Året är 1944 och en fånge i Auschwitz-Birkenau, Saul Auslander (Géza Röhrig), hör till en grupp ungerska judar som kallas Sonderkommando och som tvingas samarbeta med tyskarna i utbyte mot bättre behandling. Sauls uppgift är att transportera in de nyanlända in i "duscharna", och därefter flytta bort kropparna samt konfiskera alla värdesaker de haft med sig.
En dag ser han hur en ung pojke fortfarande andas efter att ha överlevt gaskammaren. Lägrets läkare, som själv är en fånge, kväver pojken till döds för att använda kroppen för obduktion. Saul tar pojken för sin son, och slutar bry sig om sina medfångar och deras planer på uppror, för att ta sig an den omöjliga uppgiften att hitta en rabbin som kan ge pojken en riktig begravning enligt judisk tradition.
"Sauls son" är en gripande, kuslig och märkligt vacker film, som även om den berättar en historia som berättats många gånger förr, här skildras av László ur en intim och annorlunda vinkel. Utan berättarröst och med minimal dialog, visar filmen huvudrollsinnehavaren Géza i närbild största delen av tiden. Kameran följer honom när han rör sig genom lägret, och är ibland hans ögon, men de fasor som sker omkring honom syns bara ur fokus i periferin. Det berättargreppet låter oss uppleva Sauls tillvaro subjektivt, och kanske även tydliggöra hans sätt att distansera sig från omvärlden. ”Sauls son” är inte en lätt film att se, men det är en viktig film, och dess drömlika, suggestiva bildspråk kommer att stanna med dig länge efteråt.
När filmen visades under Hamptons International Film Festival, kunde publiken träffa regissören László Nemes för en Q&A.
Lásló om forskningen han gjorde om Sonderkommando:
- Jag tror faktiskt inte verkligheten om utrotningen av judarna är så välkänd. Sonderkommando är hjärtat i maskinen, vilket uppenbarligen är en hemsk maskin. Jag tror inte att folk riktigt kan sätta sig in känslomässigt i hur koncentrationslägren var, vilket är något jag ville försöka förmedla. Utgångspunkten för projektet var när jag läste manus skrivna av Sonderkommando i Auschwitz. Dessa människor från krematorierna skrev dagböcker om sina dagliga liv, så som läsare transporteras vi genom dagboksanteckningarna till händelsernas centrum. De funderade på hur de skulle göra uppror, och gjorde ibland mycket sakliga anteckningar om sina dagar och de människor som de såg.
- Jag ville inte göra en efterkrigshistoria av Förintelsen, jag ville vara i hjärtat av koncentrationslägren. Alla dessa filmer som behandlar överlevnad ser det utifrån, men jag ville tvärtom in själva centrum av maskinen och inte vara avskild från den. Och uppenbarligen hade vi andra källor också, vittnesmål från Sonderkommando efter kriget, och min medförfattare och jag studerade båda historia ganska utförligt under våra år på universitetet, så jag antar att vi inte var rädda för att ge oss i kast med ett historisk ämne.
László om förutsättningen och själva kärnan i hans film:
- Något jag ville förmedla är hur begränsad den enskilde individen måste ha varit, hur denne bara nåddes av fragmenterad information, utan att veta vad som kommer att hända härnäst. Detta är själva förutsättningen för min film; att försöka att stanna vid en man, och att förlita sig på fantasin hos publiken för att återskapa förintelsemaskinen, istället för att försöka visa upp för mycket vilket istället förminskar den. Jag förstod vad kärnan i filmen var först under inspelningen, det gick upp för mig under processen. När det inte finns något mer humant, något mer hopp, någon mer Gud eller religion - är det fortfarande möjligt att höra en inre röst eller en inre Gud eller se någon typ av ljus i helvetet?
László om filmens unika stil:
- Vi gav oss själva några principer att följa som handhållen kamera, att försöka att inte exponera lidande och göra en vacker film av det, att försöka hålla kameran i ögonhöjd, att använda samma kameraobjektiv under nästan hela filmen, och att hålla oss till vad som uppfattas av ögat.
László om varför göra ännu en film om Förintelsen:
- Efter att ha sett den är det svårare för mig att svara på frågan, eftersom filmen i sig är svaret. Folk har en intellektuell men inte känslomässig förståelse för de begränsningar och lidanden som drabbade den enskilde individen i koncentrationslägren. Våra synpunkter tenderar att komma utifrån och det är lätt att sitta i fåtöljen och döma människor; varför gick de in i gaskamrarna, varför gjorde de inte uppror, vad borde ha gjorts. Faktum är att när du är på insidan har du mycket lite information som enskild individ, och jag ville förmedla det.
- Vi gjorde också denna film eftersom de som som haft direkt erfarenhet av Förintelsen börjar gå bort nu, och kommande generationer blir mer och mer avlägsna från den. Men i hjärtat av vår civilisation lever vi fortfarande med frågor om Förintelsen, och Europa är fortfarande hemsökt av den.
"Sauls son" vann 4 priser på prestigefyllda Cannes filmfestival i våras, och är Ungerns filmbidrag till bästa utländska film inför Oscars 2016. Filmen fortsätter sin framgångsturné på filmfestivalerna, och visas nu på Stockholms filmfestival. Missa den inte!
Annika Andersson
