Stellan Skarsgård är inte bara bioaktuell med "Nymphomaniac" utan har även chans att vinna det stora skådespelarpriset för sin roll som Nils Dickman i Hans Petter Molunds "Kraftidioten" - en film där han spelar en hämndlysten far - på Berlin Film Festival. Vi träffade honom för en pratstund.
Var de stora maskinerna den huvudsakliga anledningen till att du ville vara med i filmen?
- Den lilla pojken i mig gillade det, gillade de stora maskinerna, men den lilla pojken bestämmer inte helt och hållet över min framtid så det handlade såklart om att jobba med Hans Petter igen. Det här är vår fjärde film tillsammans och jag älskar att arbeta med honom. När jag läste manuset var jag inte säkert på vad för slags film det skulle bli då den stilmässigt är överallt men jag litar på honom.
Var din karaktär en svensk invandrare redan i manuset?
- Jag läste manuset när det var work in progress och det hade inte skrivits in än men vi beslutade att göra det till en del av det.
- Att vara svensk och invandra till Norge är som att komma från Berlin till Frankfurt och alla kallar dig för en invandrare. Det är inte föreställningen av en invandrare. En invandrare ska ha mörkare hy och komma från hemska förhållanden. Så det är ett skämt, en liten detalj i filmen. I varje film som jag har gjort med Hans Petter har jag pratat svenska och ingen har någonsin brytt sig, norrmän bryr sig inte. De tror säkert att jag pratar norska - fast på ett roligt sätt.
Vad är det som gör att du samarbetar med samma regissörer igen? Är det förtroende, trygghet? Vilka är anledningarna?
- Förtroende, men också att vi känner varandra. Både Lars von Trier och Hans Petter Moland är goda vänner till mig. Så det är förtroendet du har för dem och de har i dig när du arbetar. Men också att det är många diskussioner som man inte behöver ha när man känner varandra väl och de diskussioner man har kan fungera som en sort genväg, man säger ett ord och han vet vad man menar och vice versa. Det gör det mer effektivt, enkelt och avslappnat att jobba tillsammans. När man känner någon väl så är man inte rädd för att vara fånig framför dem; du kan göra misstag, du kan göra vad som helst framför dem.
- Jag försöker leverera så varierat material som möjligt. Jag spelar varje scen helt olika med olika temperament och olika energier så han har många val när han klipper ihop allting.
Vad är de främsta skillnaderna mellan att göra film i Europa och USA?
- Det är inte så stor skillnad mellan USA och Europa. För man en amerikansk independentfilm så är det som att göra en europeisk film för regissören är då i kontroll. När man jobbar med stora studioproduktioner som har en budget på hundra miljoner så har vanligtvis cheferna från studio, bankmännen, penga-folket mycket mer inflytande och regissören har mycket mindre frihet då han spelar med andra människors pengar. Men sedan finns det regissörer som tar sig frihet inom detta. Gore Verbinski hade tillexempel mycket frihet i de två Pirate-filmerna jag var med i. Han gjorde väldigt dyra scener som var väldigt Salvador Dalí, surrealistiska scener som man vanligtvis inte skulle göra. Fincher är den vanliga independent-regissören som har total kontroll över allt men är den enda independent-regissören som kan göra det med en så stor budget.
- När jag jobbade med (David) Fincher sa han: "it will not be fun working with me", "I do 20-40 takes". Om vi inte har kul kommer jag inte arbeta med dig, svarade jag. Men jag hade kul! Det är kul att göra 40 tagningar och fucka upp 39 av dem.
Har du som far funderat över hur långt du skulle gå för att skydda dina barn?
- Det är såklart något man tänker på men det vet man aldrig, det är det som är grejen. Jag kan lätt förstå att man, om någon gör illa ens barn, vill slita den i stycken men som en civiliserad människa har man verktyg för att förhindra att det händer. Karaktären som jag spelar har inte dem verktygen. Han har inte ens språket att prata om hans sorg och desperation med sin fru så han vet inte vad han ska göra med all ilska, sorg och förtvivlan han känner. Ut kommer grottmannen som agerar på impuls och vill döda. Jag tror att det är viktigt att förstå att vi alla är kapabla till det. Vårt ändå skydd mot grottmannen är vår civilisering, att vi är medvetna om grottmannen. När man delar in världen i goda och onda så gör man något farligt för man säger alltid att man själv är den goda vilket betyder att man själv aldrig kan bli en dålig människa, och det gör en automatiskt till en dålig människa. Vem som helst av oss skulle kunna vara en slaktare i Auschwitz eller Rwanda och mörda människor.
- Det är farligt när man slutar att tänka på meningen av vad människor säger och istället dömer orden de använder och förbjuder vissa ord. Det är som med ordet "negro". Martin Luther King använde det ordet, det kallades för negro-rörelsen och det var helt okej att använda det ordet på den tiden. Sedan ändrades ordet till färgad, till svart, till afroamerikan. Men om du är svart i USA så har man dubbelt så hög spädbarnsdödlighet. Man förändrar inte förhållandet, bara den jävla märkningen av det. Det är ganska vidrigt.
Karaktären du spelar blir utnämnd till "årets medborgare". Hur reagerar du själv på utmärkelser?
- Man kan inte tävla i konst, det är så fånigt alltihop. Men det betyder att någon faktiskt tycker om vad du gjort och det gillar jag.
Under festivalen fick Stellan gå på röda mattan två gånger, en gång för galapremiären av "Kraftidioten" och en gång för "Nymphomaniac: Volym I". Han var dessutom närvarande på presskonferensen för den senare under Shia Labeoufs omtalade utspel och kommenterar försiktigt nackdelarna med den förföriska filmindustrin.
- Jag blev känd när jag var 16 år i Sverige men jag hade väldigt förnuftiga föräldrar som såg till att jag förstod skillnaden mellan den offentliga bilden av mig och vem jag egentligen var. Jag försökte att behålla mitt förstånd. Det är väldigt enkelt att sugas in i den här världen.
Är det något du pratar med dina barn om?
- Nej, men de har sett det. De har växt upp i en helt normal familj under helt abnormala förhållanden. De har inga illusioner om det och de tycker inte att skådespelaryrket är något speciellt. De vet att det är hårt jobb och de vet att kändisskap är nada.
- Jag rekommenderade aldrig dem för ett jobb eller någonting. Om jag gjorde de skulle de kunna ha misstankar om att de bara är framgångsrika på grund av hjälp från pappa och det skulle vara katastrofalt för dem. De måste göra det själva och om de fuckar upp är det inte mitt fel.
