MovieZine träffade "världens bästa skådespelerska" på Soho Hotel i London.
Skulle du bli besviken om du inte blev Oscarsnominerad för en roll?
- Kära du, det har hänt många gånger. Det är kul att bli nominerad, eftersom det är mina kollegor som gör det. Men jag har också ett antal tal, som jag skrynklat ihop i fickan, eftersom jag inte vunnit. Jag tycker inte om detta med att bra filmer måste ha priser för att lyckas och att man därför alltid klämmer in allting under tre veckor i slutet av året och under resten av året finns det ingenting att se. De här berättelserna tar tre-fyra år att göra och plötsligt reducerar man dom till att tal om dem i sporttermer – hur kom du, kom du trea? Det är verkligen högst irriterande.
Vilka var dina tankar inför "Järnladyn"?
- Det mest kontroversiella med den är att den försöker göra en människa av henne. Det är det fortfarande inte många som ser henne som – de som tycker illa om henne ser henne som en djävul, hennes anhängare ser henne som en gudomlig varelse. Manuset börjar med att hon är gammal och hjälplös och går sedan tillbaka och ser på de dagar då hon hade makt.
Det sägs att det är ditt livs roll?
- Det vet jag inte. Jag vet bara att det är ovanligt att hitta den här sortens roller. Kanske är det jag själv som öppnat dörren med några av de tidigare filmer jag gjort.
Du har spelat många verkliga karaktärer, är det svårt?
- Det känns oftast likadant. Man skapar en person som ska känna det man själv känner. Fast ja får vara lite mer uppmärksam på hur de rör sig och hur de talar. I ”Järnladyn” kunde jag ju se och höra den unga Thatcher i mängder av bilder, men det finns ingenting om henne som gammal. Så där fick jag skapa det själv. Och att gå som en 86-åring var inte lätt. Det var underbart att när arbetsdagen var slut få bli 62 igen.
Hennes röst, hur fick du fram den?
- På YouTube finns ett klipp från hennes absolut sista tal i parlamentet, då hon såg bakåt och försvarade det hon hade gjort. Jag använde det talet att öva på, och jag fick bl a jobba med att sänka min röst.
Du hade en tuff start, eller hur?
- Ja, verkligen. På andra inspelningsdagen skulle vi filma e scen då hon talar i parlamentet. Jag kunde ha mördat min regissör. Att tvingas börja med en sådan stor scen…
Hon var en av få kvinnliga politiker i England; omgiven av bara män. Har du själv befunnit dig i en liknande situation?
- Ja, när jag började på college på 60-talet. Många män där tyckte att atmosfären blivit förstörd när kvinnor släpptes in där. Dom avskydde att vi var där. Kvinnor borde inte ha fått gå på college, och männen visade verkligen vad de tyckte.
Tror du att USA kommer få en kvinnlig president en dag?
- Det var nära härom året. Jag tror det är mycket möjligt. Och jag tror att med fler kvinnor med makt och i toppositioner så skulle vi få se mer förändringar ute i världen.
Det sägs att det är svårt för kvinnor över 50 att få bra roller, men du är ju undantaget.
- Jag tar ingenting för givet. Liksom alla mina kollegor i min ålder oroar jag mig alltid över att inte få någon ny roll. Och jag blir lika glad och överraskad varje gång jag blir erbjuden det. Speciellt i min ålder – jag har sett alldeles för många exempel på kollegor i 40- eller 45-årsåldern, där karriären bara plötsligt tagit bom slut.
Söker du efter roller?
- Många är ute och letar aktivt efter nya roller, men jag har aldrig varit sådan. Jag hör inte till dom som hör att det kommit en ny bok av Nicholas Meyer och som då bums köper filmrättigheterna. Och jag har aldrig, till skillnad från en mängd kollegor, haft ett eget produktionsbolag. När jag var yngre och kunde ha haft det, då var jag alltför upptagen med att ta hand om alla barn som jag fick och jobba samtidigt. Jag har alltid bara haft en assistent. Det räcker. Så jag låter jobben komma till mig. Och hittills går det bra.
Vad är viktigast i jobbet?
- Det som är viktigt för mig är att rollerna är välskrivna, att jag tror jag kommer att få kul på inspelningen och att det är roliga människor som jag kommer att få jobba med. Och jag är fortfarande lika förvånad över att en film jag gjort går bra och att publiken inte börjat tröttna på mig.
Du fick en av dina största succéer någonsin med "Mamma Mia!".
- Ja, och succéen bekräftade det jag kände när jag gick in i projektet, att det här var en publikfilm, en film för den publik, som stora delar av Hollywood föraktar. Det var en film för dem som inte går på bio så ofta, och framgången bekräftar bara det som vi alla innerst vet, att om vi ger den publiken de filmer den vill se, så kommer den. Det var en bekräftelse på detta. ”Mamma Mia!” är en film fylld med livsglädje – men det var ett förvånansvärt tufft jobb att göra den. Efter varje dag på ”Mamma Mia!” var jag helt knäckt av trötthet. Och så fick jag ägna en timme till att tvätta av mig den fejkade solbrännan och så fick jag ägna en halvtimme till att tvätta badkaret och så stupade jag av trötthet och så var det nästa dag.
Finns det någon roll som är mer minnesvärd än andra?
- Nej. Alla de kvinnor där jag har haft privilegiet att få ta över hennes själ ett tag, de är alla lika viktiga för mig. Och jag arbetar alltid likadant i mina förberedelser. Jag söker efter den specifika kvinnan inne i mig själv, jag bestämmer mig fort hurdan hon är, jag söker efter hennes bakgrund, jag söker efter hennes liv, hennes ekonomi, hennes omständigheter. Och sedan kommer jag till inspelningen och jag vet att jag känner och kan henne. Även om det inte märks i berättelsen, så är hon helt formad. Alla orsaker till att hon är som hon är finns i hennes bakgrund.
Är det sant att du älskar att sticka under inspelningarna?
- Jajamen. Och härom året ledde den här hobbyn till en nostalgisk tripp tillbaka i tiden, och inte bara i positiv betydelse. För i botten på min stickkorg hittade jag ett kvinnomagasin från 70-talet. Jag visade det för mina döttrar. På sidan två fanns en annons där det stod ”kvinna: det enda yrke där du kan tjäna lika mycket som en man – det är bokföring”. Och längre fram fanns en annons där det stod ”om du vill göra något annat än att ta hand om barn och hushåll: bli författare – och tro oss, din man behöver aldrig få veta någonting”. Det var helt otroligt. Och jag började tänka på en fantastisk kvinnlig lärare som jag hade, och om det hade varit idag, så skulle hon ha varit journalist eller läkare. Tiderna har ändrats.
Vad får vi se dig i härnäst?
- En film med Tommy Lee Jones som motspelare. En sexkomedi...
