Charlie Kaufman är ett geni och hör definitivt till en av tidernas bästa manusförfattare om ni frågar mig. Karaktärerna, dialogen och sättet han berättar sina historier på liknar inte något annat. Det är ofta väldigt skruvat och absurt, men han lyckas ändå alltid få till rätt känslor och träffa rakt in i hjärtat.
Hans senaste film, som han gjort tillsammans med vännen Duke Johnson, är en animerad historia under namnet ”Anomalisa”. Filmen lyckades kamma hem jurypriset under Venedigs filmfestival och har nu blivit nominerad till Bästa animerade film.
MovieZine fick chansen att prata med herrarna om arbetet bakom den här framgångssagan.
Hur fann ni varandra och hur länge har ni två jobbat med “Anomalisa”?
Charlie: Vi har jobbat med ”Anomalisa” i tre år. I ett år höll vi på med förproduktionen och två år la vi på själva animationen. Jag skrev den som en teaterpjäs år 2005 och en vän till mig såg föreställningen, som i efterhand öppnade upp en animationsstudio där Duke var regissör. De frågade om vi kunde göra en film utav pjäsen och jag sa: Om ni kan få ihop pengar så kör vi.
Har ni testat er fram för att hitta rätt design och stil i filmen?
- Stopmotion animation kändes direkt som det självklara valet. Sen pratade Duke och jag väldigt mycket om stilen, tonen och temat i filmen.
Blev det några konflikter?
Duke: Konflikter är kanske att överdriva men det fanns olika åsikter och många diskussioner om saker och ting, men för det mesta hade vi samma tycke och smak.
Charlie, det finns flera likheter mellan dina karaktärer från tidigare manus, är det någon specifik karaktärstil som du dras till?
- Jag tror det blir bra om det man skriver kommer inifrån sig själv, så om det finns likheter är det inget som förvånar mig, men jag tänker inte på det. Jag är en speciell person och det är vad som påverkar det som kommer ur mig.
Var du tvungen att ändra på språket i filmen när ni bestämde er för att det skulle bli en animerad film?
- Nej, det här är verkligen pjäsen som jag skrev tidigare och dialogen har inte ändrats. Det här är stilen som vi använde oss av under teateruppsättningen.
Charlie, hur känns det att få regissera, när du tidigare arbetat mer som manusförfattare?
- Jag har haft ett väldigt bra samarbete med alla regissörer som jag arbetat med tidigare, så det har alltid känts som jag varit väldigt delaktig i hela processen. Men nu ville jag regissera för att jag tycker det är roligt, jag gillar kontrollen.
Många pratar om sexscenen i filmen, hur kommer det sig att den fungerar så pass bra? Ansåg du det vara det kritiska momentet i din film?
- Jag tänkte nog så om alla moment i filmen ”det här är ett kritiskt ögonblick” men med sexscenen så försökte vi verkligen göra den så äkta som möjligt. Vi ville inte att den skulle kännas som ett skämt där dockor hade sex, vi ville att karaktärerna skulle vara sårbara, att de skulle vara nervösa och kännas som två personer som inte känner varandra som har sex. På ett äkta och inte filmiskt sätt. Vi följer ju karaktärerna från deras första möte, tills att de har sex och att det sedan är över. Allt sker i realtid vilket är ovanligt att se på film, så jag tror just det framförallt gav scenen en känsla av intimitet.
Hur var det att filma, var det testa sig fram genom misslyckanden?
Duke: En av begränsningarna som vi hade var att vi inte kunde göra om scenerna. Vi hade en tagning hela tiden, vilket gjorde att allting tog månader att genomföra. Våra animatörer gjorde ungefär två sekunder film per dag. Sexscenen tog extremt lång tid och var en av de svåraste animerade sekvenserna som jag arbetat med. Det var många tekniska problem med kläderna och lakanen till exempel, vilket gjorde att det tog ungefär sex månader.
Vad för material använde ni er av?
- Kropparna var av silikon och vi utvecklade faktiskt en ny teknik ”dragon skin”, som är ett tunt lager silikon men med skumplast under. Silikon är oftast hårt och går inte att böja som människor böjer sig, men med det tunnare lagret och skumplasten så såg det ut som mänsklig materia. Ansiktena är 3D printade, håret är gjort hårstrå per hårstrå. Det var väldigt mycket research kring skapandet och hur vi skulle få till allting.
När kom skådespelarna in i produktionen?
- Vi filmade dom medan vi spelade in deras röster och använde sedan deras rörelser, hur de satt ner, uttryck som de gjorde, som referenser till karaktärerna som de spelade. Så det är väldigt mycket Jennifer och Tom i David och Lisa och hur de beter sig.
Vad ska du göra härnäst Charlie?
- Jag har några manus redo att produceras om du är villig att göra det? Nej men skämt åsido, jag har några idéer som jag verkligen vill göra.
Hur kommer det sig att du använde dig av Cyndi Laupers ”Girls Just Wanna Have Fun”?
- I teaterpjäsen hade vi låten ”My Heart Will Go On” av Celine Dion från "Titanic", men vi kunde inte få rättigheterna till den. Så vi letade efter något annat som skulle kunna funka och lyckades få rättigheterna till ”Girls Just Wanna Have Fun”. Helt plötsligt kändes den helt perfekt för Jennifer och hennes karaktär Lisa, så den fick det bli.
Skulle du kunna tänka dig göra en till animerad film i framtiden?
- Ja, det skulle jag verkligen. Jag ser animationen som ett medium att berätta en historia lika värdefullt som något annat.
Har succén från ”Eternal Sunshine of The Spotless Mind” påverkat din karriär på något sätt?
- Nej. det tror jag inte. Jag tror inte att det funkar för oss manusförfattare på samma sätt som det gör för skådespelare, som kan kräva mer pengar. Men det var kul och såklart extra roligt att få ha som en trofé.
Har du någonsin funderat på att göra tv-serier?
- Ja, jag har faktiskt skrivit tre piloter och om de skulle blivit tv-serier utav dom så skulle jag regissera. Två av dom blev det aldrig några piloter av medan den tredje blev enbart en pilot, men ingen valde att köra vidare med den. Så alla är döda! Men jag skulle verkligen vilja göra tv-serier i framtiden.
”Anomalisa” har premiär på fredag den 12:e februari.
