Han kan vara en av Hollywoods allra största manusförfattare. Trots det känner få i mainstream-publiken till namnet David Koepp. Men om jag säger att han jobbat på allt från "Jurassic Park" och "Mission: Impossible" till "Spider-Man", "Panic Room" och "Indiana Jones"-filmer... så har du garanterat haft många fantastiska stunder i biomörkret tack vare honom.
Storslagna science fiction-filmer, spännande äventyr och komplexa thriller-berättelser trängs på en imponerande meritlista. Men nu är Koepp tillbaka med en lite annorlunda film. En spökrysare som utspelar sig i ett enda hus och följer fyra karaktärer. Allt utspelar sig dessutom ur ett otippat perspektiv. Kameran är spöket, anden, "the presence" - den objudna gästen som följer familjens varje steg... och väntar på rätt tillfälle.
"Presence" regisseras av Steven Soderbergh (hans första film i skräckgenren) och har Lucy Liu i en av huvudrollerna. I helgen går den upp på svenska biodukar. För några veckor sedan mötte jag David Koepp över Zoom för att höra mer om hans arbetsprocess, tankar om det övernaturliga, skillnaden mellan blockbusters och intima indiefilmer, samt lovande nya projekt som "Black Bag" och Spielbergs hemlighetsfulla UFO-rulle...
En titt på din IMDb-sida och man blir förbluffad över alla filmer du har jobbat på. Jag känner till dig främst från en mängd popcornfilmer, så vad lockade dig till en mindre och begränsad film som "Presence"?
- Det där är medvetet, jag försöker alltid att blanda lite. Jag har gjort 30-35 filmer hittills och försöker jobba i alla genrer, och med både stora och små filmer. Man blir känd för de mest framgångsrika filmerna, men jag har också flera små och udda filmer bakom mig som var kul att skriva.
Allt utspelas i ett och samma hus.
- För mig är en bra historia något med fängslande karaktärer och intressanta saker som händer dem. Jag har alltid dragits till begränsade berättelser, jag kallar det för en "bubble story". Något som utspelas i ett hus, eller under 24 timmar. Sådana begränsningar, även om man skapat dem själv, tvingar en till kreativa lösningar.
- Så när Steven sa att han ville ha en berättelse som utspelas ur ett spökes perspektiv såg jag en intressant möjlighet. Något för mig att både omfamna och revoltera mot. Det prickade av många boxar för mig: en häftig idé, en fantastisk regissör, och ett familjedrama. Det är inte så annorlunda mot andra filmer jag gjort. Bara lite mindre.
Ja, "Presence" är ett familjedrama men också mycket annat. Det är en spökfilm, en thriller... Var genremixen något som också lockade dig?
- När folk kallar den för en skräckfilm så känner jag inte igen mig. Jag tycker inte att det är en läskig film. Jag tycker att den är obekväm, obehaglig, stämningsfull och spännande. Men i en vanlig spökfilm får du jumpscares, och vi ville inte ha något sånt.
- När jag lämnade över manus till Steven sa jag "allt står och faller på att du kan skapa en känsla av fruktan. Lycka till!" Och det gjorde han. Ja, det är en genreblandning. Men framför allt har den spänning, och det måste alla historier ha - oavsett genre.
Är det enklare, skulle du säga, att skriva en mindre film som kretsar kring ett hus och en familj, jämfört med några av de storslagna äventyrsfilmer som du gjort?
- Det är både enklare och svårare. Det är en annan utmaning. Något som gör det svårare är att jag insåg - på grund av idén med ett spökes perspektiv - att "helvete, jag har inte tillgång till många av de verktyg jag vanligtvis använder". Vi kan inte hoppa mellan karaktärer eller scener. Vi kan inte ens klippa till någons reaktion.
- Varje enskild scen i filmen måste vara något som går att spela in i en enda tagning. Eftersom vi inte kan klippa. Det gör det svårare. Men när jag väl började skriva så fick jag snabbt grepp om det.
- Från början såg jag det som ett drama mellan fyra karaktärer. Men jag insåg snabbt att "nej, det är fem karaktärer, familjen och spöket". Den femte karaktären spelas av kameran. Och kameran, eller spöket, har sina känslolägen. Den kan vara nyfiken eller blyg. Den kan bli rädd och gömma sig i garderoben. Den kan bli arg. Det gav mig plötsligt frihet när jag insåg att vi har en till karaktär, som måste uttrycka sig via kameraarbetet.
- En storfilmsbudget ger dig mycket friheter. Men det kommer också med sina utmaningar. När man skriver en film som kostar 100 miljoner dollar eller 200 miljoner dollar, har man många människor som måste bli nöjda. Regissören, nervösa studiochefer, filmstjärnor med åsikter. Kan de hållas nöjda utan att jag behöver kompromissa i min vision? Här fanns inget sånt. De enda person jag behövde hålla nöjd var regissören, och han betalade filmen ur egen ficka. Så det var verkligen skönt.
Du har jobbat med Steven Soderbergh förut, på "Kimi". Och snart släpper ni ännu en film. Vad kan vi vänta oss av "Black Bag"?
- "Black Bag" är ett manus jag skrev under manusförfattarstrejken för 1,5 år sedan. Eftersom det var strejk kunde jag inte tala med någon om den. Det var bara jag i min ensamhet som försökte få rätsida på en komplex spionhistoria. Det handlar om spioner, det är en kärlekshistoria om ett gift par, och det handlar om tillit, kärlek och svek - alla kul ingredienser som bra spionhistorier har.
- Jag skrev den helt själv baserat på en idé jag burit på länge. Efter att strejken var över tog jag den till min producent, och den första hon kom att tänka på var Steven. Han tyckte om den och på den vägen är det.
En sak som utmärker "Presence" är den verklighetstrogna känslan. Bara en sådan detalj som att syskonen pratar annorlunda sinsemellan än vad de gör med sina föräldrar... Pratade ni mycket om den dynamiken?
- En anledning till att jag tycker filmen känns så verklig är cinema vérité-känslan som kommer tack vare spökets perspektiv. Vi är där och tjuvlyssnar. Vi lyssnar på folk som inte vet att någon lyssnar på dem. Inte så som filmer vanligtvis görs, med ett tredjepesons-perspektiv - det är något articifiellt som vi lärt oss att acceptera. Det här känns inte artificiellt alls. Vi är i rummet och de vet inte om det, och de beter sig och pratar som de gör. Det är uppriktigt.
Du säger att filmer handlar om att skapa spänning. Men dina filmer handlar ofta också om hemligheter.
- Ja, hemligheter står i fokus i alla dessa tre filmer. Vad är mer spännande än att någon vet något som någon annan inte vet?
Om vi kunde gräva i några av hemligheterna i "Presence" och gå in på spoilers. När kom du fram till vad eller vem "presence", spöket alltså, skulle vara? Och hur filmen skulle avslutas? Fanns det mer från början i Stevens idé?
- Hans idé kretsade kring familjen men inget mer specifikt än så. Han sa att familjen skulle vara väldigt plågad och ha mycket som de tampas med.
- Jag skriver alltid ett utkast innan jag skriver manus. Sedan går jag ifrån utkastet när jag väl börjar skriva. Men en anledning till utkastet är att jag måste veta vart jag är på väg. Annars har jag svårt att komma igång på morgonen. Om jag har en grovskiss så finns det iallafall någonting där att utgå från, som jag sedan kan ändra om ifall jag vill.
- Ja, jag visste vem spöket var innan jag började skriva. Och det lät mig också lägga in små hintar här och var. Jag tycker att filmen lämpar sig bra för att se om en andra gång, då får man också se vilka ledtrådar som finns gömda här och var.
Tror du själv på det övernaturliga?
- Jag är agnostiker. För att göra en lång historia kort... Jag fick en katolsk uppfostran, vi fick lära oss allt om himlen och helvetet. När jag blev 14-15 år insåg jag att "jag köper inte den där skiten". Men även om jag tycker att troende är orimliga... Jag frågade alltid "hur kan du veta?" Och de hade aldrig ett bra svar. Men det är samma sak med ateister. De är säkra på att Gud inte finns. "Hur vet du det?" Det finns mycket som vi inte vet om. Vi visste inget om röntgen för 100 år sedan.
- Det enda rimliga svaret är "visst, kanske". Jag vet inte, och jag är smart nog att erkänna det. Det finns en möjlighet. Jag har inte sett någon bekräftelse och jag ser heller ingen anledning till att förneka det.
Som ett stort fan måste jag byta ämne till en annan Steven, nämligen Spielberg. Vad händer med er kommande UFO-film? Den som ska heta "The Dish" eller "Disclosure"?
- Det är ingen av de titlarna. Just nu heter den något så fyndigt som "Untitled". Vi har en titel men den har inte avslöjats än. De börjar spela in när som helst nu, det ska bli väldigt spännande.
- Jag har blivit varnad och hotad och blir ruinerad om jag avslöjar något. Jag kan bara säga att det är något otroligt fascinerande. Det är både väldigt annorlunda mot vad han gjort på sistone, men samtidigt ingen chock att det kommer från honom. Jag älskar den, jag tycker det kommer bli grymt, och jag kan inte säga mer.
Manusförfattaren David Koepp och regissören Steven Soderbergh med två producenter.
Soderbergh är också en fascinerande regissör. Han jobbar massor, i olika genrer, och utmanar alltid sig själv. Vad betyder det för dig som manusförfattare att jobba med Steven Soderbergh?
- Det som funkar väl för mig är att vi har en liknande approach. Vi gillar flera olika genrer och vi vill prova flera olika saker. "Black Bag" är en större film, det finns några Hollywoodstjärnor i den. Jag tror att vi båda har en bred smak. Men vi gillar också att jobba snabbt. Livet är kort. Vi har många idéer. Vi kommer inte hinna utforska dem alla. Vissa vill finslipa på sina manus i 3-4 års tid men vi vill båda jobba snabbare än så.
- En del skulle kunna säga att "du kan sakta ned och tänka över det hela lite". Jo... Men jag gillar att jobba såhär (skratt).
Du nämnde hur du skrivit små och märkliga filmer vid sidan av alla blockbusters. Finns det någon särskild som du känner har blivit lite förbisedd eller underskattad?
- Bra fråga! Ingen känner sig någonsin helt uppskattad. På sistone är det nog "Kimi", eftersom den gjordes för en streamingtjänst, och det var Max och inte Netflix... Så funkar det på streaming: en film kommer ut och det är som att släppa ett mynt i havet. Det är verkligen en tillfredsställande film. Jag har fått chansen att se den på flera filmfestivaler med publik, och jösses, vad den är publikfriande. Jag tror att alla skulle tycka om att se "Kimi" på Max.
- Går man längre tillbaka i tiden så skrev jag och regisserade en film för 25 år sedan som heter "Stir of Echoes". Den fick remastras vid 20-årsjubileet och ser verkligen vacker ut. Även den såg jag med publik för ett litet tag sen. Den håller verkligen än.
Till sist måste jag nämna en av mina första favoritfilmer som var "Döden klär henne", fortfarande en guilty pleasure för mig.
- Aha! Nu har den blivit en fantastisk musikal på Broadway. Väldigt rolig! Väl värd att se om du har vägarna förbi New York, den rekommenderar jag verkligen.
