Så här i nomineringstider haglar det inbjudningar till förtittar på filmen och serier, och är man fan av någon skådis eller regissör är det svårt att tacka nej.
Som när första avsnittet av Peacocks serie “The Day of the Jackal” visas med huvudrollsinnehavarna Eddie Redmayne (“The Theory of Everything”) och Lashana Lynch (“No Time to Die”, “The Woman King”) på plats för en Q&A.
Serien inleds med Redmayne i en imponerande förklädnad. Därefter en rad generiska mord och explosioner som i vilken actionrulle som helst, med en kall och sammanbiten Schakalen (Redmaynes rollfigur) som sopar igen spåren efter sig.
Nu var det ett bra tag sedan jag läste boken eller såg någon av “Schakalen”-filmerna, men om jag minns rätt handlade de mer om förklädnader och list. Mer om att luras och dra förföljarna vid näsan än om råa och kallhamrade massmord. Graden av våld här gör det väldigt svårt att känna med Schakalen. En iskall psykopat man hoppas åker fast pronto - vilket bådar illa för att sitta igenom hela tio avsnitt…
Man kan ha den djupaste respekt och beundran för en skådis, och fortfarande bli besviken över dennes rollval. Jag såg Redmayne nyligen i “Cabaret” på Broadway, i en stel, krum och Gollum-liknande rolltolkning av Emcee. Hela uppsättningen kändes styckad, slaktad, och demonterad - som en tävling i hur mycket man kan förstöra en perfekt musikal med fotstamp och primalvrål och alldeles för mycket extra av allt.
Jag har nog fortfarande inte riktigt återhämtat mig, så jag kanske inte dömer Redmayne helt rättvist, men första scenerna av Schakalens robotlika våld gör mig besviken. Ännu en dussinrulle? Återigen en bortkastad talang?
Tack och lov har jag fel. Så snart Bianca (Lynch) kommer in i bilden och katt- och råttaleken tar fart dras jag in i handlingen och serien börjar kännas riktigt spännande.
Schakalens jobb tar honom runt till olika platser i världen, och en sekvens utspelar sig vid svenska Mälaren i fågelskådarförklädnad. Allt som allt blir första avsnittet en lovande start på serien och jag ser redan fram emot nästa avsnitt. Extra kul är det, som alltid, att få höra skådisarna berätta om inspelningen. Stämningen är på topp och teamet delar generöst med sig av sina erfarenheter.
Det har gått ett tag sedan sedan du gjorde TV, Eddie. Vad var det med det här projektet och den här karaktären som lockade?
Redmayne: För det första, ni är bokstavligen bland de första att se detta, så tack för att ni är här. Jag växte upp med originalfilmen, som hade Edward Fox i huvudrollen. I min familj, i mitt hem, tittade vi på samma utslitna VHS om och om igen.
- Även som barn älskade jag det teatrala i det. Jag älskade det faktum att den här killen var en skådespelare. Så när manuset trillade ner i min inkorg öppnade jag det med bävan eftersom jag tyckte att boken var så fantastisk, och likaså filmen. Jag fick läsa de tre första avsnitten och de kändes fräscha och nya, samtidigt som de hade kvar samma DNA som jag älskade i originalet.
- Serien har samma kameleontliknande kvalitet som i “Schakalen”, men en ny spännande vinkel med de här två personerna som känns som besatta. De är väldigt duktiga på vad de gör, men moraliskt komplicerade. Förhoppningsvis känner du för båda, även när du ser deras brister. De är som två tåg på väg att kollidera. Jag tyckte den strukturen kändes spännande.
Och rollen som Bianca. Var det något speciellt som du fäste dig vid med henne?
Lynch: Allt! Hon är en fullfjädrad människa. Från första början kan man se psykologin bakom vem hon är, hur hon närmar sig sitt arbete, och hur hon närmar sig sitt hemliv som ett jobb, nästan som ett arbetsprojekt. Allt detta var spännande för mig eftersom jag har varit medlem i MI6. Nej (skämtar) jag jobbar inte för MI6, men jag har varit där en del och sa till mig själv att det inte kommer upprepas. Jag vill inte åka dit igen utan göra något nytt, typ en komedi. Jag vill ta hand om min kropp och inte göra stunts igen, men när jag läste de tre första avsnitten kändes projektet helt rätt.
- Det var något speciellt med Bianca. Jag kunde se hennes resa framför mig, jag kände igen henne som en person, som en människa, fast hon gjorde mig också livrädd. Jag kunde se att hon befann sig i den här nedåtgående spiralen som så småningom skulle leda till mer och mer kaos, vilket blir riktigt fängslande för publiken. För mig som spelar henne skulle det tänja på gränser och tillåta oss att ge publiken ett fräschare och nytt perspektiv på svarta kvinnors berättelser. Det var viktigt för mig.
- Förutom den komedi som jag har strävat efter alla dessa år, och som jag fick med mig i vissa delar av showen, brydde jag mig om henne. Jag brydde mig om hennes resa som kvinna, som fru, och som mamma. Det var viktigt för mig att representationen var konkret och kändes bra och verklig. Jag gillar henne, jag tycker nog att hon är en riktigt sympatisk karaktär som ni säkert hejar på i början, men sedan kanske moraliskt frågar er om hennes val kommer att få er att heja på Schakalen istället.
- Det är märkligt för jag vet att ni inte tror att ni kommer att heja på Schakalen, men ni kommer att göra det för han är fantastisk! Jag gillar att vi fortsätter att ge publiken chansen att ifrågasätta sin egen moral, ifrågasätta vart de befinner sig i världen, och vart de står politiskt. Det är banbrytande berättande så jag var tacksam över att se det i manuset.
Berätta för oss om träningen som ni båda gick igenom för att spela dessa två intensiva karaktärer?
Redmayne: Det jag tycker mest om med vårt jobb är att repa. Att spela någon som är så processdriven var lockande för i slutändan är han en skicklig skådespelare. Att få gräva i de specifika färdigheterna var underbart. Att få jobba med vår briljanta sminkavdelning, med proteskonstnärerna, och gräva i deras process och sedan kunna ta med sig några av färdigheterna till vita duken.
- Exempelvis Richard, som var vår proteskonstnär, gjorde en laserskanning av mig. Sen tog han med mitt polystyrenhuvud för att demonstrera hur några av mina förklädnader skulle skulpteras i lera. Och när jag såg det där huvudet ringde jag upp Brian, vår regissör, och sa att vi måste ha med huvudet. Det är ju genialiskt. Även Richards redskap, dessa gamla trämejslar som han skulpterar leran med är så vackra och underbara. De måste bara vara med i filmen. Så den delen av processen är fantastiskt givande.
- Men vi hade också spionageträning. Vi gick på spionskola, vilket var rätt så fängslande.
Lynch: Ja, vi som tittade igenom gamla arkiv som bokstavligen förtjänar att visas på museum. Grejer som hjälper dig att dölja saker. Därefter gick vi ut på Londons gator, närmare bestämt Covent Garden, för att leta efter någon med hjälp av information som skickades till vår mobil. Så vi använde reflexerna från skyltfönster, bilspeglar, och kikade runt hörn.
- Det kändes lite obehagligt att följa efter någon som man faktiskt inte känner, för att filma dem på mobilen. Personen satt på en pizzeria och gick sedan till ett apotek. Vi var tvungna att följa efter dem och ta bilder på dem i smyg utan att de såg det. Det kanske låter konstigt, men det hjälpte verkligen till att utforma våra karaktärer. Ni kommer se sekvenser i serien där Bianca och Schakalen är på jakt.
- Det var bra att vi hade den träningen då vi verkligen fick använda den. Förstå vad den betyder, hur det känns, och hur effektivt den är både för den jagade och den som jagar. Jag tror att den här sortens ledtrådar hjälper en att inse hur mycket de två karaktärerna siktar in sig på varandra. Till hur stor del de är parallella och konstigt nog ganska lika.
- Till sist respekterar de varandra. Allt från deras grundutbildning till hur framgångsrik den här mannen har blivit och fascinationen av hur han utnyttjar sin träning på ett sätt som är högst sofistikerat, på ett sätt som Bianca bara skulle drömma om. Jag skulle vilja tro att i en annan värld skulle de vara vänner eftersom de fungerar likadant.
Eddie, kan du berätta om de förklädnader som Schakalen använder. Din prestation är otrolig eftersom var och en är så fysiskt annorlunda. Hur var det att spela alla dessa olika människor?
Redmayne: Tack. Som skådis är det tilltalande just av den anledningen. Detta är vår dröm. Som när man är barn och vill bli skådespelare, då vill man ju spela karaktärer annorlunda från sin egen identitet. Så den här upplevelsen blev som en skådespelares lekplats.
- “Theory of Everything” var det det första jobbet där jag kände mig bärkraftig nog för att be om det jag behövde för processen. Jag jobbade tillsammans med en rörelsecoach, en proteskonstnär, och kostymdesignern. Man kan inte kan göra någon av dessa saker i ett vakuum för de hör ihop.
- Som Becker-karaktären exempelvis, killen du träffar i början. Man kan arbeta med ett språk och en dialektcoach för tyskan men i samma sekund som man har protesen på och inser att han är en 70-årig kedjerökare passar det inte ihop längre, även om man fått in tyskan perfekt i sin egen röst.
- Så jag hittade det vokala tillsammans med det fysiska tack vare en underbar dansare som heter Alexandra Reynolds, och som jag jobbade med på “Theory of Everything” och “Danish Girl”. Jag fick rörelserna att smälta ihop med kroppsdräkten och kostymen. På “Theory” och “Danish Girl” lärde vi oss vad som funkade beroende på vilken vinkel man filmades från och hur ljussättningen var.
- Så det spännande här som skådis var att spela någon genom alla dessa processer, och få arbeta tillsammans med ett briljant team i samverkan med varandra. Kollektivt är vi bara så bra som de övrigas färdigheter. Det kändes verkligen som ett lagarbete och producenterna gav oss tid för inte bara för förberedelser, utan också skärmtester och annat. Jag kände mig väldigt lyckligt lottad som fick allt detta.
Vilken var den obekvämaste förklädnaden?
Redmayne: Jag måste nog säga att det var de där heltäckande proteserna av Becker. Vi filmade den biten i Budapest, i augusti, och det var så varmt. Och det som ingen förklarar för dig om du inte har gjort protesarbete förut, är hur mycket man svettas. Din svett har ingenstans att ta vägen, och du bär också runt på en stor fet kroppsdräkt.
- Det slutade med att Richard stack sönder delar av protesen med en nål för att den här äckliga svetten skulle kunna rinna av. Jag tror inte att jag var särskilt kul på inspelningen de dagarna, men du (till Lashida) behövde inte bevittna det eftersom du inte var där. Det var den mest surrealistiska upplevelsen, att jobba med något så intimt tillsammans och bokstavligen passera varandra som skepp i natten.
Lynch: Det var bara två gånger, tror jag, jagandes genom skogen. Vi var i en skog och Eddie var tvungen att låtsas som om han inte var där och duckade medan jag låtsades som att jag inte kunde se honom. Ett enda klipp. Två minuter tillsammans på inspelningen. Det var början på vår vänskap.
Ni är båda producenter av serien också, och det måste ha varit speciellt att få den inverkan på era karaktärer?
Redmayne: Ja, det var första gången för oss båda som vi producerade, tror jag. Det finns en noggrannhet, nästan besatthet i dessa karaktärer, som jag tror att jag delar. Så det var underbart, ärligt talat. För även i TV har man olika regissörer och över fyra olika block. På sätt och vis sätt var vi limmet mellan dessa block, och att få använda våra olika kunskapsområden tillsammans med de övriga producenterna var spännande. Vi lärde oss en enormt mycket.
Lynch: Ja, det finns så mycket man samlar på sig genom att arbeta med alla de briljanta regissörerna som vi har jobbat med under många år, och de briljanta producenterna. Man utvecklar en känsla för ens stil och hur man vill utforma filmer och TV-program. Man inser att alla dessa färdigheter finns gömda bakom ens skådespeleri.
- Jag sjöng innan jag valde skådespeleriet. Jag hungrar efter hur vi berättar historier med musik som vibrationer, som musikalitet i text, och hur vi klipper scenerna till musiken. Hur vi drar in publiken med den där inledande titelsekvensen som vi är så stolta över eftersom vi lagt ner så mycket hårt arbete på den.
- Och nu tror jag att vi har något otroligt ikoniskt som inte alltid syns i TV. Jag tror att de flesta är snabba på att hoppa förbi den första titelsekvensen, men nu känner jag att det är en viktig sekvens i egen rätt, som en egen liten film. Och vi diskuterade kring den, som att vad är showens musikaliska identitet? Vad är estetiken? Hur kommer betyget se ut? Hur väl stämmer mina och och Eddies tankar överens?
- Diskussionerna bakom VFX och hur vi tänjer på gränserna och upprätthåller standarden och omfattningen av showen som ni såg ikväll för att den eventuellt ska kunna fortsätta flera säsonger, på ett sätt som ni kan känna att ni är del av den. Och jag tror att de beslut vi har tagit på producentsidan kommer att hjälpa er att känna att ni är ett med karaktärerna till skillnad från att de bara flimrar förbi på skärmen i era vardagsrum.
Planeras flera säsonger då, och hur känner ni i sådana fall för att återbesöka dessa karaktärer?
Redmayne: Romanen har ett slut och filmen har ett slut. Så det är ett sätt att se på det.
Den andra sättet är att vi är i showbusiness. (Sjunger “There is no business like show business.)
Den andra sättet är att vi är i showbusiness. (Sjunger “There is no business like show business.)
Lynch: Eddie kom bokstavligen precis från Broadway (“Cabaret”). Jag älskar att han precis gjorde det.
Redmayne: Det är ett härligt gåtfullt svar det där. Svarade jag på din fråga?
Nej, vi i publiken fick inget svar på om det blir flera säsonger. Det hänger nog på om resten av serien får en lika lovande fortsättning som starten? “The Day of the Jackal” släpps på streaming i Sverige den 6 december så det ska bli spännande att se.
