Det finns en handfull regissörer som nästan jämt lyckas göra filmer som kritikerna hyllar, publiken gillar och som vinner mängder med priser. Det är regissörer man helt enkelt litar på och som skapar förväntningar när förhandssnacket inför deras nya filmer sätter igång. David Fincher, 48, kan absolut sälla sig till den här skaran med ett par fantastiska verk i bagaget, som "Se7en" och "Fight Club", och även de något mindre bra på en nivå långt över genomsnittet.
När det började snackas om en Hollywoodversion av "Män som hatar kvinnor" ställde sig många frågande. När det stod klart att Fincher skulle regissera ändrades tonen något. Och efter att hans senaste film "The Social Network" haft premiär i USA och överösts med lovord från alla håll börjar en del till och med att försiktigt se fram emot remaken.
När "The Social Network" hade världspremiär på New York Film Festival ringlade en aldrig tidigare skådad kö med hoppfulla bioentusiaster runt kvarteret. David Fincher hade dessutom tagit sig tid att lämna repetitionerna i Sverige för att bland annat kunna svara på MovieZines frågor.
Att filmen tar sig an skapandet av Facebook som revolutionerat hur vi umgås, knyter kontakter och spenderar en stor del av vår tid, gör förstås sitt till för dess popularitet. Men Fincher har aldrig brytt sig särskilt mycket om fenomenet. För honom var det istället ett manus fyllt med karaktärer han kunde relatera till och intriger om vänskap, kärlek och svek som fick honom att vilja ta sig an projektet.
Vad har du själv för relation till Facebook?
Jag har sett det... över någons axel. Haha. Nej, jag har ingen Facebook-sida. Det kan säkert vara ett fantastiskt verktyg, men också ett oerhört slöseri med tid. Jag ser ju hur min 16-åriga dotter kan försvinna in i Facebookvärlden i åtskilliga timmar. Men jag gjorde å andra sidan samma sak med TV-serien "Gilligan's Island" så jag ska nog inte säga så mycket.
Så vad var det som lockade dig med historien?
Det var att det handlade om en grupp människor som jag tyckte att jag redan kände och som jag kunde känna sympati för.
Många pratar om att det här är ett stort steg från den typ av filmer du brukar göra.
För att det inte är någon som åldras baklänges eller handlar om seriemördare? Haha. Nej, det funkar så att man läser manus som man inser att man vill ska bli film och sen bönar man och ber för att få vara med. Det här var en sådan film. Jag kände under inspelningen att det här kommer jag att se tillbaka på om 10-12 år och säga 'Jag fick jobba med alla de här killarna precis när det hände, när de slog igenom.'
Det är intressant att ni valde att inte ta någons parti i stämningarna mot Facebooks grundare Mark Zuckerberg utan istället låter publiken bestämma själv vem som hade rätt. Hur kom det sig?
Jag var inte intresserad av att berätta varför någon agerade som de gjorde, utan jag var intresserad av vad de gjorde. Det handlar om riktiga människor och jag vet till exempel inte om Eduardo var Marks bästa vän. Jag vet att Eduardo sa att han var det och att Mark sa precis tvärtemot. Så vi var tvungna att hitta en medelväg i scenerna där det funkade och där bådas perspektiv framstod som rätt för dem.
Hur inblandade har Facebook och Mark varit i skapandet av filmen?
Jag vet att det hölls diskussioner med Facebook...
Mark Zuckerberg blev tillfrågad men avböjde att samarbeta, flikar manusförfattaren Aaron Sorkin in. Det är förståligt. Ingen vill väl ha en film gjord över hur man var som 19-åring.
Vi har faktiskt fått det bekräftat att Zuckerberg har köpt en kopia av filmen. Nej, jag skämtar bara, fortsätter Fincher skämtsamt.
Mark framstår ju inte som någon hemsk person, även om man absolut sympatiserar med Eduardo som lämnas utanför.
Det är så simplifierat att utmåla den ena karaktären som en skitstövel. Jag har inga problem att säga att Eduardo hade för dålig fantasi och att det vid något tillfälle skulle leda till att de två skildes åt. Och jag tycker att Sean Parkers roll är förståelig. Han hade ju varit med i en liknande situation där han hade haft Napster och sedan förlorat det. Det han säger till Mark är ju 'Det här är den stora ligan. Det är kul att du har vänner från universitetet som du kunde vända dig till och låna 19.000 dollar, men det här är stora grejer. Du måste förstå att om du ska skydda det du lagt ner så mycket tid och energi på så måste du omge dig med folk som kan det här.'
Du är känd som en visuell regissör, medan Aaron Sorkin som skrev manus är känd för mycket dialog. Hur fungerade det?
Den första scenen i filmen är nio sidor manus med två personer som bara pratar. Men när Aaron läste scenen för mig så gick det på 4,5 minuter. Dialogen är väldigt snabbt skrivet. Det är en väldigt bra scen som visar exakt vem den här killen är och jag hade inga problem att börja med något som skulle få publiken att ryckas med. Folk vänjer sig direkt vid hur de ska titta på filmen, att de måste spetsa öronen och hänga med för nu kör vi. Det är lite informationsöverdos vid utsätter dem för. Hade jag kunnat börja dialogen över trailern till filmen innan så hade jag gjort det. Haha.
Det var också snabbheten som gjorde att ingen annan kunde spela de här rollerna. Man kan se att de här killarna kan prata om två, tre saker samtidigt och även tänka på det fjärde och femte. Vår tre veckor långa repetition handlade mest om hur vi skulle kunna dumpa den här mängden ord på ett bra sätt.
Du har ju tidigare använt mycket ny teknik i dina filmer. Hur tycker du att den tekniska utvecklingen påverkar filmskapandet?
Tekniken kan aldrig göra filmerna bättre. Och filmerna blir inte heller snabbare gjorda av ny teknik. Ibland gör det att man har fler valmöjligheter, vilket ibland är fantastiskt och ibland bara leder till mer obeslutsamhet. Men hur vi gör filmer har ändrats radikalt de senaste tio åren. Jag kan vara på 2-3 ställen samtidigt. Till exempel får jag testvideo av repetitioner som sker i Uppsala just nu som jag kan ladda ner och titta på i mitt hotellrum. Det gör att jag kan sitta här och säga 'Det är så här jag vill att min parad ska flyta' i en scen som kommer att filmas på söndag morgon. Så det är fantastiskt.
När vi nu är inne på inspelningarna av "The Girl with the Dragon Tattoo" i Sverige. Rooney Mara är ju rätt okänd för många och vi är nyfikna på varför hon lyckades knipa rollen som Lisbeth Salander. När man ser henne här i "The Social Network" råder det ju inga tvivel om att hon är en lovande skådespelerska. När visste du att hon var rätt för rollen?
Jag mötte Rooney när hon provspelade för den här filmen och samma saker som vi älskade henne för som Erica Albright i "The Social Network", var det vi älskade hos henne som Lisbeth. Hon är väldigt kapabel, smart och en hårt arbetande skådespelerska. När hon sedan provspelade för "Dragon Tattoo" sa vi 'Japp, hon är fortfarande fantastisk'. Sedan kände jag också att jag behövde någon som folk inte hade förutfattade meningar om - vem de var och hur de skulle bete sig. Jag gillar starkt att hon är ett mysterium.
