Även när MovieZine träffar Robert Downey Jr. ihop med sina medskådespelare i Beverly Hills, stjäl han snabbt rampljuset.
Vad var den mest minnesvärda scenen att spela in i "The Avengers", enligt dig?
- Den var nog den första gången som vi alla samlas på bron och tittar på varandra samt inser att vi högst sannolikt kommer att fortsätta att spela in filmen, för att vi var tvungna att se till att visionen från Marvel Studios chef Kevin Feige blev verklighet.
Stämmer det att du var den som höll gruppen samman under inspelningen?
- Ja, jag erbjöd skjuts till och från Albuquerque (där filmen till stora delar spelades in, förf. anm.), med mitt privata jetflygplan (skratt).
Berätta om hur vägen till "The Avengers" har sett ut för din del?
- Det hela går tillbaka till 2007 när jag fick rollen, då Kevin Feige avslöjade att allt så småningom skulle mynna ut till ett möte mellan olika Marvelfigurer, i ett projekt utan motstycke i filmhistorien. Jag har känt mig nervös, entusiastisk och tveksam, om vartannat. Samuel L. Jackson och jag har arbetat ihop tidigare och Chris (Hemsworth) och Chris (Evans) har ju fått två egna framgångsrika franchises. När Mark Ruffalo sedan klev ombord, så kände att jag att "Wow, det här kommer verkligen att bli av".
Kan du hålla med om att du har en väldigt central plats i filmen, trots att den skildrar flera olika superhjältar?
- Vi delar faktiskt alla lika på utrymmet. Att arbeta som en i gänget, är hur jag en gång började. Det är skönt att inte behöva bära upp en film ensam.
Du har spelat Tony Stark två gånger tidigare. Vad tycker du mest om med honom i den här filmen?
- Att han egentligen inte föresätter sig att göra något nobelt, så han bär på lite mer av Han Solo än Luke den här gången. Plus det faktum att han med stilfullhet lyckas ha på sig en Black Sabbath-t-shirt under merparten av filmen.
Humorn återkommer i "The Avengers". Hur ser du på det elementet?
- Jag tycker att alla fångade rätt ton för sina karaktärer och att alla har sina ögonblick. Joss (Whedon), gjorde ett bra jobb när det gällde att nå fram till varje persons frekvens. Och vi tar det inte på för stort allvar. Det här är en serietidningsfilm, men som man ändå hittar en sorts verklighet i.
