Skådespelaren Christoffer Nordenrot ville gå den extra biten inför sin prestation i sommarens svenska storfilm. Han gick upp i vikt, bara för att sedan banta ner 20 kilo. Och därefter bygga upp kroppen på nytt. För MovieZine berättar han om den galna viktresan, och det långa arbetet med Crazy Pictures första långfilm ”Den blomstertid nu kommer”.
Var det alltid självklart för dig att din karaktär Alex skulle genomgå en sådan fysisk förvandling?
- Jag bestämde mig ganska tidigt för det i samtal med Crazy Pictures. Eftersom jag har varit med och skrivit manus har jag känt till storyn i många år, och jag visste att det är ett tidshopp i filmen. Det blev också ganska logiskt med en paus i inspelningen, eftersom första delen utspelar sig på vintern och den andra på sommaren. Sen var det länge oklart när vi skulle börja filma. Var det i år? Vilken del börjar vi med, den äldre eller yngre Alex? Det gick fram och tillbaka ett tag.
- Till slut var det bestämt med nästan 100 procent säkerhet att vi skulle börja med den äldre delen. Inför det började jag käka en massa fett och proteinshakes, och tränade och svällde upp till något lite ballonglikt. Jag vägde 83 kilo, vilket är väldigt mycket för att vara jag. Då fick jag ett positivt och ett negativt besked - nu var det spikat att vi skulle börja filma i februari 2016, om fem månader, men vi skulle börja med en yngre delen, skrattar Christoffer.
Nu gällde det att göra helt tvärtom, banta bort alla nya kilon och bli pinnsmal. Det gjorde han enligt egen utsago på ett ganska osunt sätt, men resultatet blev 20 kilos viktnedgång på mindre än ett halvår:
- Jag lyckades med det genom att powerwalka mycket, jag läste att man bränner mer fett än gå än att springa. Allt sånt var viktigt. Det var bråttom att gå ner så mycket som möjligt i vikt. Jag åt bara knäckebröd. Jag gick ned 20 kilo tills vi började filma i februari, men jag mådde på kuppen ganska dåligt. Jag blev trött och nere. Till råga på allt hände det en personlig, traumatisk grej. Min morfar gick bort hastigt. Då blir man påmind om vilket konstigt jobb man har som skådespelare. Man kan ju inte pausa en inspelning, eller bli utbytt. Jag fick köra på. När man redan mådde ganska dåligt och hade låg energi i kroppen, då var det kämpigt. Jag fick sömntabletter utskrivna så att jag iallafall kunde vila lite på nätterna. Men det var en av de tyngsta perioderna i mitt liv.
Var det alltid självklart för dig att din karaktär Alex skulle genomgå en sådan fysisk förvandling?
- Jag bestämde mig ganska tidigt för det i samtal med Crazy Pictures. Eftersom jag har varit med och skrivit manus har jag känt till storyn i många år, och jag visste att det är ett tidshopp i filmen. Det blev också ganska logiskt med en paus i inspelningen, eftersom första delen utspelar sig på vintern och den andra på sommaren. Sen var det länge oklart när vi skulle börja filma. Var det i år? Vilken del börjar vi med, den äldre eller yngre Alex? Det gick fram och tillbaka ett tag.
- Till slut var det bestämt med nästan 100 procent säkerhet att vi skulle börja med den äldre delen. Inför det började jag käka en massa fett och proteinshakes, och tränade och svällde upp till något lite ballonglikt. Jag vägde 83 kilo, vilket är väldigt mycket för att vara jag. Då fick jag ett positivt och ett negativt besked - nu var det spikat att vi skulle börja filma i februari 2016, om fem månader, men vi skulle börja med en yngre delen, skrattar Christoffer.
Nu gällde det att göra helt tvärtom, banta bort alla nya kilon och bli pinnsmal. Det gjorde han enligt egen utsago på ett ganska osunt sätt, men resultatet blev 20 kilos viktnedgång på mindre än ett halvår:
- Jag lyckades med det genom att powerwalka mycket, jag läste att man bränner mer fett än gå än att springa. Allt sånt var viktigt. Det var bråttom att gå ner så mycket som möjligt i vikt. Jag åt bara knäckebröd. Jag gick ned 20 kilo tills vi började filma i februari, men jag mådde på kuppen ganska dåligt. Jag blev trött och nere. Till råga på allt hände det en personlig, traumatisk grej. Min morfar gick bort hastigt. Då blir man påmind om vilket konstigt jobb man har som skådespelare. Man kan ju inte pausa en inspelning, eller bli utbytt. Jag fick köra på. När man redan mådde ganska dåligt och hade låg energi i kroppen, då var det kämpigt. Jag fick sömntabletter utskrivna så att jag iallafall kunde vila lite på nätterna. Men det var en av de tyngsta perioderna i mitt liv.
Christoffer Nordenrot före och efter viktraset, samt efter träningen.
- När vi hade gjort den första delen tänkte jag att jag ska gå upp i vikt, men på ett sätt jag mådde bra av. En läkare sa att jag hade dåliga levervärden och höga saltnivåer, av att jag ätit dåligt och stressat mycket. Men jag fick hjälp av en personlig tränare med att lägga upp en superbra träningsplan och en kostplan. Det var bara bra att komma igång och träna och äta. Jag tränade olika muskelgrupper sju dagar i veckan. Men den här gången handlade det bara om att äta hälsosamt och gå upp i muskler, inte svälla upp igen. Då mådde jag väldigt mycket bättre. Och jag insåg också hur dåligt jag faktiskt mådde när jag hade gjort den där viktnedgången. Sommarinspelningen var mycket mer harmonisk för mig.
Christoffer Nordenrot menar att hans viktresa är rätt talande för projektet, där alla inblandade har gett allt och lite till.
- Det finns många andra exempel på vad Crazy Pictures också har gjort, eftersom det ligger oss nära om hjärtat. Vi har alla velat gå den extra biten. Som Rasmus, till exempel, som byggde upp en miniatyrkyrka under flera månader, som vi kunde använda för att filma en helikopterkrasch. Tagningen blev inte riktigt bra, så då ställer sig Rasmus och bygger upp hela kyrkan igen.
Christoffer Nordenrot menar att hans viktresa är rätt talande för projektet, där alla inblandade har gett allt och lite till.
- Det finns många andra exempel på vad Crazy Pictures också har gjort, eftersom det ligger oss nära om hjärtat. Vi har alla velat gå den extra biten. Som Rasmus, till exempel, som byggde upp en miniatyrkyrka under flera månader, som vi kunde använda för att filma en helikopterkrasch. Tagningen blev inte riktigt bra, så då ställer sig Rasmus och bygger upp hela kyrkan igen.
Du ser verkligen många år yngre ut i inledningen i filmen. Är det inga datoreffekter inblandade?
- Det är mest smink, och en peruk för att jag ska få mer hår. Och när jag spelar äldre har jag sparat ut lite skägg. Vi hittade också olika ljussättningar, för att framhäva olika ansiktsdrag. Lite mer kindben när jag är äldre. Ljussättningen gjorde mig lite slätare som ung. När man spelar sexton år, det är ju långt ifrån mig själv som var 30 när filmen spelades in. Jag slogs av att det sitter mycket kring ögonen, den där självsäkerheten eller naiviteten.
- Jag tänkte mycket på Alex som ganska naiv och oförstörd, som vi alla är när vi är små. Därefter råkar man ut för saker, och man bygger upp försvarsmekanismer och murar. Alex har haft otur i relationer som ung, han har blivit sårad. Han anklagar sig själv mycket. Och han utvecklas till en ganska hård och cynisk människa, på ett sätt. men det osäkra barnet finns kvar där bakom Han kan upplevas som otrevlig, men han säger bara vad han tycker - för att hellre såra andra än att riskera bli sårad igen. Han har mycket känslor inom sig, men han har aldrig lärt sig att kommunicera dem.
- Det är mest smink, och en peruk för att jag ska få mer hår. Och när jag spelar äldre har jag sparat ut lite skägg. Vi hittade också olika ljussättningar, för att framhäva olika ansiktsdrag. Lite mer kindben när jag är äldre. Ljussättningen gjorde mig lite slätare som ung. När man spelar sexton år, det är ju långt ifrån mig själv som var 30 när filmen spelades in. Jag slogs av att det sitter mycket kring ögonen, den där självsäkerheten eller naiviteten.
- Jag tänkte mycket på Alex som ganska naiv och oförstörd, som vi alla är när vi är små. Därefter råkar man ut för saker, och man bygger upp försvarsmekanismer och murar. Alex har haft otur i relationer som ung, han har blivit sårad. Han anklagar sig själv mycket. Och han utvecklas till en ganska hård och cynisk människa, på ett sätt. men det osäkra barnet finns kvar där bakom Han kan upplevas som otrevlig, men han säger bara vad han tycker - för att hellre såra andra än att riskera bli sårad igen. Han har mycket känslor inom sig, men han har aldrig lärt sig att kommunicera dem.
Filmens två versioner av Alex, med tolv års skillnad emellan.
Det är ju en ambitiös katastroffilm, men samtidigt hör jag att ni tänkt extremt mycket på dramat och karaktärerna?
- Det är det vi gått igång mest på. Vi jobbade med två olika spår, dels en katastroffilm - tänk om krigslarmet går i Sverige? Om telefonerna slås ut? Internet försvinner, vi kan inte nå våra nära och kära. Hur skulle vi reagera?
- Det andra spåret som intresserat oss mest var relationerna. Vilka är de här människorna som hamnat mitt i det här? Varför gör de valen de gör? Vi jobbade mycket kring temat om att säga det man vill säga, och göra det man vill göra innan det är för sent. En klassisk grej människor gör är att man skjuter på saker. Man kanske inte säger till mamma att man älskar henne, eller gör det man drömt om. Här är en situation dragen till sin spets, Sverige utsätts för en attack och man tvingas överleva. Det finns inte mycket spelrum längre. Och ibland är det tyvärr för sent i livet. Det är en bitter och jobbig erfarenhet.
Det påminner mig om den här broschyren som landade i brevlådan häromveckan. ”Om krisen eller kriget kommer”…
- Haha! Det var ganska otroligt. De kunde lika gärna ha lagt in reklam i slutet också: ”Gå och se filmen 20 juni”. Idén för oss väcktes redan 2010, vi började skriva ett manus 2012, och då var det verkligen fiktion. Något spännande att tänka, men otroligt långt ifrån verkligheten. Filmisk fiktion. Vi hade aldrig avsikten att göra en politisk film, eller något som ligger i tiden. Men under åren har fiktionen blivit till en skrämmande verklighet.
- Folk reagerar när de ser Västerbron som sprängs. Det är verkligen något som vi kom på för sju år sen, en sjukt cool filmisk bild. Vi tyckte det vore spännande att det händer i Stockholm. Nu är det ju obehagligt nära till hands. Vi hade ett terrorattentat i Stockholm förra året, det är inte så otänkbart.
- Det är det vi gått igång mest på. Vi jobbade med två olika spår, dels en katastroffilm - tänk om krigslarmet går i Sverige? Om telefonerna slås ut? Internet försvinner, vi kan inte nå våra nära och kära. Hur skulle vi reagera?
- Det andra spåret som intresserat oss mest var relationerna. Vilka är de här människorna som hamnat mitt i det här? Varför gör de valen de gör? Vi jobbade mycket kring temat om att säga det man vill säga, och göra det man vill göra innan det är för sent. En klassisk grej människor gör är att man skjuter på saker. Man kanske inte säger till mamma att man älskar henne, eller gör det man drömt om. Här är en situation dragen till sin spets, Sverige utsätts för en attack och man tvingas överleva. Det finns inte mycket spelrum längre. Och ibland är det tyvärr för sent i livet. Det är en bitter och jobbig erfarenhet.
Det påminner mig om den här broschyren som landade i brevlådan häromveckan. ”Om krisen eller kriget kommer”…
- Haha! Det var ganska otroligt. De kunde lika gärna ha lagt in reklam i slutet också: ”Gå och se filmen 20 juni”. Idén för oss väcktes redan 2010, vi började skriva ett manus 2012, och då var det verkligen fiktion. Något spännande att tänka, men otroligt långt ifrån verkligheten. Filmisk fiktion. Vi hade aldrig avsikten att göra en politisk film, eller något som ligger i tiden. Men under åren har fiktionen blivit till en skrämmande verklighet.
- Folk reagerar när de ser Västerbron som sprängs. Det är verkligen något som vi kom på för sju år sen, en sjukt cool filmisk bild. Vi tyckte det vore spännande att det händer i Stockholm. Nu är det ju obehagligt nära till hands. Vi hade ett terrorattentat i Stockholm förra året, det är inte så otänkbart.
På inspelningen av "Den blomstertid nu kommer".
Hur mycket research ligger bakom filmen? Är det här ungefär vad som skulle hända vid en attack?
- Ja, i ett tidigt skede var vi noggranna med att prata med folk, dels från försvaret men också allmänna personer som sitter hemma på otroligt mycket information. Det finns de som nördar in sig på hemliga bergrum, och vad som händer med regeringen om Sverige råkar ut för krig. Vi gjorde också intressanta fältstudier. Vi åkte till exempel och besökte hemliga bergrum. Det var jätte-hyschhysch och vi fick åka sent på kvällen, för vi fick egentligen inte vara där. Man ser en liten stuga med en liten dörr. Man kliver in och där är en spiraltrappa som leder 100 meter ner. Och så enorma salar, transformator-stationer och skyddsrum med bunkerbäddar som stått orörda sen 70-talet.
- Sverige rustade mycket under kalla kriget. Man byggde bergrum med ambitionen att få plats med alla Sveriges medborgare. Många har fått läggas ned, de användes aldrig - det blev aldrig krig. En del har man stängt igen och vattenfyllt, men andra finns kvar. En del är aktiva, för att till exempel skydda regeringen vid händelse av krig. Det är så spännande när man går in i den världen. Det har aldrig utnyttjats på film, ingen har filmat i de riktiga bergrummen som vi har gjort. Det är så hemligt att vi inte får säga var vi filmade. Men det är häftiga miljöer, och väldigt filmiskt.
Om vi går back to basics. Hur länge har du känt killarna i Crazy Pictures?
- Jag hade just börjat som skådis, året var 2007. Jag svarade på en annons på en filmsajt, där några gymnasieungdomar skulle göra en överambitiös långfilm på sitt sommarliv. Jag blev castad, och Magnus Sundberg som spelade i ”Poesi för fiskar” med mig och också är med i långfilmen. Så lärde vi känna varann och Crazy Pictures. De var finniga grabbar som gick tvåan på gymnasier och hade sommarlov. Vi bodde i en liten lägenhet, sov ovanpå varann och filmade 15-20 timmar om dagen. Filmen kom aldrig ut, men det var en fantastisk filmskola.
- Vi lärde oss mycket om film, och i samband med det började jag själv skriva manus. Vi ville ta ett steg tillbaka och göra bra kortfilm. Jag skrev ”Nakenlekar” och ”Du ritar fult”. Filmerna skickades in till en filmfestival, och kom med. De la upp bidragen på Youtube. Det var inte lika stort år 2009 som nu. Men ”Nakenlekar” blev en så kallad klicksuccé över en natt. Vi fick ett nytt perspektiv: ”oj, här kan man ju nå publiken vi vill nå.” På en kortfilmfestival är det bara några hundra som går och ser filmen, på Youtube kunde vi nå hundratusentals, folk som inte vanligtvis ser kortfilm. Då föddes idén till ”Poesi för fiskar”, kortfilmer för Youtube. Idiotiskt egentligen, för vi tjänade inga pengar på det, men fick helt fantastisk publik.
- Ja, i ett tidigt skede var vi noggranna med att prata med folk, dels från försvaret men också allmänna personer som sitter hemma på otroligt mycket information. Det finns de som nördar in sig på hemliga bergrum, och vad som händer med regeringen om Sverige råkar ut för krig. Vi gjorde också intressanta fältstudier. Vi åkte till exempel och besökte hemliga bergrum. Det var jätte-hyschhysch och vi fick åka sent på kvällen, för vi fick egentligen inte vara där. Man ser en liten stuga med en liten dörr. Man kliver in och där är en spiraltrappa som leder 100 meter ner. Och så enorma salar, transformator-stationer och skyddsrum med bunkerbäddar som stått orörda sen 70-talet.
- Sverige rustade mycket under kalla kriget. Man byggde bergrum med ambitionen att få plats med alla Sveriges medborgare. Många har fått läggas ned, de användes aldrig - det blev aldrig krig. En del har man stängt igen och vattenfyllt, men andra finns kvar. En del är aktiva, för att till exempel skydda regeringen vid händelse av krig. Det är så spännande när man går in i den världen. Det har aldrig utnyttjats på film, ingen har filmat i de riktiga bergrummen som vi har gjort. Det är så hemligt att vi inte får säga var vi filmade. Men det är häftiga miljöer, och väldigt filmiskt.
Om vi går back to basics. Hur länge har du känt killarna i Crazy Pictures?
- Jag hade just börjat som skådis, året var 2007. Jag svarade på en annons på en filmsajt, där några gymnasieungdomar skulle göra en överambitiös långfilm på sitt sommarliv. Jag blev castad, och Magnus Sundberg som spelade i ”Poesi för fiskar” med mig och också är med i långfilmen. Så lärde vi känna varann och Crazy Pictures. De var finniga grabbar som gick tvåan på gymnasier och hade sommarlov. Vi bodde i en liten lägenhet, sov ovanpå varann och filmade 15-20 timmar om dagen. Filmen kom aldrig ut, men det var en fantastisk filmskola.
- Vi lärde oss mycket om film, och i samband med det började jag själv skriva manus. Vi ville ta ett steg tillbaka och göra bra kortfilm. Jag skrev ”Nakenlekar” och ”Du ritar fult”. Filmerna skickades in till en filmfestival, och kom med. De la upp bidragen på Youtube. Det var inte lika stort år 2009 som nu. Men ”Nakenlekar” blev en så kallad klicksuccé över en natt. Vi fick ett nytt perspektiv: ”oj, här kan man ju nå publiken vi vill nå.” På en kortfilmfestival är det bara några hundra som går och ser filmen, på Youtube kunde vi nå hundratusentals, folk som inte vanligtvis ser kortfilm. Då föddes idén till ”Poesi för fiskar”, kortfilmer för Youtube. Idiotiskt egentligen, för vi tjänade inga pengar på det, men fick helt fantastisk publik.
Kortfilmerna i ”Poesi för fiskar” släpptes under åren 2009-2010, och fick en extra säsong 2015. De var också ingången till den långfilm som gänget burit på sedan 2010.
- Vi hittade vårt sätt att göra film, och vi hade en publik. Istället för att gå den traditionella vägen, be Filminstitutet om pengar, spela in filmen, släppa en trailer, väcka publikens intresse… Vi började baklänges och gjorde trailern först. Vi la upp den på Kickstarter och frågade: ”Vad tror ni om den här som långfilm?” De svarade rungande fantastiskt ja! Vi bad om 300.000 kronor. Det fick vi in på ett dygn. Kampanjen slutade på 800.000 kronor, och blev den mest lyckade kampanjen för en svensk långfilm. Då såg branschen att det fanns ett intresse för de här unga filmskaparnas tokiga idéer, och de hakade på. Vi fick med oss SF Bio, Norrköpings filmfond, TV4 och privata finansiärer. Men vi var också tydliga hela tiden, att vi måste få göra vår film på vårt sätt. Är man med som finansiär får man inte tycka och tänka allt för mycket om det. Jag är stolt - det är vår film, och det är en oerhört modig debutfilm i Sverige. Det är jag stolt över oavsett hur den kommer gå på bio.
Det ska du vara. Men ni fick alltså inte en krona från Svenska Filminstitutet?
- Vi har sökt pengar från SFI men fått nej av en rad filmkonsulenter genom åren. Vi har fått någon typ av motivering av alla. Men det känns tyvärr som att… Det pratas mycket om att man vill se en ny typ av svensk film, man vill att unga kreativa filmskapare ska komma fram, men när det kommer till kritan är det inte så. Då fegar man ur. Det är fantastiskt att filmen nu finns, och distribueras av SF över hela landet. Vill man se mer av den typen av svensk film hoppas jag man går och stöttar den. Gå och titta. Sänd ut en klar signal om att man vill ha nytt blod.
Det ser ju ut att bli en fantastisk sommar. Hur skulle du övertala folk till att skippa stranden och se ”Blomstertid” istället?
- Man kan ju hoppas på att det börjar regna. Gör det inte det… Jag är partisk såklart, men jag hade själv varit peppad på att det är en film som är svensk, men som känns otroligt osvensk, på ett positivt sätt. Också med tanke på att vi hittat vårt sätt att göra film på. Vi bjuder in publiken mer, vi har inte gjort den på det traditionella sättet, och det passar oss bra. Vi har alla personligen investerat väldigt mycket. Vi är ett litet sammansvetsat gäng som lärda känna varann i gymnasiet. Allt vi gjort har lett fram till det här. Förhoppningsvis genomsyrar det filmen, det känns att den är gjord med mycket hjärta och smärta. Efter våra förhandsvisningar har vi fått genomgående positiv feedback, folk säger att det här är något de inte sett inom svensk film förut.
- Vi hittade vårt sätt att göra film, och vi hade en publik. Istället för att gå den traditionella vägen, be Filminstitutet om pengar, spela in filmen, släppa en trailer, väcka publikens intresse… Vi började baklänges och gjorde trailern först. Vi la upp den på Kickstarter och frågade: ”Vad tror ni om den här som långfilm?” De svarade rungande fantastiskt ja! Vi bad om 300.000 kronor. Det fick vi in på ett dygn. Kampanjen slutade på 800.000 kronor, och blev den mest lyckade kampanjen för en svensk långfilm. Då såg branschen att det fanns ett intresse för de här unga filmskaparnas tokiga idéer, och de hakade på. Vi fick med oss SF Bio, Norrköpings filmfond, TV4 och privata finansiärer. Men vi var också tydliga hela tiden, att vi måste få göra vår film på vårt sätt. Är man med som finansiär får man inte tycka och tänka allt för mycket om det. Jag är stolt - det är vår film, och det är en oerhört modig debutfilm i Sverige. Det är jag stolt över oavsett hur den kommer gå på bio.
Det ska du vara. Men ni fick alltså inte en krona från Svenska Filminstitutet?
- Vi har sökt pengar från SFI men fått nej av en rad filmkonsulenter genom åren. Vi har fått någon typ av motivering av alla. Men det känns tyvärr som att… Det pratas mycket om att man vill se en ny typ av svensk film, man vill att unga kreativa filmskapare ska komma fram, men när det kommer till kritan är det inte så. Då fegar man ur. Det är fantastiskt att filmen nu finns, och distribueras av SF över hela landet. Vill man se mer av den typen av svensk film hoppas jag man går och stöttar den. Gå och titta. Sänd ut en klar signal om att man vill ha nytt blod.
Det ser ju ut att bli en fantastisk sommar. Hur skulle du övertala folk till att skippa stranden och se ”Blomstertid” istället?
- Man kan ju hoppas på att det börjar regna. Gör det inte det… Jag är partisk såklart, men jag hade själv varit peppad på att det är en film som är svensk, men som känns otroligt osvensk, på ett positivt sätt. Också med tanke på att vi hittat vårt sätt att göra film på. Vi bjuder in publiken mer, vi har inte gjort den på det traditionella sättet, och det passar oss bra. Vi har alla personligen investerat väldigt mycket. Vi är ett litet sammansvetsat gäng som lärda känna varann i gymnasiet. Allt vi gjort har lett fram till det här. Förhoppningsvis genomsyrar det filmen, det känns att den är gjord med mycket hjärta och smärta. Efter våra förhandsvisningar har vi fått genomgående positiv feedback, folk säger att det här är något de inte sett inom svensk film förut.
"Den blomstertid nu kommer" går upp på bio över hela landet den 20 juni.
