Det är en oansenligt brunklädd man som jag möter i en hotellobby en kylig novemberdag i Stockholm. Vi sätter oss tillrätta. George Harris med en tallrik mat framför sig. Hans plan var försenat och han har inte ätit något sedan frukost får jag veta. Han räcker mig en varm mjuk hand och hälsar lugnt.
- Namnet Daniel betyder "vis man", säger han och ler.
Det slår mig att det inte finns något bättre än att inleda en intervju på det här sättet. En person som visar lika mycket intresse för dig som du för dem. För George Harris namn är det kanske inte många som känner till trots att han varit verksam som skådespelare i mer än fyrtio år. En lång och gedigen karriär till trots är det nog fler som känner till honom som trollkarlen Kingsley Shacklebolt i "Harry Potter och dödsrelikerna - del 1" men än mindre att han faktiskt började sin karriär i Sverige.
- Jag älskar Stockholm, säger han på bruten svenska och fortsätter.
- Jag bodde här i tio år, i Johanneshov och på Odengatan. Det var karriären som fick mig att flytta. Jag debuterade i Peter Watkins "Gladiatorerna" 1969 men jag insåg snart att om jag ville lyckas så behövde jag ta mig utanför Sverige.
Så hur kom det sig att du fick rollen som Kingsley Shacklebolt i "Harry Potter och dödsrelikerna - del 1"?
För några år sedan så ville David Yates ha med mig i en film men eftersom jag jobbade med annat så kunde jag inte vara med. Han skrev ett brev till mig där han sa "George jag älskar dig och jag har följt dig sedan "Indiana Jones och jakten på den förlorade skatten". Som barn ville jag alltid arbeta med dig". Så när jag spelade in en TV-serie i Newcastle så ringde min agent och berättade att de ville ha mig i Harry Potter-filmen. Jag trodde de skojade. "De kommer aldrig välja mig", sa jag. Men då ringde Yates mig och berättade att han ville att jag skulle spela Kingsley Shacklebolt. Efter det sprang jag in på närmsta butik och köpte boken och sträckläste.
Det finns ju mycket i boken som inte är med i filmen, hade du velat ha med mer i filmatiseringen?
Jag har sett filmen och det finns mycket i boken som inte tagit med men jag är bara tacksam att jag fått vara med i det här fenomenet. Det är som Beatles och fansen är så lojala och så mycket känslor inblandat. Om man varit med så mycket som jag varit så vet man att film inte är skådespelarens medium utan mer regissören och producenternas. Så ska man vara med så ska man bara göra sitt bästa och samarbeta.
JK Rowling berättar sin historia på många olika nivåer och alla skådespelare som är med förmedlar känslan genom att stötta Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint som är huvudpersonerna. De är ödmjuka, intelligenta, trevliga och roliga. Det har mycket att göra med producenterna och Warner Brothers, hur de faktiskt hjälpt familjerna och de här ungdomarna att hålla fötterna på jorden. Tar man en titt på t ex Lindsay Lohan så ser man hur fel det kan gå.
Känns det sorgligt nu när det är slut?
Jag är inte nostalgisk, tvärtom. Jag spelade en gång i en pjäs i London och kände inte att jag gjorde ett bra jobb. En natt sa jag till mig själv att "jag lägger av, jag slutar den här branschen". Jag ville bara försvinna från jordens yta och jag packade mina saker och gick mot utgången. Där stod det en del fans som ville ha autografer. Den här mannen frågade mig "Herr Harris, kan ni signera det här?" och räckte över ett programblad och signerade den och tackade. Då drog han fram ett till och frågade om jag kunde signera det... och ännu ett, och ett till och ännu ett till. Han hade en hel bunt med programblad. "Jag har följt dig alla de här åren och jag måste säga att jag verkligen diggar det du gör", sa han. Jag kunde inte ens titta på honom utan när jag hade signerat alla vände jag mig om och fällde en tår. Det är sådana historier som får mig att vilja fortsätta, att växa. Harry Potter har varit ett steg på vägen, ett fint sådant men det kommer fler, säger George Harris med ett leende på läpparna.
Du låter väldigt insiktsfull.
Ja, jag är ju trots allt 108 år gammal (skratt), säger George Harris och åsyftar sin karaktär Kingsley Shacklebolt.
Ja just det, berätta mer om Kingsley Shacklebolt. Jag får en känsla av att han är som Harry Potter-versionen av Shaft.
(skratt) Jag har byggt upp min egen historia kring honom. Han är en väldigt vis, insiktsfull och nobel man och försvarar det han tror på. För den som gillar serietidningar så är han som en blandning mellan Mandrake, Dick Tracy, The Phantom och Lothar tycker jag
Din roll är ändå ganska liten, är det frustrerande?
Nej inte alls. Någon sa till mig en gång att det inte finns några små roller, utan bara små skådespelare. I "Fenixorden" hade jag fler repliker men jag tänkte att det skulle vara kontraproduktivt att säga dem. Så den enda jag ville ha kvar var "Du må inte gilla honom ministern, men du måste erkänna att Dumbledore har stil". Den repliken har nu blivit otroligt känd och den bevisar att en riktigt bra replik är värd mer än tio tjugo minuters filmtid.
Det är väl en typisk Shaft-replik, eller?
(skratt), det vet jag inte, säger George Harris innan han börjar nynna på ledmotivet till filmen.
Och egentligen känns det inte helt främmande att avsluta hans nynnande med utropet "Kinsley!". So who is the man?
