Debutanten bakom "The Dirties"

Unge, fram till nyligen okände Matt Johnson har regisserat, producerat, skrivit, klippt och spelat huvudrollen i sin filmdebut "The Dirties". Ett indiedrama om mobbning och skolmassakrer med minimal budget och filmteam som plockades upp av Kevin Smith och har nu visats på filmfestivaler världen över. MovieZine pratade med Johnson om inspiration från såväl annan film som verkligheten, filma med låg budget och litet team, oortodoxa inspelningsmetoder, framtida projekt och skådespeleri.

- En av manusförfattarna, Josh Boles, hade precis sett en belgisk film vid namn ”Man Bites Dog” som vann Guldpalmen 1992. Det är en svartvit film om en seriemördare, och en mockumentär. Samtidigt gjorde jag och några vänner en humorshow för Internet i Toronto. Han tyckte att vi skulle använda samma format för vår show, en slags knasig dokumentär filmad med två kameror. Och det skulle handla om en psykotisk, knäpp tonåring, ungefär som ”Man Bites Dog”. Så vi utgick från det och så småningom skiftade det till en mer personlig historia om en skolmassaker, som var mer om våra liv. Den processen tog ungefär ett år.

- Den var mer som inspiration för själva innehållet men var också gjord som en mockumentär. Ja, den formade det själva konstnärliga tillvägagångssättet men den dokumentären är väldigt annorlunda eftersom i den filmen visar man kameramännen när de dödar folk. Deras sätt är annorlunda. I ”The Dirties” är det Matt som styr showen, subjektet är även filmskaparen vilket är annorlunda från ”Man Bites Dog” där subjektet är subjektet och han påverkar filmskaparna medan de har sitt eget perspektiv och kontroll över filmen de gör. Så det är annorlunda. Men den filmen är ett mästerverk. Alla som gillar ”The Dirties” borde se den. Den är också väldigt rolig.

- Ja, det är intressant eftersom ingen har riktigt gått ut och jämfört dem. Många jämför vår film med ”The Act of Killing”. Jag får ofta frågar om min film i jämförelse med den, men ingen har direkt noterat länken mellan de två filmerna även om vi varit öppna med dess inflytande på vår film.

- Rent beteendemässigt, väldigt inspirerad. Vi och speciellt jag försökte basera många drag och små rörelser jag gjorde efter det jag såg från hemmavideos av skolskyttarna Eric Harris och Dylan Klebold, från skolfilmerna de gjorde. De gjorde en hel hög filmer om sig själva, precis som filmen-i-filmen ”The Dirties” som jag och Owen gör. De gjorde olika variationer på Quentin Tarantino-liknande vålds/gangsterfilm. De betedde sig väldigt intressant. Jag hade även mycket filmmaterial från när de går omkring på sin skola, vilket är fantastiskt. Så jag försökte efterapa det egna beteendet, som att jag ibland rörde mig på ett speciellt sätt. Men när det kommer till deras liv så försökte vi istället göra det om våra egna, alltså min och Owens egna high school-upplevelser. Vi skrev inget manus. Det var enklare att basera det på våra liv istället för att försöker återskapa vad vi ansåg var en stereotypisk skolskytt. Men jag ville inte vara de karaktärerna, jag tror inte jag hade klarat av det och inte Owen heller.

- Jag tror mycket av hans komplexitet kommer från publikens perspektiv. Ju mer publiken får veta om hans avsikter och hur seriös han är så utvecklar de antingen domar eller känslor i honom som kanske finns eller inte finns där. Så mestadels spelar jag bara mig själv och som klippare så avslöjade jag mer och mer information om vad han faktiskt planerar. Så jag försökte bara vara mig själv så mycket som jag kunde och genom att ge information om att jag kanske kommer döda dessa människor eller hur seriös jag är så tror jag att ökade komplexiteten hos honom. Jag tror att alla människor är komplexa på något sätt. Jag tror han är lika komplex som jag ifall jag planerat en skolmassaker, så jag tänkte inte så mycket på det förutom att jag var väldigt försiktig i klipprummet. När jag klipper så ser jag honom som en karaktär och inte mig själv. Mycket av det komplexa lades nog till av mig som klippare och inte skådespelare eftersom jag kunde göra tio olika varianter, när jag agerade. 

- Nej, det var ingen utmaning eftersom vi var bara fyra stycken som gjorde filmen tillsammans. Visst fanns det stressiga ögonblick som ”Hur ska vi få till den här scenen?” men – jag ska berätta en hemlighet. Detta är kanske en längre konversation men vi gjorde bara sådant som vi visste att vi kunde göra med dessa begränsningar. Väldigt få människor och en person ansvarig för så många, olika saker. Men filmen handlar om en kille som regisserar, producerar och klipper sin egna film om sig själv och som han spelar i. Så dessa begränsningar och problem blev istället väldigt intressanta, kreativa verktyg eftersom det innebar att allt i filmen passade så väl ihop med hur saker och ting faktiskt var. Som i början av filmen träffar vi på dessa två pojkar som bara råkar vara där och jag pratar med dem om vår film och deras. Det kunde endast ske eftersom vi var så få och vi spelade oss själva samt att filmen ska vara dålig. Det är meningen att du ska se en film gjord av ungdomar som inte vet vad de håller på med. Jag antar att ifall försökte göra en stor film, som en formellt berättad film med massa material och närbilder, stora scener, biljakter och eldstrider – ja, det hade varit omöjligt för en person att göra allt det. Man skulle aldrig göra det, det vore galet. Men eftersom det inte var filmen vi gjorde – vi gjorde en film om killar som aldrig gjort en film förut och inte vet vad de gör – så hjälpte det med alla problem och konstiga saker som hände. Begränsningarna blev inspirerande och hjälpte oss, vilket jag verkligen gick igång på.

- Jag gillar att göra filmer på det här sättet för jag tror inte den här typen av filmskapande har utforskats tillräckligt mycket. Som att använda väldigt billig, hemelektronik för att göra filmer som är små men täcker stora områden på det här sättet där alla spelar sig själva. Jag tror det är en ny idé. Så jag gör minst en film som denna, som den vi håller på med nu. Det är exakt samma koncept fast skalan är något större. Men efter det vet jag inte. Jag ska aldrig säga aldrig men min plan är att göra mer traditionella filmer efter detta eftersom jag tycker det är extremt stressigt när allt du gör handlar om dig. Dessa filmer är i stort sett fåfänga projekt på många sätt. Så jag vet inte hur många jag rättmätigt kan göra medan jag blir äldre. Så jag vill göra filmer om andra människor, vilket blir annorlunda och jag antar annorlunda produktioner. Filmen vi gör nu om en månlandning är enorm i jämförelse med ”The Dirties”. Budgeten är 15-20 gånger större, troligen ännu mer. Så vi använder samma formella tillvägagångssätt fast för en större film. Vi är mitt uppe i den så vi får väl se om det funkar eller inte.

- När vi gjorde filmen tyckte vi inte att det var ett känsligt ämne och jag vet att det låter knäppt men då var det inte en så stor grej. Det hade inte varit någon skolmassaker i USA på ett tag, detta var före attacken i Sandy Hook. Och det var viktigt för oss, eftersom vi var så påverkade av ungdomarna i Columbine. Så när vi gjorde filmen tänkte vi inte ”Åh, det här är galet” utan försökte hantera det varsamt. Vi försökte närma oss ämnet så ärligt som möjligt. Vi visar det för vad det är. Och jag tror karaktärerna satte mycket av tonen. Man ser det verkligen genom Matts ögon och eftersom det är genom honom så finns ingen filmskapares röst, bara karaktären som samtidigt är filmskaparen. Vi behövde inte oroa oss att göra något som Gus Van Sant, som att ha en åsikt kring det. Det är karaktärerna som tycker. Så det skyddade oss nog väldigt mycket. Det var enkelt eftersom det är genom hans ögon.

- Det var galet eftersom alla behandlade oss som vanliga studenter i en skola och eftersom ungdomar är så vana vid att ha kameror omkring sig så märkte ingen att vi filmade allt. Det var väldigt surrealistiskt. Och jag tror det är vad som gör filmen till det den är, att ha dessa stora bilder på skolan med alla elever. Jag tror dessa scener är filmens hjärta och själ. Det var väldigt konstigt eftersom alla behandlade oss som elever som ingen kände och det hade vi väldig tur med.

- Många, exempelvis pojkarna från början av filmen, var väldigt exalterade och glada över att vara med. Alla som är med i den, som min mamma, tycker att det är coolt. Alla som vi filmade i hemlighet reagerade ungefär ”Okej, häftigt”. Ingen var upprörd eftersom vi gjorde inte narr av någon. Ingen ser dum ut, alla verkar rätt coola.

- Nej, vi gjorde bara en film på egen hand och trodde aldrig för en sekund att den skulle få den slags uppmärksamheten. Vi var stolta över den men… låt mig vara ärlig. Jag tyckte den var riktigt dålig. När vi var klara med inspelningen så tänkte jag ”Fan, den här filmen suger!” (skratt) Men efter att ha redigerat i sex månader, gått tillbaka igen och igen, och sedan filmat om en massa saker. Vi tyckte aldrig att rollprestationerna var intressanta. Jag tyckte alltid att skådespeleriet och vissa av de små skämten i den kändes som ”Wow, väldigt coolt att vi lyckades göra det”. Men jag trodde aldrig filmen skulle betyda något för någon annan än oss.

- Jag tror den största anledningen till att du sett filmen är att han stöttade den. Det betydde mycket. Han kom ombord och köpte filmen direkt efter premiären så det var enormt för oss. Sådant skedde mycket på 90-talet när exempelvis koreanska filmer brukade bli presenterade eller sponsrade av Martin Scorsese eller Quentin Tarantino. Det gjorde mycket för att få fram utländska regissörer för amerikansk publik och nu har det börjat hända med indiefilm. ”The Act of Killing” är ett annat utmärkt exempel då Werner Herzog och Errol Morris utan att ha haft något med filmen att göra presenterade den och jag tror det var det var ett instrument för att filmen blev det fenomen den var. Stöd från etablerade filmare är lika viktigt som en smart distributionsplan, eller distribution överhuvudtaget då de går hand i hand. Vi pratade om att kunna ha den relationen med en filmskapare och det faktum att det blev Kevin Smith var helt fantastiskt.

- Skådespeleri är fånigt enkelt så jag önskar att jag bara kunde agera. Det vore en dröm eftersom du gör ingenting, det är befängt. Du dyker bara upp. Speciellt när andra skriver dina repliker. Så jag skulle älska att bara vara skådespelare och inte behöva göra något annat. Bara dyka upp på inspelningen och ha folk som säger vad jag ska säga, och så säger jag det på ett löjligt sätt. Men jag tror inte det kommer hända eftersom jag inte är den typen av skådespelare, av många anledningar. Men uppenbarligen för min egen skull så ska jag fortsätta göra mina egna filmer och jag tror inte att jag någonsin kommer agera i något jag eller mina nära vänner inte gör. För man inser att skådespeleri – inte för att snacka skit om skådespelare – men om man är i närbild, med undantag för en lång tagning eller teater vilket jag inte kan göra. Men om din närbild klipps ihop med någon annans så kan man få vem som helst att agera väl, vad de än säger eller gör. De behöver inte ens veta vad filmen handlar om. Du kan ha världens sämsta skådespelare och så länge du har en närbild du kan klippa ihop med en annan så funkar det med vilken scen som helst. Så ja, jag skulle älska att bara vara skådespelare men jag tror inte det kommer ske. Jag skulle älska att spela i något jag inte klipper men på samma gång som du inte klipper ditt eget spel så kanske klipparen suger, ni kommer inte överens eller du och du har en annorlunda bild av en intressant rollprestation än regissören. Allt handlar om smak. Om du jobbar med en regissör med annorlunda smak än du så kan du se ut som skräp. Det får suveräna skådespelare att se hemska ut.

- I dessa filmer har det slutat med att jag skrivit och klippt. Filmer där jag spelar mig själv, som ”The Dirties” och den nya ”Operation Avalanche”, så kan jag jobba med massa folk och jag trivs med det, speciellt om det är folk jag gillar. För den nya filmen har jag en klippare som är ansvarig för i stort sett all klippning, Curt Lobb som är en av mina bästa vänner. Jag kommer fortsätta göra det själv också, men det tror jag är normalt för regissörer. Men när jag agerar i dem så nej, jag skulle inte vara bekväm med att låta någon annan klippa helt själv. Jag skulle vara väldigt inblandad i klippningen, som min karaktär eftersom så mycket av filmens innehåll bestäms av den här killens attityd. Förutom om det var ett annorlunda formellt tillvägagångssätt som om vi gjorde en stor film eller en jag inte agerade, så nej, jag skulle inte låta någon skriva eller klippa filmen helt själv. För mig vore det galet.

- Ja, jag vill göra en remake av “Flugornas herre", det är vad jag vill göra härnäst. Jag vill göra en filmversion av boken, fast modern lite som ”Hungerspelen” och väldigt cool, jag skulle inte spela i den själv. Och sen vill jag göra en film om den första premiärministern i Canada, som hette John A. Macdonald och som jag skulle spela. Det är ett drömprojekt. Och filmen jag gör nu är det på ett sätt. Helt ärligt så tror jag varje film som filmskapare gör är ett slags drömprojekt annars så skulle vi inte göra det. De är mina svar nu men om två år kanske jag har helt andra drömprojekt. Jag tror att nu är allt inom räckhåll. Det finns inget jag vill göra som jag inte kan. Jag har ingen önskan om att göra en superhjältefilm på 200 miljoner dollar. Jag tror om jag gjorde det så skulle kontexten ändras. Jag skulle inte göra en stor, vanlig superhjältefilm utan billig och utan massa galna specialeffekter. Det vore grymt. Men inga planer på det just nu.

"The Dirties" finns nu att se på video-on-demand.