Därför är han extra glad över rollen som mästerspionen Smiley i ”Tinker Tailor Soldier Spy” – för här fick han något att sätta tänderna i. MovieZine mötte en pratsugen Oldman på filmfestivalen i Venedig.
Hur kändes det att byta ut en värld full av trollkarlar och brottsbekämpare mot en lågmält realistisk spionvärld?
- Det var skönt. Jag har verkligen gjort mitt nu när det gäller trolleri och specialeffekter. Det har varit oerhört kul, men jag kommer ju från en helt annan sorts skola. I sommar kommer ”The Dark Knight Rises”, som blir den sista Batmanfilmen från Christopher Nolan och Christian Bale. Jag återkommer som kommissarie Gordon. Det är en fantastisk berättelse. Jag trodde inte att vi skulle kunna toppa ”The Dark Knight”. Men det tror jag att vi har gjort.
Nu är du aktuell som spionen Smiley i Tomas Alfredsons film ”Tinker Tailor Soldier Spy”. Smilet är en ärrad veteran som i början av 70-talet får i uppdrag att försöka hitta den sovjetiske spion som man tror finns högt upp inom den brittiska underrättelsetjänsten. John Le Carrés bok, som den bygger på, blev på 70-talet en hyllad TV-serie med Alec Guinness i huvudrollen. Vilken var den största utmaningen för dig?
- Den största utmaningen var att kasta av mig skuggan av Guinness. För det han hade gjort blev så älskat och omtyckt, och jag kände att det fanns lite grann av ”vem i herrans namn tror han att han är, som tar den här rollen”. Så jag tackade inte ja omedelbart, jag kastade mig inte över erbjudandet. Jag var tvungen att tänka efter. Skulle jag våga? Till sist bestämde jag mig för att göra det. Men det var lite otäckt.
Dessutom skulle du som regissör ha en svensk som skulle regissera sin första utländska film. Fick det dig att tveka?
- Nej. Vi träffades i Los Angeles på ett av mina favoritställen och satt i 45 minuter och diskuterade hur en film baserad på boken skulle kunna göras. Vi var helt överens, och när vi skildes åt ringde jag omedelbart till min agent och sa ”den här killen är perfekt, honom vill jag arbeta med”. Jag hade sett ”Låt den rätte komma in”, och lagt märke till Tomas´ sinne för detaljer. Och det tog han med sig. Det märktes aldrig att detta var hans första stora internationella produktion. Han har ett oerhört lugn, och behöver han improvisera så gör han det på ett mycket lugnt och metodiskt sätt. Han är en ypperlig regissör. Han är ett geni. Jag älskar honom.
Det är en detaljerad bok, och TV-serien var lång. Ni har gjort en film på drygt två timmar. Hur mycket skar ni bort?
- En hel del. De riktigt inbitna Le Carréfansen kanske känner att de inte fått allting, men jag tycker det fungerar riktigt bra. Man behöver inte sakna det som försvunnit – berättelsen har i stället blivit lite sexigare, lite modernare, lite mindre nostalgisk. Och den har blivit grymmare.
Hur tillgänglig var Le Carré för er?
- John Le Carré var en oerhörd tillgång när vi behövde honom, och om det var något vi ville fråga om var han alltid tillgänglig på telefon. Och det var kul att träffa honom, för på något sätt är det han som är Smiley och jag stal nog lite grann från honom, även om jag självfallet inte spelar Jon Le Carré i filmen. Han skriver i boken t ex att Smiley torkar sina glasögon på sin slips. Och efter det att jag träffat Le Carré insåg jag att detta kommer direkt från honom själv. Så det finns nog en hel del som är självbiografiskt där.
Hur ser du på Smiley? I boken beskrivs han som inte speciellt attraktiv, men som oerhört intelligent.
- Det viktiga är att inse att min Smiley, och vår film, är lite mörkare än vad TV-serien var. Den gjordes för trettio år sedan och det var lite nostalgiskt, på nåt sätt. Det kalla kriget låg nära med allt vad det innebar. Så på sitt sätt har Tomas arbetat med att uppdatera berättelsen, även om det fortfarande är en spionhistoria utan en massa häftiga prylar. Det är den raka motsatsen till Bond och Bourne. Det är en intellektuell thriller. Du måste vara uppmärksam och du måste lyssna för att kunna hänga med. Och det är en oerhört tacksam roll. Smiley är ett proffs på spioneri, men han har också en starkt moralisk sida, även om han inser att han ibland sysslar med det som är fult och oetiskt. Det finns sorg och melankoli i honom. Det är inte en händelse att hans efternamn är Smiley.
Han är en oerhört lågmäld person, och det finns väl egentligen bara en enda scen där han höjer rösten och ryter till?
- Ja, och då hoppade alla i studion till. För ingen hade som sagt hört mig ryta till under hela inspelningen. Det är ett effektivt ögonblick i filmen.
Le Carré var ju spion själv i början på 60-talet, men det är en helt annan värld som vi lever i idag.
- Teknologin har ändrat hela spionvärlden. När Le Carré skrev sin bok var det nästan otänkbart att någon som gått på en av de fina skolorna skulle kunna vara en förrädare. Idag är det inte längre så. Idag vet vi mer om vad som händer, idag äger så mycket av spioneriet rum i datavärlden. Nu har vi Wikileaks och det som kommer härnäst blir säkert att man avslöjar affärsvärlden. Det ska bli oerhört intressant att se hur det kommer att påverka de stora bolagens politiska agendor.
Och ni engelsmän är världens mest övervakade folk.
- Ja, jag satt i bilen och tittade mig omkring och tänkte på alla de tusentals kameror som bevakar oss. Hur i herrans namn hände det? Jag kommer inte ihåg någon debatt om vi skulle ha den här övervakningen eller inte. Kanske hade vi kunnat vara mer uppmärksamma och då hade vi kunnat undvika det.
Du bor i USA, även om du fortfarande är brittisk medborgare, du har fyra barn från fyra olika äktenskap. Hur har du förändrats sedan ditt genombrott i mitten av 60-talet?
- När jag var 23 handlade allt om skådespeleri. Det gör det inte längre. Nu är det viktiga att få ungarna till skolan och att se till att de har gjort sina läxor. Jag är drygt 50 och jag håller på att bli en torrboll. Häromdan såg jag en kille som gick in på en restaurang med byxorna hängande ner för halva rumpan och jag tänkte att om det hade varit min restaurang hade jag inte släppt in honom.
1997 regisserade du den utmärkta ”Nil by Mouth”, ett realistiskt drama om en familj med en alkoholiserad far. Fanns det självbiografiska inslag i den?
- Ja. Det fanns människor som bodde så och som fortfarande gör det. Jag växte upp så. Hela vår lägenhet skulle ha fått plats i det kök jag har nu. Inte undra på att människor som bor så där börjar dricka. Jag hade ju själv problem med alkoholen under många år. Nu dricker jag inte en droppe.
”Nil by Mouth” var en mycket bra film, men det är den enda du regisserat. Kommer det inte fler?
- Jo, jag har några idéer som jag hoppas kunna ta tag i snart.
Eftersom ”Tinker Tailor Soldier Spy” blivit en så stor framgång talas det om en eventuell fortsättning. Är du intresserad av det?
- Absolut. Jag kände att jag faktiskt saknade George Smiley när inspelningen var över. Det kändes tomt. Jag skulle gärna spela honom igen. Det vore kul att göra ”Smiley´s People” som film – men ett krav från mig är att det då åter ska vara Tomas Alfredson som regisserar.
"Tinker Tailor Soldier Spy" har svensk biopremiär på juldagen.
