Snygga och ruggigt atmosfäriska seriemördarthrillern "The Alienist" debuterade på amerikansk tv i början av året, och har just släppts världen över via Netflix. I veckan fick jag träffa de tre huvudrollsinnehavarna, som undersöker en serie brutala mord i 1890-talets New York.
Hur hanterar ni som skådespelare våldet och mörkret?
Dakota Fanning: Lustigt, det är en av de vanligaste frågor jag får. Men det är inget jag tänker på, jag separerar karaktärerna och jobbet från mig själv. Vi kan prata om var vi ska äta middag, och sen ropar de ”Action!” Så måste det funka, för när man filmar i sju månader vore det synd att leva i den intensiva känslan.
Luke Evans: Man skulle bli galen om man stannade mentalt i den världen. En del dagar blev såklart mer intensiva än andra, men det var också skönt att släppa scenerna och gå vidare. Det måste man. Det är nog samma sak om man arbetar med att undersöka brottsplatser. Det är klart att det följer med en hem, men de har säkert metoder för att släppa det - hur klarar man annars av sitt jobb?
Så ni går inte hem och drömmer om lik?
Evans: Aperol Spritz hjälper, har jag märkt. Man sover gott. (skratt)
Brühl: Jag fick ändå inte mycket sömn, min lilla son håller mig vaken om nätterna. Men jag gillade faktiskt de mörka scenerna! De påverkade mig inte alls. Jag såg fram emot dem. Jag har dragits till den här världen sedan jag var tonåring. Att få möjligheten att resa i tiden och uppleva den kusliga atmosfären var underbart.
Vad är det som fascinerar dig?
- Det är fascinerande eftersom det handlar om psykologins början. De här människorna var modiga, progressiva och moderna tänkare. Samhället gillade dem inte. De ansågs vara farliga, charlataner. Det är otroligt att tänka sig att det tog så lång tid innan man professionellt började undersöka det mänskliga psyket. Det visar bara hur rädda folk var, och fortfarande är, att utforska vad som finns inom oss. Jag har en fin scen med Sarah Howard som handlar om att beroende på omständigheterna, din uppväxt och dina upplevelser, kan du också vara kapabel till att begå hemska brott. Det är fascinerande för mig att spela killen som var bland de första att utforska just det.
Hur hanterar ni som skådespelare våldet och mörkret?
Dakota Fanning: Lustigt, det är en av de vanligaste frågor jag får. Men det är inget jag tänker på, jag separerar karaktärerna och jobbet från mig själv. Vi kan prata om var vi ska äta middag, och sen ropar de ”Action!” Så måste det funka, för när man filmar i sju månader vore det synd att leva i den intensiva känslan.
Luke Evans: Man skulle bli galen om man stannade mentalt i den världen. En del dagar blev såklart mer intensiva än andra, men det var också skönt att släppa scenerna och gå vidare. Det måste man. Det är nog samma sak om man arbetar med att undersöka brottsplatser. Det är klart att det följer med en hem, men de har säkert metoder för att släppa det - hur klarar man annars av sitt jobb?
Så ni går inte hem och drömmer om lik?
Evans: Aperol Spritz hjälper, har jag märkt. Man sover gott. (skratt)
Brühl: Jag fick ändå inte mycket sömn, min lilla son håller mig vaken om nätterna. Men jag gillade faktiskt de mörka scenerna! De påverkade mig inte alls. Jag såg fram emot dem. Jag har dragits till den här världen sedan jag var tonåring. Att få möjligheten att resa i tiden och uppleva den kusliga atmosfären var underbart.
Vad är det som fascinerar dig?
- Det är fascinerande eftersom det handlar om psykologins början. De här människorna var modiga, progressiva och moderna tänkare. Samhället gillade dem inte. De ansågs vara farliga, charlataner. Det är otroligt att tänka sig att det tog så lång tid innan man professionellt började undersöka det mänskliga psyket. Det visar bara hur rädda folk var, och fortfarande är, att utforska vad som finns inom oss. Jag har en fin scen med Sarah Howard som handlar om att beroende på omständigheterna, din uppväxt och dina upplevelser, kan du också vara kapabel till att begå hemska brott. Det är fascinerande för mig att spela killen som var bland de första att utforska just det.
Dakota, vilka kvaliteter söker du i dina roller?
- Jag går på instinkt. Det är mer en känsla. Om man måste fråga sig "ska jag ta rollen eller inte" så borde man förmodligen inte. Min erfarenhet säger snarare att jag måste ta den. Jag söker inte efter något särskilt, förutom nya utmaningar. Jag vill inte spela samma roll om och om igen. Annars är det bara magkänslan som styr.
Är det någon skillnad på vilka manus du får nuförtiden?
- Jag började ju agera så ung, så jag har gått igenom olika stadier i min karriär. Nu är jag 24, så visst har det skiftat.
Vad lockade dig till den här karaktären?
- Jag lockades av hennes beskrivning, framför allt. Den första kvinnan på den här positionen hos New York-polisen? Det var spännande för mig, och inget jag någonsin tänkt över, men såklart fanns det någon som Sarah Howard på riktigt. Att få berätta en fiktiv version av den historien var något jag såg fram emot. I historiska berättelser finns det sällan någon mångfald bland de kvinnliga karaktärerna, eftersom så mycket höll dem tillbaka. Att kunna spela en viljestark kvinna som slår tillbaka mot alla hinder, som inte är gift, vill inte ha barn och är fokuserad på sin karriär... jag har inte sett något av det berättas innan. Det var något annorlunda.
Så karaktären fanns på riktigt?
- Sarah är en påhittad karaktär. Men det fanns en kvinna vid namn Isabelle Goodwin som var den första att jobba för polisen i New York.
- Jag går på instinkt. Det är mer en känsla. Om man måste fråga sig "ska jag ta rollen eller inte" så borde man förmodligen inte. Min erfarenhet säger snarare att jag måste ta den. Jag söker inte efter något särskilt, förutom nya utmaningar. Jag vill inte spela samma roll om och om igen. Annars är det bara magkänslan som styr.
Är det någon skillnad på vilka manus du får nuförtiden?
- Jag började ju agera så ung, så jag har gått igenom olika stadier i min karriär. Nu är jag 24, så visst har det skiftat.
Vad lockade dig till den här karaktären?
- Jag lockades av hennes beskrivning, framför allt. Den första kvinnan på den här positionen hos New York-polisen? Det var spännande för mig, och inget jag någonsin tänkt över, men såklart fanns det någon som Sarah Howard på riktigt. Att få berätta en fiktiv version av den historien var något jag såg fram emot. I historiska berättelser finns det sällan någon mångfald bland de kvinnliga karaktärerna, eftersom så mycket höll dem tillbaka. Att kunna spela en viljestark kvinna som slår tillbaka mot alla hinder, som inte är gift, vill inte ha barn och är fokuserad på sin karriär... jag har inte sett något av det berättas innan. Det var något annorlunda.
Så karaktären fanns på riktigt?
- Sarah är en påhittad karaktär. Men det fanns en kvinna vid namn Isabelle Goodwin som var den första att jobba för polisen i New York.
Vad kommer tittarna att upptäcka om New York vid den tiden?
Brühl: Att det var en tuff miljö! Jag har alltid varit intresserad av New York, så för mig blev det en historielektion. När jag åker dit nu så förstår jag bättre vad som hänt i det eller det området. Klyftan mellan de väldigt rika familjerna och de väldigt fattiga immigranterna var otrolig. Det fanns så mycket jag inte kände till, som att det fanns bordeller med prostituerade pojkar, eller att Roosevelt var polischef innan han blev president. Vi åkte tillbaka till New York förra året för vår pressturné, och gick på samma gator som vi filmade på i Budapest, år 1896. Det var lustigt.
Luke, du har sagt att en hel del har ändrats sen den tiden, men inte allt.
Evans: Ja, det räcker att slå på nyheterna och se skillnaden mellan de rika och de fattiga. Serien har hittills bara visats i USA, och USA har definitivt de här problemen. Nu släpps serien för resten av världen och jag är nyfiken på vilken dialog den kommer att väcka.
Brühl: Att det var en tuff miljö! Jag har alltid varit intresserad av New York, så för mig blev det en historielektion. När jag åker dit nu så förstår jag bättre vad som hänt i det eller det området. Klyftan mellan de väldigt rika familjerna och de väldigt fattiga immigranterna var otrolig. Det fanns så mycket jag inte kände till, som att det fanns bordeller med prostituerade pojkar, eller att Roosevelt var polischef innan han blev president. Vi åkte tillbaka till New York förra året för vår pressturné, och gick på samma gator som vi filmade på i Budapest, år 1896. Det var lustigt.
Luke, du har sagt att en hel del har ändrats sen den tiden, men inte allt.
Evans: Ja, det räcker att slå på nyheterna och se skillnaden mellan de rika och de fattiga. Serien har hittills bara visats i USA, och USA har definitivt de här problemen. Nu släpps serien för resten av världen och jag är nyfiken på vilken dialog den kommer att väcka.
- Jag tror tyvärr att den speglar dagens samhälle mer än den borde. Vi har lagar mot barnarbete, som instiftades av Roosevelt i slutet av 1800-talet och som förändrade så mycket. Men fortfarande finns det extremt fattigdom runt om i världen. Det är intressant att skapa en fiktiv berättelse som är spännande att titta på, men som också kan starta ett samtal om hur saker och ting faktiskt inte är så annorlunda idag. De rika blir rikare och de fattiga blir fattigare. Vi måste fråga oss: varför är det så?
