Dusty Spridenfält är kändis efter den spektakulära jorden runt-bravaden i första "Flygplan"-filmen, men börjar bli till åren och tvingas i denna uppföljare att lägga tävlingskarriären bakom sig då växellådan börjar svika. Efter en brand på den lokala flygplatsen i Dustys landsbygdshåla, öppnar sig en ny möjlighet: att utbilda sig till brandbekämpningsplan i den fiktiva nationalparken Piston Peak, som är inspirerad av de amerikanska nationalparkerna Yellowstone och Yosemite.
Och just i sistnämnda park - mer specifikt en väldigt het sommareftermiddag i Yosemite Lodge - träffar MovieZine filmens regissör Roberts "Bobs" Gannaway och producent Ferrell Barron, för ett samtal om den nya miljön och berättelsen.
Kritikerkårens mening är att "Flygplan 2" är bättre än sin föregångare. Men det vanliga i filmhistorien är att uppföljare är snäppte sämre. Varför blev det tvärtom i detta fall?
Gannaway: En av de första sakerna vi gjorde var att ändra på genren. Genom att göra det här till en actionfilm istället för en racingfilm, så riskerade vi inte att filmen skulle bli ett duplikat av den första filmen, och vi kunde därmed också utforska nya situationer och miljöer. Så vi hade det som en fördel. Samtidigt kunde jag bygga vidare på vad de hade gjort i den första filmen, så när vi hade upptäckt det och tittat på det plan som Dusty är, insåg vi att det användes för att bekämpa skogsbränder. Det är ett SEAT-plan - en Single Engine Air Tanker - det minsta plan inom brandbekämpningsflottan. Och det ledde oss in i den här världen. Jag ville vara säker på att berätta en historia som enbart kunde berättas med flygplan, så även om man skulle ha gjort en vanlig spelfilm om skogsbränder, så hade man varit tvungen att ha med luftfarkoster.
När fick ni idén att lägga handlingen i en nationalpark? Efter att ni hade kommit på att ni ville göra en film om skogsbränder?
Gannaway: Vi kommer inte på berättelsen först och går ut och gör research kring den efteråt, utan tvärtom. Vi går ut och letar efter historien. Det kanske låter knäppt, men det är vad man måste göra. När vi hade lärt oss att Dusty även kunde vara ett brandbekämparplan, började vi titta på var det kunde vara intressant att försätta en stor brand. Och 1988 var det en stor brand i Yellowstone National Park, som hotade deras lodge. Efter att vi hade lärt oss det åkte vi ut till nationalparker och undersökte vad de kan ge oss. Här i Yosemite pratade vi med skogsvaktare, tittade på parken och insåg hur vackert det skulle vara att låta filmen utspela sig i en miljö som denna. Det tredje steget fick bli att Dusty, som ju först är ett tävlingsplan, pushar sin motor så hårt att den inte går att reparera. Det får honom att upptäcka att han inte kan tävla igen på samma sätt som förr, och därför hitta en annan passion i livet. Detta ledde oss till temat en andra chans i livet. Och vi upptäckte sedan att många brandbekämparflygplan faktiskt har haft ett tidigare liv, även om det i första hand gäller militärflygplan.
Själva skogsbränderna är det mest imponerande rest estetiskt i filmen. Vilken research gjorde ni där för att få de animationspartierna att se så levande ut?
Ferrell: Det tog oss ungefär två och ett halvt år. Vi hade ett helt team som enbart arbetade med elden i filmen. Det är nog det mest ambitiösa som vi har gjort på DisneyToon Studios. Och det har inte funnits en animerad film tidigare som har använt eld i denna utsträckning. Det har självklart funnits med eld i animerade filmer, men inte i den mån att elden blir till en egen karaktär i filmen. Det måste se verkligt ut. Poängen är att bringa sanning till historien.
Gällande sanning: Filmen utspelar sig i ett universum som jag har problem med. Det finns natur, men inga djur. Och det kanske finns människor, men vi ser dem inte. Den actionpackade handlingen fick mig att tänka mindre på detta, men frågorna kvarstår.
Gannaway: Ja, men det är den värld som filmen utspelar sig i, och villkoren för den. Och om jag kan berätta en bra historia, som har en känslomässig påverkan, och ett sant hjärta, och där jag kan bygga väldigt attraktiva karaktärer som framstår som verkliga, så har jag gjort mitt jobb rätt. De lever, och de har riktningar i sina liv, och de är sanna gentemot vilka de är, och med röster från bra skådespelare som får dem till liv. Om jag kan skapa en värld som är trovärdig genom all research och alla detaljer, även de som man inte kan se, men som man kan känna, så kommer man förhoppningsvis glömma att man ser på en film om antropomorfa fordon. Och om man inte kan glömma det, så kanske jag fortfarande kan förlåtas i viss mån (skratt). Allt som jag har arbetat med i filmbranschen har handlat om att väcka saker till liv. Och jag tycker att det är väldigt roligt att se på vår värld genom en lite annorlunda lins, vilket i den här filmen innebär en fordonstransformerad version (skratt). Det är också själva utmaningen.
Animation går ju delvis ut på det; att väcka liv i det icke-levande.
Ferrell: Ja, det är därför vi gör vad vi gör. Det här går inte att visa i en spelfilm, men här har vi möjligheten att berätta om intressanta karaktärer som inte är mänskliga. Men vi vill samtidigt att publiken ska glömma det faktumet, och bli känslomässigt engagerade och inte slösa tid på att reflektera över berättelsens villkor (skratt), utan snarare bli rörda av äventyret i filmen.
Okej. Men jag måste ändå fråga om dessa flygplans fysik, vilket är en nyckelaspekt av filmen: att Dustys växellåda strular. Hur fungerar dessa plan rent "biologiskt"?
Gannaway: De är mekaniska varelser, så vi har varit noggranna med att se till att det som händer med dem är baserat på sanning gällande respektive plan. Vi lade mycket tid på att prata med en mekaniker om växellådor och vad som skulle hända om en sådan skadas, och hur man då skulle kunna få tag på en ny sådan, och om det ens vore möjligt. Vi upptäckte då att om planet inte längre tillverkas kan det vara svårt att hitta växellådan som krävs.
Okej. Men vem tillverkar växellådorna? Andra antropomorfa fordon som arbetar på en flygplansfabrik? Det skapar en meta-rundgång rent berättartekniskt. Trippigt.
Ferrell: Ja, ungefär så (skratt).
Filmen utspelar sig i en nationalpark med ett känsligt ekosystem, dit det åker en enorm mängd fordon - både luftfarkoster och bilar - inte ens mer miljövänliga sådana, som hybrider. Hur försvarar ni det?
Gannaway: Jag har inget bra svar när det gäller de potentiella avgaser som blir resultatet av detta (skratt). Men fordonen är turisterna i parken. Tidigare i dag var vi med på vid 150-årsfirandet av Mariposa Grove här i Yosemite, och John Muir, en av de mest kända talespersonerna för parken - som tåget i filmen förresten är döpt efter - sa en intressant sak om Yosemites stora besökarantal. Han älskade parkerna, de var heliga för honom. Men när han kom hit senare i livet och Yosemite var fullt av turister, så gjorde det inte honom upprörd, utan tvärtom lycklig eftersom det betydde att alla dessa människor också tyckte om parkerna. Så det är vad vi vill visa med alla bilarna, som är motsvarigheten till människor i vår film.
"Flygplan 2: Räddningstjänsten" gick upp på svenska biografer den 29 augusti.
Erik Augustin Palm
