Det är lunchtid en torsdag i februari när jag leds in i en alkov i en slamrig restauranglokal. Jag ska träffa Filip Hammar och Fredrik Wikingsson och samtala om deras dokumentärfilm ”Den sista resan”. Mitt i rummet finns ett enormt runt bord, som Filip och Fredrik redan sitter vid. De reser sig, vi tar i hand, ler och hälsar artigt.
-Kul att ses igen, säger Fredrik som minns att vi träffades på efterfesten till ”Solsidan”-premiären den där frostiga vinternatten för några år sedan.
-Ja, kul, säger jag och tänker genererat på dansgolvsselfien, som jag envisades med att ta på oss.
-Jag var inte där, varför var jag inte där? frågar Filip med ett konstaterande. Jag anar, inte direkt avund kanske, men ändå en ton av småängslig brist på kontroll.
Oljudet ekar mellan väggarna och jag blir instruerad att sätta mig nära, kanske till och mellan de två. Mellan känns lite överkurs, så jag drar min stol så nära jag kan, utan att sätta mig i knä på någon. Likt sandlådebarn utan integritet, trängs vi där i ena hörnet av bordet utan hörn, jag tar fram min telefon, ställer den på bordet, knäpper igång inspelningen.
Hur uppstod idén till filmen?
Fredrik: Vi satt en dag och pratade om Lars, och Filip hade lite svävande planer om en resa ner mot Frankrike med honom. Då uppstod tanken om vi skulle kunna filma det, utan att komma i vägen för resan. Vi chansade på att det skulle gå.
Hur är känslan hos er nu, så här vid mållinjen?
Filip tvekar, verkar tagen: Man blir väl lite... man är lite tom. Vi har jobbat så hårt. Och fan, det är otroligt! Mina föräldrar kommer vara med ikväll och det är bara… jag vet inte riktigt hur jag kommer reagera på allt. Jag tänker på lilla pappa… och mamma som har varit med min tjej och köpt en ny klänning, och det betyder mycket.
Filip är väldigt berörd av det som dragits igång och möjligen lite stressad, men han är också ödmjuk och tacksam för uppmärksamheten. Liksom är Fredrik som tackar vänligt för min recension.
Fredrik: Den var så jävla fint skriven. Jag blev helt bölig av att läsa den. Det är klart man blir glad över bra betyg, men det är också kul när en recensent ser saker man inte kan ta för givet att folk ska se. För man vill inte skriva folk på näsan heller.
Åh, vad bra, tänker jag glatt, innan Filip fortsätter: ”Alla mot Alla” är roligt, och fungerar säkert som sällskap till ensamma människor, men programmet väcker kanske inte så mycket känslor. Det finns i och för sig en del paragrafryttare som hör av sig. Men att faktiskt kunna göra någonting som berör, det är väldigt berikande. Och när man läser att man verkar ha gjort en film som betyder något, det är fint.
Och galapremiär ikväll alltså, är ni laddade?
Filip: Ja, alltså jag tror pappa kommer vara nervös. Det blir intressant när jag ger honom mikrofonen ikväll. Kommer det bli helt tyst? Hur länge? Det är också så här, håller han i mikrofonen? Ja, då har han gjort ett sånt jävla bra jobb. Då får det ta tre minuter, det måste han få!
Fredrik lägger till: Jag blir rörd när jag tänker på det, att efter filmen, när alla står där och jublar åt honom, och han förtjänar verkligen allt det, men han kommer själv inte tycka det. Han tycker inte att han är något märkvärdigt, och det är det som gör honom så älskvärd.
Filmen har klass
Har pappa Lars sett filmen?
Filip: Ja det har han…
Fredrik: Jag tror att Filip har och har haft lite beröringsskräck kring det, så jag satte mig i bilen, hade köpt lite bullar och åkte till Köping en tidig morgon för att visa den för Lars och Tiina.
Vad tyckte de?
Fredrik: De sa inte ett ord under hela filmen. Tiina satt och snyftade lite och de var lite tagna. Sen vände sig Lars mot mig och sa, ”den har klass.” Och sen gick han och lade sig och sov i tre timmar, för han var helt utmattad.
Filip: Det här är mycket för framförallt pappa att ta in. Han brukar kalla sig själv för en sketen adjunkt från Köping, och att då få se sig själv i en bil, med Tommy Körbergs ”Anthem” i bakgrunden, det lyfter honom till något större. Det är klart att det är omtumlande. Ikväll kommer vara det också. Antingen kommer han bara säga ”det är klass”, eller så kommer han bryta ihop fullständigt. Jag vet inte.
Filip skruvar på sig: Ja du ser ju. Jag tycker det är jobbigt. Och härligt också. Men just idag känns det lite som: varför gjorde vi det här?
Vad var det mest utmanande under inspelningen och själva resan?
Fredrik: Vi är ju vana att tuta och köra och bara gasa på, så det var nytt, och kanske nyttigt, att vi behövde anpassa oss till Lars lite lugnare tempo. Kanske gav det oss mer tid att tänka efter och forma historien?
De berättar också om de härligaste stunderna, som såklart var de då Lars lös upp och glädjen strålade i hans ögon; som när han såg medelhavet för första gången på väldigt länge eller när han började spontansjunga vid trubadurens gravsten, som de besökte.
Fredrik: I de stunderna kändes det som att hela världen fan var i harmoni.
Bättre relation efter filmen
Hur mådde pappa Lars efter resan, blev han på bättre humör?
Filip: Nej, helt ärligt så tycker jag inte det. Och någonstans är det ju jag som gör en större resa. Pappa är fortfarande glad ibland och ledsen ibland, men också fast i någonting som det är väldigt svårt att ta sig ut ur.
Fredrik: Men er relation är ju mycket bättre. Det är det som har hänt, säger Fredrik.
Filip: Han mår ju bättre av att jag låter honom ta tid, och han känner mindre press av att prestera. Och på så sätt har hans liv blivit härligare. Vi har alltid älskat varandra, men det kan säkert bli en mer innehållsrik relation av att jag anpassar mig lite grann och stressar mindre.
En större resa för dig Filip, hur menar du?
Filip: Det är så många pusselbitar jag hittat i och med filmen. Det har blivit ett uppvaknande. Fredrik såg det jag inte ville se. Han sa tidigt att ”din pappa är mycket sjukare än du tror”.
Fredrik: Inte sjukare, men skröpligare. Och jag sa att han aldrig kommer bli den du vill att han ska vara igen. Så är det.
Filip: Ja jag vet… Min mamma sa häromdagen till pappa: ”nu är det så Lars att du kommer att ha rullator hela livet, och då får du bara gilla den”. Det är lite samma sak.
Vi pratar om föräldrar och ålderdomen, om hur den påverkar tempot, sinkar farten och gör en nervös. Lars Hammar har hela sitt vuxna liv fram tills pensionen varit lärare, ”inte nödvändigtvis en entertainer”, som Filip uttrycker det, men ändå en man som med självklarhet alltid tagit plats framför klassen och hållit låda. Men nu, många år senare, i och med åldern, den sviktande energin och alltmer skröpligare fysiken är han inte som han var.
-Det är så jävla svårt att förbereda sig på det. Plötsligt händer det bara, säger Filip. Och det är jobbigt. Men ändå, det behöver inte vara jobbigt heller, då det ju samtidigt är livet, det är ju fan det.
Deppa inte i förväg
Jag säger att jag fattar, för det gör jag. Jag är ungefär lika gammal som de båda, och har själv levt lite i förnekelse kring dessa frågor. Har inte riktigt velat inse att åldrandet, och det som följer, finns. Men jag säger att filmen hjälpte mig med acceptansen, för det gjorde den.
Fredrik: Ja, fast man vill ju förbereda sig, och inte bara acceptera saker. Men samtidigt… man vill ju inte heller ta ut deppet i förväg. Dock ska det där rummet vara redo när det väl blir aktuellt, och då ska det vara möblerat där inne.
Filip: Jag läste om en kille som är 101 år, och är på jobbet varje dag fortfarande. Sådana långa liv finns ju också.
Vad hoppas ni att filmen kan bidra med till de här grubblerierna, som nog många går och bär på?
Filip: Om folk ser den här filmen och hör av sig till dem som betyder något... Vissa har ju inte bra relationer till sina föräldrar, men det kanske finns andra som betyder mycket, som kanske är äldre. Så jag hoppas filmen påminner om att det aldrig är dåligt investerad tid att hänga med dem man älskar.
På frågan om det var självklart för att han skulle vara med på resan säger Fredrik att han faktiskt hade funderat på, och till och med beslutat att vara bakom kameran den här gången, men att han sedan ändrat sig.
Fredrik: Jag ville inte förstöra något, men älskar ju också Lars. Och även om Filip kan stå på egna ben, så var det i slutändan inte konstigt att jag vek ihop mig och hoppade in i baksätet. Sedan blev det som det blev i Malmö… och då blev det ännu mer logiskt att jag faktiskt skulle finnas där. Filip behövde ha någon att bolla med, en bästa polare som kunde vara sanningssägare, peta i gamla sår och vara något av en katalysator för att han skulle kunna göra en egen utveckling under resans gång.
Filip: Det är nog lite ovanligt, men vi har väldigt bra kontakt med varandras föräldrar och Fredrik känner min pappa så oerhört bra, så det var självklart för mig att han skulle med.
Vår vänskap är en balansakt i att inte gå varandra på nerverna
Er vänskap känns väldigt närvarade genom hela filmen. Hur skulle ni beskriva den?
Fredrik: Den är egentligen väldigt ”vanlig”, på så sätt att vi aldrig baserat den på djupa filosofiska diskussioner, utan snarare nåt slags samsyn kring vad som är roligt. Sen är det lite annorlunda också i och med att vi jobbat så nära varandra i 25 år. Det blir ett slags balansakt i att inte gå varandra på nerverna. Hittills har det gått.
Vad är det bästa med Filip?
Fredrik: Det bästa med Filip är nog alltjämt hans förmåga att överraska mig. Han är på ett sätt den kanske ovanligaste människan jag känner, och det resulterar i ovanliga tankar och uppslag. Ibland idiotiska, men det är också en del av hans charm.
Jag tyckte mycket om det här med minnen. Att åka och besöka minnen för att använda dem som språngbräda framåt, hur tänkte ni kring det?
Filip: Jag ville att den här resan också ska kännas som hela livet, eftersom det förflutna är så närvarande i allt. Därför blev jag så glad när vi hittade de här gamla bandupptagningarna från förr, och alla gamla bilder, som kunde användas för att berätta historien.
Fredrik: Filip har ju en idealiserad bild av barndom, och de minnena blir som en teckning över hela Lars liv på något sätt. Alla är vi ju i varierande grad romantiker när det gäller våra uppväxter. Vissa har haft det skit, och det är jättejobbigt. Men om man har haft det någorlunda bra, så ser man det genom ett prisma av nostalgi och romantik.
Om dina barn tog dig på en ”sista” resa, vart skulle ni åka och varför?
Fredrik: Den frågan är jag fan inte mentalt mottaglig att svara på. De skulle nog dessutom välja Mall of Scandinavia.
”Den sista resan” är en film om den vanliga, goda människan, en hyllning till de som inte gör något spektakulärt, men som ändå sätter kulör på andras tillvaro.
Filip: Nu är ju pappa udda, lite av ett freak på sitt sätt. Men alla människor har en historia, blås bara på med musik så har du en film.
”Den sista resan” visas nu på svenska biografer.
