Denna skräckfilm (som skrämde vettet ur undertecknad vid pressvisningen) har premiär den femte november, och jag satte mig därför ned med en något stressad men ändå energisk och pratsam Fredrik för att diskutera religion, Bergmankomplex och filmmanusets metafysik.
Jag har förstått att du har burit på den här idén väldigt länge. Vad kan du säga om vad som har inspirerat "Psalm 21"?
Två saker, kan man säga. Det ena är att jag var utbytesstudent i USA hos en väldigt kristen familj. Jag kommer själv, som många svenskar, från en sekulär bakgrund, men de här var väldigt kristna. Men de var fantastiskt trevliga, och jag började fundera... Jag blev influerad helt enkelt. Du vet, man är ung, arton år. Så när jag kom tillbaka till Sverige så gick jag med i en - får man nog lov att säga - kristen sekt. Det blev vuxendop och hela grejen. Och det här var inte precis "Svenska Kyrkan och vad allt är fint" och så, utan det var helvetet och hela...
Det var hardcore?
Ja, det var riktigt hardcore. Men så sa den här prästen till mig, det här var innan jag hade hunnit döpa mig, och jag skulle flyga till Paris. På flygplatsen innan jag skulle åka så sa han: "Fredrik, du vet väl vad som händer nu, om planet störtar? Innan du är döpt? Du vet väl vart du hamnar? I helvetet." Och jag minns att jag satt så här på flygplanet: "Aaahhh...!"
Ordet flygskräck får en helt ny innebörd.
Det var liksom inte läge att störta då. Men så pratade jag med min bror, som också var med på resan, och jag sa så här: Det måste väl vara så att varje människa, precis som varje eker på hjulet, har sin väg in till kosmos kärna, eller Gud, eller vad man nu vill kalla det? Jag kunde inte tro på den här helvetesläran. Och det är en replik som finns med i filmen: "Jag kan inte tro på en Gud som är mindre barmhärtig än mig själv." Det blev för mig en väg ut, och för att bearbeta detta så skrev jag ett kortfilmsmanus som hette "Psalm 94" och som jag gjorde till en novellfilm för tio år sedan. När jag sedan skulle göra min första långfilm tänkte jag, går det här att berätta i det formatet, utan att koka soppa på en spik? Jag fick jobba om det en del, men då hittade jag en väg in.
Det andra var att jag för en tio-femton år sedan fick en sådan här skräck inför att min mamma - som dog när jag var liten - skulle komma tillbaka och hämnas. Och vad skulle hon då hämnas för? Ja, det var det jag inte visste, och det var naturligtvis det som var så läskigt. Och jag tänkte att om det här skrämmer mig, kan det då skrämma andra? De två sakerna blev ingångspunkterna till "Psalm 21" och Henriks resa, där hans far då representerar religionen och hans mamma skulden.
Och så var min dröm att om jag gör den här filmen så kan det befria mig själv från den här skräcken. Vilken den gjorde. Jag vet precis när det hände, det var tisdagen i andra inspelningsveckan, jag kom hem och så visste jag... Nu är den borta.
Skuld är ju ett centralt tema i filmen, men Henriks syn på religionen känns väldigt ljus och idealistisk. Det känns som att du vill utmana den bilden?
Ja, exakt. Per-Ragnar (som spelar Henriks far Gabriel) sa till mig att det är väldigt högt i tak i Svenska Kyrkan idag. Jag menar, jag har blivit inbjuden med den här filmen till två festivaler i kyrkans regi. Så all heder åt dem. Samtidigt - och Svenska Lyrkan är ju inte en pingstförsamling i Jönköping - så kan jag tycka att det finns en syn som liknar Henriks i början av filmen, en enormt positiv syn på religionen, Gud är kärleken och allt är så himla fint. Men börjar man bläddra mer än tio sekunder i den här urkunden som man trots allt vilar på, även om Svenska Kyrkan idag snarare utgår ifrån Bibeln än tror på den, så emanerar en annan bild av Gud. Alltså, Gudsbilden som framträder framförallt i Gamla Testamentet för mina tankar till Al Capone, någon form av rabiessmittad maffiaboss. Al Capone är bättre egentligen, han säger: Om du inte gör så här så kommer jag att döda dig. Men Gud säger: Om du inte gör som jag säger så kommer jag att döda dig och plåga dig i evigheters evighet.
Det går inte att komma undan.
Du kan inte komma undan, och man kan då inte skyffla det under mattan genom att säga att det skrevs i en annan tid och så vidare. Bibeln som kulturell artefakt är en sak, men som basis för någon typ av rättesnöre för hur vi ska leva idag... menar jag att den är fullständig destruktiv. Jag menar, säg att jag skulle starta ett politiskt parti. Och så skriver jag i partiprogrammet att kvinnor ska hålla käften i offentliga sammanhang, jag jämställer homosexualitet med tidelag, säger att homosexuella ska köras ut till stadsgränsen och dödas... Så säger folk: Men herregud Fredrik, vad är det här för parti? "Jamen det är ju bara partiprogrammet, du får inte ta det så bokstavligt." Ingen skulle köpa det.
Fredrik beskriver sig själv som troende, men extremt religionskritisk; han tror på Gud men inte på religionen. Han upplever att tänkandet kring de här frågorna av många, både troende och ateister, behandlas i väldigt binära termer. Det är antingen eller, det ena förutsätter det andra. Han hoppas och tror att "Psalm 21" kan bidra till ett mer nyanserat samtal om religionens monopol på tron. I filmen ser vi Jonas Malmsjö som prästen och prästsonen Henrik, vars far omkommer under mystiska omständigheter.
Du och Jonas Malmsjö har jobbat ihop tidigare... Visste du med dig att du ville ha honom i rollen som Henrik?
Ja, vi jobbade ihop för fjorton år sedan på Dramaten, i en Goldoni-fars som heter "Tvillingarna från Venedig". Då spelade vi rivaler, he-he. Ja, jag visste det redan från början. När jag började med storyn så funderade jag på vem som skulle spela Henrik och så kände jag, det finns bara en, och det är Jonas. Han kommer att göra det här helt rätt, han kommer att vara fantastisk. Och jag tycker att han gjorde det helt fantastiskt.
Han förkroppsligar verkligen den här ljusa, idealistiska synen, han känns oerhört tacksam att utsätta för den här historien.
Jag förstår vad du menar, han är en bra representant för den goda kyrkan. Sen har han ju också - jag tycker att han är en gudabenådad skådespelare - en sträng, som är ganska spänd, och intressant att spela på. När man drar ner honom i den här storyn, att utsätta den för värre och värre press.
Och det gör du ju rätt konsekvent, kan man säga.
Haha, ja, och under inspelningen så följde det där det fysiska ganska väl. Du vet, han jobbade i stort sett dygnet runt, ibland kom han hem två på natten och så hämtade vi honom sex på morgonen. Samtidigt spelade han Hamlet på Dramaten, som ju är en... ganska stor roll. Så han var ju fullständigt slut, och det tror jag var bra. Vi körde "method" på honom!
Det här är ju din första långfilm som regissör, men du har satt upp många pjäser tidigare?
Ja precis, min huvudsakliga erfarenhet är inom teatern, med sexton uppsättningar. Och det är intressant att se att det var en större omställning till film än vad jag faktiskt trodde. Manuset i början hade mycket teaterfeeling över sig, dialogerna blev väldigt långa. Det var någon som sa att man skriver en film tre gånger: när man skriver manus, när man spelar in den och när man klipper den. Och det tycker jag är bra sagt, vi klippte ned massor under manusarbetet, under inspelningen och under klippningsarbetet. Det var intressant att se. Rent intellektuellt förstår man ju att det är en stor skillnad att berätta i bilder och så, men att verkligen se det, hur mycket den här närbilden verkligen berättar. Det var en större resa än vad jag hade förväntat mig.
Men något som du kommer att ha nytta av framöver..?
Ja absolut, jag märker en enorm skillnad nu när jag jobbar med nästa manus, att man kommer in på en annan nivå. Men jag tror också att ett stort problem med filmanus överhuvudtaget är ju att man börjar med något som är ord på ett papper, som sen ska bli bilder. Vilket egentligen är ganska märkligt, det är ju som om man inom arkitektur skulle skriva hur huset skulle se ut, "här ska det vara ett sju meter högt torn" och så, och det gör man ju inte, man ritar bilder. Och det närmaste man kommer inom film är ju när man gör storyboards. Det är ju där man fattar hur det kommer att se ut. Men man fattar ju beslut - om man ska finansiera eller regissera eller vara med i en film - baserat på den här textsamlingen som heter manus.
Han pekar på flera dimensioner av ett verk som faller bort om man bara har manuset att tillgå. Hur man inom teatern, men också vid filmmanusskrivande, ibland tenderar att övervärdera repliker utan att ha en klar bild av det sceniska skeendet framför sig. En kritisk aspekt av storyn i "Psalm 21" förblir exempelvis outtalad i manuset, och förutsätter att den som läser inte stannar på ytan.
Jag tror att ju bättre ett manus är, desto svårare är det att läsa. Som att läsa ett David Mamet-manus; man fattar nästan ingenting, och sedan när man ser filmen så tänker man: Ja ja, självklart. Egentligen borde man nästan fatta finansieringsbeslut baserat på synopsisstadiet, manusformen är jäkligt bedräglig.
På tal om finansiering, SFI har inte gett stöd till det här projektet. Systemet är ju lätt att kritisera, men hur upplever du att det på det hela taget fungerar?
Det är en jättebra fråga, och väldigt intressant. Om man ska ta ett bredare grepp... Backa till Bergman: Problemet med Bergman för svensk film var inte Bergman per se, utan det var den svenska kulturen. Det vill säga, alla efter Bergman ville vara nästa Bergman. I Sverige har vi någon sorts mentalitet som säger: There can be only one. Danskarna säger ju att det är en fördel för dem att de inte har haft Bergman, alltså inte konstnären Bergman, utan den här mentaliteten. Jag har aldrig varit i ett annat land där man är så fokuserad på vem som är bäst. I USA till exempel, säger man inte: Vem är den bästa skådespelaren, är det Robert De Niro eller Al Pacino? Helt ointressant, de är fantastiska bägge två. Danskarna har Thomas Winterberg och Lars von Trier - vem är bäst? Det är en ointressant fråga.
Här visar det sig att Fredrik ska sitta med i en panel på Stockholms Filmfestival och prata bland annat om just finansieringssystemet. Han har mycket intressanta funderingar kring ämnet, utan att för den sakens skull på något sätt framstå som bitter över att "Psalm 21" inte fick några SFI-pengar; filmkonsulenten i fråga gillade också manuset, men det nya regelverk som säger att den sökande måste vara, eller ha med sig, en etablerad producent tvingade Fredrik att söka finansiering på annat håll.
Det är lustigt att skillnaderna är så stora, för det första man tänker är ju att det har med storleken på landets filmindustri att göra. Men för danskarna funkar det ju uppenbarligen.
Eller hur? Jag tror, om man ska dra en hård växel på det, något lite odemokratiskt över det i Sverige. Min hypotes - jag har ingen aning - men kanske kan det ha att göra med vår brukskultur, att vi varit så starkt feodala. Man har brukspatron där, att det kommer från Bergslagsnäringen... jag vet inte, men jag tycker att det är något som är problematiskt i vår kultur.
Med stödsystemet tror jag problemet blir, för att fortsätta brukspatronsliknelsen, att vi svenskar ställer oss med mössan i hand, går till Gärdet och frågar: Snälla, snälla, får jag lov att göra en film? Och så säger institutet ja, eller så säger brukspatronen nej.
Men de där nio miljonerna kanske man kan få på något annat håll?
Arbetet med "Psalm 21" kostade på både fysiskt och mentalt, men frågan om Fredrik har fått blodad tand av sin första erfarenhet som långfilmsregissör är redan besvarad; han har just avslutat inspelningen av en trailer för sitt nästa projekt, zombiefilmen "Zon 261":
Temat är främlingsfientlighet, vi vill använda zombiesjukan som en metafor för hur människor skapar monster. Hur vi väljer att projicera våra icke-önskvärda egenskaper på andra. I ett större perspektiv, jag menar om man tittar på Rwanda exempelvis, hutuer och tutsier såg ju inte så värst olika ut.
Det låter som att det, i en svensk kontext, tyvärr ligger i tiden.
Ja, tyvärr. Jag vill göra saker som är väldigt angelägna, men stoppa in dem i en genre och vända upp och ned på alltihop. Jag tycker om att ta "fula" genrer... nu har ju skräck fått ett uppsving statusmässigt sedan "Låt den rätte komma in", men zombiefilmen kan ingen påstå är en högstatusgenre... och berätta något som är allmängiltigt.
Fredrik Hiller ingår i ett "löst sammansatt" filmkollektiv, vars ambition han avslutningsvis sammanfattar så här:
Hollywood på svenska. Eller jag skulle nog föredra att säga "Sagor för vuxna". Vi tar en genre, och fyller den med ett drama, ett innehåll.
