Inför premiären av skräckfilmen ”Truth or Dare” fick jag tillfälle att prata inte bara med regissören och manusförfattaren Jeff Wadlow, utan även huvudrollsinnehavarna Lucy Hale och Tyler Posey. Det blev spännande reflektioner runt skräckgenren i allmänhet och ”Truth or Dare” i synnerhet, och jag fick bland annat lära mig vad ett fjärdedelsklimax är, vilka skräckisar man absolut inte får missa, och den värsta synden en filmskapare kan begå!
Först ut var ett möte med Wadlow, som entusiastiskt delade med sig av hantverket bakom filmmakeriet, och vilken sorts upplevelse han vill att publiken ska få när de ser en skräckfilm:
- Jag gillar bara filmer som är en aktiv upplevelse för publiken, så att man blir en del av upplevelsen. Av den anledningen vet jag inte om jag skulle säga att jag gillar all skräckfilm. Jag gillar filmer som får dig att luta dig framåt. ”Scream” var en fantastisk film som har haft ett enormt inflytande, inte bara på skräckfilmer men på alla genrer.
Först ut var ett möte med Wadlow, som entusiastiskt delade med sig av hantverket bakom filmmakeriet, och vilken sorts upplevelse han vill att publiken ska få när de ser en skräckfilm:
- Jag gillar bara filmer som är en aktiv upplevelse för publiken, så att man blir en del av upplevelsen. Av den anledningen vet jag inte om jag skulle säga att jag gillar all skräckfilm. Jag gillar filmer som får dig att luta dig framåt. ”Scream” var en fantastisk film som har haft ett enormt inflytande, inte bara på skräckfilmer men på alla genrer.
- En film som ”Scream” säger i stort sett till publiken att VI vet att DU vet vad som ska hända, så vi kommer ge dig det du vet ska hända MEN vi kommer att ändra på det och göra det på ett annorlunda vis. DU vet att det är annorlunda och VI vet att DU vet... det här sättet att berätta är väldigt inkluderande, eftersom vi alla är med i det tillsammans. Jag tycker det är ett mycket roligare sätt att göra film.
Så hur får du en publik som sett allt att bibehålla sin uppmärksamhet?
- Jag tror att det inte finns något värre man kan göra som filmskapare än att tråka ut sin publik! Så jag är mycket medveten om detta... om du tittar på de filmer jag har gjort tidigare, ser man att jag ibland har jag gått för långt. Det gäller särskilt min andra film. Där finns platser jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och säga till mig själv, ta en paus här! Inte alla scener måste vara ”bambambambam”. Men jag är väldigt noga med att inte vilja tråka ut publiken.
Och hur går man tillväga då?
- På många olika sätt. Jag har en grej som jag kallar fjärdedelsklimaxet, där jag 40 procent in i filmen låter något hända som gör att karaktären för historien framåt av fel anledning, och sedan vid 70 procent vänder jag handlingen så att karaktären för historien framåt av rätt anledning. Det finns väldigt många saker jag tar hänsyn till hela tiden för att skapa en rytm, och för att kunna ge publiken vad de förväntar sig, men på ett oväntat sätt.
- Du sa något innan om publiken som har sett allt? Jag tror faktiskt inte alls att de vill se något nytt som de aldrig någonsin sett tidigare. De vill ha något som känns bekant men som fortfarande kan överraska. Ingen vill se filmens hjälte bli skjuten i huvudet under de sista fem minuterna av filmen.
Så hur får du en publik som sett allt att bibehålla sin uppmärksamhet?
- Jag tror att det inte finns något värre man kan göra som filmskapare än att tråka ut sin publik! Så jag är mycket medveten om detta... om du tittar på de filmer jag har gjort tidigare, ser man att jag ibland har jag gått för långt. Det gäller särskilt min andra film. Där finns platser jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och säga till mig själv, ta en paus här! Inte alla scener måste vara ”bambambambam”. Men jag är väldigt noga med att inte vilja tråka ut publiken.
Och hur går man tillväga då?
- På många olika sätt. Jag har en grej som jag kallar fjärdedelsklimaxet, där jag 40 procent in i filmen låter något hända som gör att karaktären för historien framåt av fel anledning, och sedan vid 70 procent vänder jag handlingen så att karaktären för historien framåt av rätt anledning. Det finns väldigt många saker jag tar hänsyn till hela tiden för att skapa en rytm, och för att kunna ge publiken vad de förväntar sig, men på ett oväntat sätt.
- Du sa något innan om publiken som har sett allt? Jag tror faktiskt inte alls att de vill se något nytt som de aldrig någonsin sett tidigare. De vill ha något som känns bekant men som fortfarande kan överraska. Ingen vill se filmens hjälte bli skjuten i huvudet under de sista fem minuterna av filmen.
Det är sant, instämmer jag. Det finns vissa grundregler i berättande - man vill att hjälten ska överleva. Wadlow summerar det som att man vill bli förvånad över HUR hjälten överlever, innan vi går vidare till att prata om den stora portionen humor i ”Truth or Dare”:
- Om jag fick välja EN filmskapare jag strävar efter att efterlikna, skulle det vara Richard Donner. Enligt honom är det en mänsklig instinkt att även i våra mörkaste ögonblick försöka hitta något att skratta åt, skina lite ljus över situationen, och få något att småle åt, så det är det jag försöker göra i alla mina filmer.
- En av mina stora influenser är ”Scream”. Jag älskar den filmen, och den har inte bara påverkat mig inom skräckgenren, utan i alla genrer. Om du tittar på min Netflixfilm ”True Memoirs of an International Assassin”, liknar den faktiskt mer ”Scream” än vad ”Truth and Dare” gör. Precis som ”Scream” gör med skräckfilm, gör den sig lustig över actionfilmer samtidigt som den är en actionfilm.
- Men i ”Truth or Dare” gör vi oss inte riktigt lustiga över skräckfilmer, utan vad vi gör är att skämta om en lek. Vad vi säger i grund och botten är att karaktärerna måste leka det här leken, DU har lekt den här leken, så DU kan reglerna, men nu ska vi spetsa till reglerna och ändra lite på den. Du kommer få vad du förväntar dig, men vi kommer också att göra något oväntat, så det finns en nivå av självmedvetenhet i ”Truth or Dare” också.
- Om jag fick välja EN filmskapare jag strävar efter att efterlikna, skulle det vara Richard Donner. Enligt honom är det en mänsklig instinkt att även i våra mörkaste ögonblick försöka hitta något att skratta åt, skina lite ljus över situationen, och få något att småle åt, så det är det jag försöker göra i alla mina filmer.
- En av mina stora influenser är ”Scream”. Jag älskar den filmen, och den har inte bara påverkat mig inom skräckgenren, utan i alla genrer. Om du tittar på min Netflixfilm ”True Memoirs of an International Assassin”, liknar den faktiskt mer ”Scream” än vad ”Truth and Dare” gör. Precis som ”Scream” gör med skräckfilm, gör den sig lustig över actionfilmer samtidigt som den är en actionfilm.
- Men i ”Truth or Dare” gör vi oss inte riktigt lustiga över skräckfilmer, utan vad vi gör är att skämta om en lek. Vad vi säger i grund och botten är att karaktärerna måste leka det här leken, DU har lekt den här leken, så DU kan reglerna, men nu ska vi spetsa till reglerna och ändra lite på den. Du kommer få vad du förväntar dig, men vi kommer också att göra något oväntat, så det finns en nivå av självmedvetenhet i ”Truth or Dare” också.
Det var just den här lekfulla självmedvetenheten i filmen, som jag jämförde som en skräckversion av ”Baywatch” i min recension, eftersom filmen bjuder in oss att skratta tillsammans med den. Men där finns så klart även en hel del spänning, snarare än splatter, och jag ber honom prata lite om det.
- Det som är intressant är att du faktiskt inte ser någonting. Det är väldigt Hitchcookskt på det sättet att vi beskär filmrutan, och låter publiken skapa splattret i sitt eget sinne i stället. Jag föredrar det mycket mer, än filmer som är splatter splatter splatter.
Till sist ber jag honom berätta lite om framtida projekt. Blir det mer skräckfilm?Wadlow svarar kryptiskt och hemlighetsfullt, men jag får i alla fall en liten fingervisning om vad vi kan vänta oss.
- Mnja, jag har några olika saker på gång, men jag gillar inte riktigt att prata om det, för då blir det som att jag jinxar det, och inte kommer få ihop det.... Men jag kan berätta så här mycket i alla fall; jag jobbar på några saker med Jason [Blum från Blumhouse Productions]. Jag har haft en fantastiskt upplevelse med det här projektet, och kommer bli förvånad om han inte producerar min nästa film.
- Det som är intressant är att du faktiskt inte ser någonting. Det är väldigt Hitchcookskt på det sättet att vi beskär filmrutan, och låter publiken skapa splattret i sitt eget sinne i stället. Jag föredrar det mycket mer, än filmer som är splatter splatter splatter.
Till sist ber jag honom berätta lite om framtida projekt. Blir det mer skräckfilm?Wadlow svarar kryptiskt och hemlighetsfullt, men jag får i alla fall en liten fingervisning om vad vi kan vänta oss.
- Mnja, jag har några olika saker på gång, men jag gillar inte riktigt att prata om det, för då blir det som att jag jinxar det, och inte kommer få ihop det.... Men jag kan berätta så här mycket i alla fall; jag jobbar på några saker med Jason [Blum från Blumhouse Productions]. Jag har haft en fantastiskt upplevelse med det här projektet, och kommer bli förvånad om han inte producerar min nästa film.
Spännande, tänker jag, innan jag fortsätter till nästa intervju med Lucy Hale och Tyler Posey. De har båda, liksom Wadlow, jobbat inom olika genrer, så jag frågar om vad som drar dem till just skräckfilm? Hale förklarar:
- Jag växte upp med att älska skräckfilm. Jag älskar spänningen med att inte veta vad som kommer att hända härnäst, och jag gillar att bli skrämd. Jag går till Haunted Houses och jag ser alla skräckfilmer.
- Men anledningen att jag ville vara med i den här filmen, är att jag såg det som en rolig utmaning. Att göra en skräckfilm som fungerar, och som känns trovärdig, är riktigt svårt. Bland alla olika genrer är just skräckfilmer antingen jättebra eller riktigt dåliga. Jag tycker vi gjorde ett bra jobb med den här filmen.
Posey älskar också skräckfilm, och berättar lite om hur det var under inspelningen:
- Vi skyndade på för att få klart allting under 23 dagar, så vi kunde aldrig slappna av, vilket höll intensiteten på hög nivå. Det var väldigt roligt, men också väldigt intensivt!
Sist men inte minst delar gänget med sig av sina bästa skräckfilmtips! Se intervjuerna nedan för fina tips på vilka filmer som inspirerat dem, och som absolut inte får missas!
- Jag växte upp med att älska skräckfilm. Jag älskar spänningen med att inte veta vad som kommer att hända härnäst, och jag gillar att bli skrämd. Jag går till Haunted Houses och jag ser alla skräckfilmer.
- Men anledningen att jag ville vara med i den här filmen, är att jag såg det som en rolig utmaning. Att göra en skräckfilm som fungerar, och som känns trovärdig, är riktigt svårt. Bland alla olika genrer är just skräckfilmer antingen jättebra eller riktigt dåliga. Jag tycker vi gjorde ett bra jobb med den här filmen.
Posey älskar också skräckfilm, och berättar lite om hur det var under inspelningen:
- Vi skyndade på för att få klart allting under 23 dagar, så vi kunde aldrig slappna av, vilket höll intensiteten på hög nivå. Det var väldigt roligt, men också väldigt intensivt!
Sist men inte minst delar gänget med sig av sina bästa skräckfilmtips! Se intervjuerna nedan för fina tips på vilka filmer som inspirerat dem, och som absolut inte får missas!
”Truth or Dare” gick upp på bio den 20 april.
