Filmen som baseras på Broadway-musikalen av Alice Walkers klassiska roman sägs vara en het löpare till prissäsongen med stortippade prestationer inför Oscarsgalan. Berättelsen, som tar plats i början av 1900-talet, handlar om unga Celie som försöker hitta sin identitet under fyra decennier av övergrepp och trauma i södra Amerika. Under åren blir hon vän med Sofia, en hårt oberoende kvinna som vågar stå upp för sig själv och vägrar genomlida den typ av missbruk Celie lever med varje dag.
”Purpurfärgen” filmatiserades tidigare av Steven Spielberg där Celie spelades av Whoopi Goldberg och Sofia spelades av Oprah Winfrey. Nu är det dags för Fantasia Barrino (”American Idol” vinnare 2004) och Danielle Brooks (”Peacemaker”, ”Orange is the New Black”) att ta över rollerna på bioduken.
Båda har även spelat deras respektive karaktärer på Broadway innan. Barrino som Celie i originalversionen 2007 och Brooks som Sofia i revival-versionen 2015. Hela casten är just nu nominerade för bästa ensemble av Screen Actors Guild och både Brooks & Barrino var nominerade på årets Golden Globe-gala.
MovieZine har fått sitta ner med skådespelarna och snacka lite om hur det är att anpassa åtta mäktiga Broadway-prestationer i veckan till en storfilm.
MovieZine har fått sitta ner med skådespelarna och snacka lite om hur det är att anpassa åtta mäktiga Broadway-prestationer i veckan till en storfilm.
Eftersom ni båda spelade era karaktärer tidigare på Broadway, hur var processen att återuppliva dessa roller till film?
Danielle: Det har varit otroligt. Först och främst är det en skådespelares dröm. Det är väldigt konstigt och sällsynt att få möjligheten att spela samma karaktär i ett annat medium. För mig var det en fröjd att vara en del av återupplivningen av musikalen på Broadway, men det kom med mycket nervositet och bluffsyndrom vid den tiden.
- Till slut fick jag möjligheten att provspela för filmen och Oprah Winfrey ringde personligen för att säga att jag hade fått rollen och gav mig stafettpinnen [Oprah spelade samma karaktär i Spielbergs version 1985]. Det är en av de upplevelserna som är helt perfekt. Nu när strejken är över är det så häftigt att jag får fira det här.
Fantasia Barrino i "Purpurfärgen".
Fantasia: Jag hade aldrig varit med i en Broadway-pjäs innan. Jag visste först inte varför de ringde mig eftersom ingen hade ens sett mig skådespela, men mycket av min livshistoria fanns öppet i pressen. Jag var bara 19 år när jag vann “American Idol” och kände att Scott Sanders [producenten av musikalen] såg likheter mellan mig och Celie. Det var ett väldigt ansträngande år för jag behövde bära både Celies tyngd och min egna personliga tyngd. Det slutade med att jag hade två tumörer på mina stämband efteråt.
- I intervjuer hade jag sagt att jag aldrig skulle göra om det men till slut ringde Scott ändå om att spela rollen igen och jag sa ”Scott, såg du vad jag sa i alla tidningar? Jag kommer aldrig tillbaka!”. Han svarade “Jag vet att du är lycklig, jag vet att du är gift och jag vet att saker och ting har förändrats - men du är vår Celie”.
- Den här gången var det annorlunda och jag insåg saker om Celie som jag inte insåg när jag var yngre. Celie var jävligt cool. Hon var tuff. Hon var inte ful, ingen hade bara tagit chansen att verkligen se henne och se allt hon upplevde. Istället knuffades hon ner till en plats där hon inte ville synas. Men hon var klok, hon var smart och hon var en överlevare. Och det var där jag var i mitt liv, så jag tog ett helt nytt tillvägagångssätt.
Blev det som att börja om från början, eller fanns det fortfarande saker i prestationerna som ni kände att ni hade grepp om?
Danielle: Det här kanske beskriver det på ett konstigt sätt men det brukar fungera för mig - det är lite som att klippa ditt hår. Det finns vissa delar du kommer att behålla. Hela grunden finns där, historien som Alice Walker skrev är densamma. Men nu har du en ny cast att spela med och du har nya personliga erfarenheter – vi är båda mammor nu till exempel. Det finns många nya saker i vår värld som förstärker karaktärerna vi spelar.
Danielle Brooks i "Purpurfärgen".
- Sen är det mycket som förändras för att jag tittar tillbaka och inser att det finns saker jag inte tänkte på förut. Med sången “Hell No” på Broadway trodde jag att mitt mål var att säga till Celie att hon inte kommer stå i vägen för mitt äktenskap. Men jag har insett nu att det inte handlar om det, det handlar om att min karaktär ska lära Celie hur man går med styrka. Att ändra sina mål och sättet man spelar var väldigt roligt för mig som skådespelare att göra.
Fantasia: På Broadway tyckte jag det var svårt att separera mina personliga erfarenheter med skådespelarna som spelade karaktärerna eftersom de var så nära i mitt liv. Felicia P. Fields (som spelade Sofia på Broadway) tog väl hand om mig men när hon sjöng ”Hell No” varje kväll trodde jag att hon retade mig. Men den här gången ser jag det annorlunda.
När läste ni boken?
Danielle: Jag tror det var under gymnasiet efter jag såg musikalen på Broadway. Det var den första Broadway-showen jag någonsin hade sett så jag köpte boken direkt efteråt. Spielberg-filmen hade jag redan sett flera gånger, det var en stapelvara i vårt hem och vår kultur.
Fantasia: Jag läste faktiskt aldrig boken. Jag spelade musikalen på Broadway och tog mig sedan an den här filmen och valde fortfarande att inte läsa boken. Jag ville bara gå på det som var ärligt för mig så jag försökte hålla den borta eftersom det här var min första riktiga film. Mitt fokus låg mer på manuset.
Damerna i "Purpurfärgen" på LA-premiären i december 2023. Pressbild: Warner Bros
Det här är även Blitz Bazawules första storfilm, hur var han som regissör?
Danielle: Grejen med Blitz är att även fast han handplockade oss tog han fortfarande tid på sig. Min process var sex månader, men efter det var klart och det var dags att börja jobba så litade han verkligen på oss. Han erkände att vi känner till våra karaktärer bättre än vad han gör. Medan vi har spenderat otaliga timmar på att studera våra karaktärer har han spenderat otaliga timmar på att studera hela berättelsen. Så han lät oss verkligen göra vår grej, vilket är en dröm som skådespelare.
Fantasia: Han var fantastisk, speciellt för mig eftersom det här var min första film. Han fostrade mig verkligen. Jag kom in väldigt nervös och han sa direkt ”jag har dig!”. Efter det kollade han varje morgon att allt var okej. Mot slutet tackade jag honom för att han litade på mig även fast han aldrig hade sett mig på Broadway. Han tog hand om oss alla och jag är så tacksam över det.
”Purpurfärgen” öppnar på bio 19 januari.
