"Clark"-skådespelaren: "Janne Olssons version är helt annorlunda"

I tv-serien "Clark" får vi hänga med på en galen resa med bankrånaren Clark Olofsson, och ta del av händelserna kring Norrmalmstorgsdramat - gisslantagningen som skapade världsrubriker och myntade begreppet Stockholmssyndromet.

 

Vid sidan av Bill Skarsgårds Clark syns Christoffer Nordenrot i rollen som bankrånarkumpanen Janne Olsson.

 

- Jag tyckte att det var ett jäkla drömprojekt för mig. Det är något man inte får göra så ofta i Sverige, den typen av roller som har de extrema karaktärsdragen och köra-in-i-kaklet-känslan, de landar inte i ens knä så ofta, berättar Nordenrot för MovieZine.

 

 

- Jag gjorde ett ganska omfattande research-arbete ändå. Jag tittade dels på allt dokumentärmaterial jag kunde hitta. Men framför allt lyssnade jag på Jannes självbiografi, som är helt fantastisk. Han läser in den själv vilket var perfekt för att fånga skånskan, och hans sätt att tala. Jag försökte fånga Jannes karaktär, men samtidigt är serien som du säger baserad på Clarks sanningar och lögner... med ganska stort avtryck på lögner, eftersom Clark är lite av en mytoman, 

 

- Janne avskydde ju Clark efter Norrmalmstorg. De blev värsta fienderna. Jannes historia går åt ett helt annat håll, där han är hjälten och han var den som fick till det med någon tjej i gisslan medan Clark satt och darrade som ett asplöv. Så de har två totalt olika historier att berätta. Och nånstans är väl båda deras historier väldigt kryddade. Men jag tror man kanske kan landa lite närmare sanningen åt Jannes håll.

 

 

 

- Jag började med att provfilma för rollen som Tommy Lindström. Då visste jag inte vem som skulle regissera. Jag visste inte mycket om genren, så jag gjorde en ganska naturlig provfilmning. Sen hörde de av sig och sa att "det är Jonas Åkerlund som ska regissera och han vill träffa dig för Janne Olsson istället". 

 

- Jag fick läsa några scener som Janne och på något sätt plingade det till. "Jaha, det är det här de letar efter". Jag förstod vad de letade efter, att det ska vara lite larger-than-life. Där klickade det för mig så jävla klockrent med projektet och rollen. För det är inte så långt ifrån det jag kommer ifrån med Crazy Pictures och "Poesi för fiskar". Så jag tror vi förstod varan ganska snabbt. 

 

- "Vi är inte helt ute efter sanningen här utan vi är ute efter Clarks version av sanningen", sa Jonas till mig. "Fullt ös medvetslös". 

 

 

- Norrmalmstorgsdramat gjorde vi under fyra dagar i ett fantastiskt studiobygge i Vilnius. Vi filmade det kronologiskt, så vi började med första scenen och tog oss igenom det under fyra dagar. Jag gasade ju på ganska rejält med Jannes energi där. Så jag var ganska sliten i både röst och kropp efter de här dagarna. Både jag och Bill fick nästan flashar som att vi varit där på riktigt och hade gjort den här skiten. Det var nog bra för uppbyggnaden att göra det kronologiskt. För i fyra dygn var vi nästan med om Norrmalmstorgsdramat.

 

 

 

- Vi har aldrig jobbat ihop tidigare. Men vi lärde känna varann för tio år sen. När jag gick på scenskolan i Malmö gjorde jag min praktik i Stockhol, och vi lärde känna varann via en gemensam kompis och umgicks ganska mycket under de månaderna. Det var också i samband med att vi släppte "Poesi för fiskar"-filmerna. Bland annat en film som heter "Kuken brinner" där Bill var väldigt imponerad av min insats. Där spelar jag också en galning. 

 

- Så jag frågade faktiskt Bill häromdagen, om det var "Kuken brinner" som gjorde att jag kom på radarn? Han skrattade och bekräftade att ja, det var det faktiskt. Han hade mde sig det lite i bakhuvudet när de skulle casta Janne, som på ett vis är den enda som kanske toppar Clark i galenskap. 

 

 

 

- Hehe, oftast är det antingen "Poesi för fiskar" som ju verkar ha ett evigt liv på Youtube... Man märker att nya generationer plockar upp det. Det är tydligen en grej på TikTok, 10-11-åringar upptäcker "Poesi för fiskar". Sen är det en barnserie jag gjorde som heter "Pappa på förskolan" som har gått i repris på SVT i alla år. Den är för åldersgrupp 2 till 5. Många föräldrar stannar mig på stan och vill ta en bild och visa sina barn.

 

 

- Haha, ja precis! Det är lite så.

 

 

 

- Det är den stora genialiteten med Jonas Åkerlund, hur han gestaltat det i den här serien. Han gör det på ett konstnärligt sätt. Man ska sugas in i Clarks värld och bli lite charmad av honom, så som faktiskt folk och media blev när det begav sig. 

 

- Vissa scener blir nästan som en musikvideo, och det blir tydligt med såna medel att han är en mytoman. Det är klart att det inte gick till sådär. I sista avsnittet blir det tydligt hur det landar. Hur han egentligen bara har brytt sig om sig själv i hela sitt liv och skitit i alla andra. Han behandlar både män och kvinnor som skit. Så jag tycker verkligen inte att man glorifierar kriminalitet. Då har man nog missat poängen med serien. Jag tycker den visar på ett konstnärligt och coolt sätt hur en mytoman, psykopat och narcissist kan funka och klättra i ett samhälle. 

 

- Min svärfar sa något roligt när han hade sett serien: "Undrar hur många miljoner Clark har kostat vårt samhälle under sitt liv?" Därför är det bra att den här serien görs, och uppmärksammas internationellt, för då får han på ett vis betala tillbaks lite pengar till svenska ekonomin (skratt).