens liv. Jag tyckte det var så vackert med empatin och kärnan i den idén. Så det lämnade verkligen avtryck i min ryggrad och sitter kvar än idag.

 

- Jag gråter fortfarande när jag ser den, det är en av de vackraste filmer som gjorts. Så innan vi började filma så hade vi en visning av den hos Universal för att visa vilken typ av film vi ville göra. Vad kan vi lära oss av den rent estetiskt och stilistiskt. Inte kopiera, men hur kan vi inspireras och ta den till en annan era. Det var väldigt lärorikt att se på den på ett annat, mer kliniskt sätt än det känslomässiga som jag upplevt förut.

 

- Så för det estetiska i filmen använde vi moderna verktyg, men även från den eran, för att få känslan av att den är gjord på samma sätt. Bland annat vissa kameralinser från den tiden och varje lins är speciell. Det var verkligen coolt hur dessa gamla verktygs personlighet kunde bidra till den här filmen. Jag älskar även John Carpenter och en av de första saker jag sade om denna film var att sammansmälta honom med John Hughes, och göra en autentisk uppväxtberättelse med drama och humor men addera lite galen, Carpenter-aktig science fiction i det hela. Jag tänkte lite ”They Live”, ”Big Trouble in Little China”. I slutändan är det ett hopkok av dessa barndomsförälskelser för att berätta en historia om empati.

 

 

 

- Laika är alltid i mina ådror. Vår nästa film, ”Missing Link”, kommer ut i vår och vi filmade den innan jag gjorde denna. Vi håller precis på att bli klara vilket ger en bild av processen. Vi började innan jag regisserade denna och avslutar alltså efter jag är färdig… Det tar sådan himla lång tid! En av de spännande sakerna för mig är att den här upplevelsen inte liknar något jag varit med om förut. Konstnärer letar alltid efter nya sätt att växa, utvecklas, uppleva något nytt och kunna väva in det i vad vi gör. Så jag är väldigt exalterad över att ta allt jag lärt mig och gå tillbaka till Laika för att se hur det manifesterar sig i det vi gör där. Laika är ju min bebis, det kommer alltid vara en del av mig.

 

 

- Jag ville nödvändigtvis inte addera något, mer vad för slags historia jag ville berätta inom franchisen. Folk får själva bedöma vad de tidigare filmerna adderat till mytologin men jag själv ville berätta en enkel, karaktärsdriven kärlekshistoria som fundamentalt kom till huvudaspekten av vad det innebär att vara människa. Jag ville behandla roboten på ett uppriktigt sätt och få publiken att känna att det är en riktig, levande varelse med tankar, drömmar och känslor. Kollar man på de andra filmerna så är de fantastiskt visuella uppvisningar, vilket vi har också men det var inte drivkraften i vår film. Istället var det känslomässiga och relationsbiten det viktiga för mig.