MovieZine träffade denna spännande nykomling på den svenska filmfronten, för att prata om filmklyschor, bimbos och andra ytligheter.
Jag gillar hur du undviker filmklyschorna, varje scen blir spännande när man ser att allt kan hända. Hur tänker du kring det?
- Film är ju väldigt mycket en manipulation av publiken. Bra film, som handlar om att engagera tittarna emotionellt, måste på något sätt göra det. Med den här filmen ville vi aktivera tittarna, och vi ville inte att man skulle känna att man får ett budskap nedtryckt i halsen. Jag tycker det är tråkigt själv när jag ser film. Det var någon som sa när de började titta på filmen: "Men vad är det här? Varför pratar de så, är de så torra? Är de dåliga, eller vad är det som händer?" Men sen inser man mer och mer. Lite som att vara på en fest själv, och inte veta vilka personerna är. Man får navigera sig fram. Eller så får man välja att bara luta sig tillbaka och tycka att det är tråkigt. Det är antingen eller. Och det var också viktigt för oss att filmen på något sätt skulle vara ett avbrott inom film idag, och inte kännas så typisk.
Var kom idén till filmen ifrån?
- Vi ville göra något som kändes samtida, och skildra ett möte. Det tyckte jag var spännande. Och en kulturkrock. Så vi laborerade mycket med olika typer av krockar, men så tyckte vi att det här kändes ganska relevant. Just det här med yta, att det är väldigt viktigt vilka signaler man skickar ut. Den här ängsligheten som finns kring konst och kultur och föremål… Det var viktigt för oss att berätta om. Och göra det på ett sätt som inte var förutsägbart.
Flera av dina skådespelare var nominerade till Rising Star-priset på fjolårets Stockholms filmfestival, och Yohanna Idha gick och vann pris för Bästa skådespelerska. Det måste kännas som att du valt helt rätt?
- Ja, verkligen roligt! Vi castade jätte-jättelänge. Jag tycker det är så kul med nya ansikten när man går på bio. De är alla så duktiga och fina. Det var verkligen en ensemblefilm. Vi träffade så många duktiga skådespelare, med Yohanna Idha var den enda som inte dömde Linda i replikerna. Hon bara sa dem, med värdighet, för att hon tyckte det. Många gjorde henne som en bimbo. Det var en svår balansgång, för skulle Linda blivit för mycket en bimbo, så skulle det bli så att man kanske raljerade lite för mycket med henne, och där vill vi inte hamna. Tvärtom. Vi älskar henne.
Hur jobbade ni ihop med karaktärerna, fick skådespelarna komma något med egna åsikter under inspelningen?
- Inte så mycket, om jag ska vara helt ärlig. Av den enkla anledningen att karaktärerna utvecklades väldigt mycket under castingprocessen, och vi skrev om dem utifrån de förutsättningar skådespelarna kom med själva. Bland annat Katinka, som vi gjorde mer överjordig, mystisk, som alla vill få bekräftelse från. Det finns en sån person i alla kretsar, som är den rikaste och den snyggaste, som alla respekterar och som ingen riktigt vågar säga ifrån. Det tycker jag är lite obehagligt. Och det ville vi skildra.
Vem i filmen identifierar du dig mest med?
- Jag kan faktiskt se lite av mig i alla. Både i det goda och i det dåliga. Det var som när jag och Lisa (Östberg) skrev filmen, att vi gjorde upp lite med oss själva i dialogen. Men i mitt fall är det nog mest Carro. Men även Linda. Gillade du Linda? Henne skulle man vilja ha på sin egen fest. Då blir det fest!
"Katinkas kalas" visas på bio från och med idag, 20 januari.
